Ekon av Hårda tider
(1980)

Louis Sparres omslag till originalutgåvan av "Hårda tider", 1891

Innehåll

1. Problemet
2. Inslag och ränning
3. Mönster

1. Problemet

Förlagsaktiebolaget Söderström et C:o, som icke allenast har öfvertagit Werner Söderströms i Borgå förra bokförlag utan också tyckes befordra till tryckning nya arbeten af de författare som utgjorde Söderströms klientel, utsänder med Tawaststjernas nödårsroman sin kanske största dragningskraft till julen.

Så ytterst behärskat inleder "A.B." (1891) sin (f.ö. välskrivna) recension i Hufvudstadsbladet av samma roman som 80 år senare får dr. Johannes Salminen att i handboken Nordens litteratur utbrista:

Sextiotalets hungerår stiger anklagande fram i Hårda tider (1891), en uppgörelse med den nationella solidaritetsmyt som Runebergs bonde Paavo förkroppsligade. I sin roman vill Tavaststjerna visa "hur liten nöd det egentligen gick på de bildade klasserna". Kapten Thoreld får illustrera denna tes bl.a. med den lysande middag han ger på sitt gods för huvudstadens notabiliteter, allt medan tiggarskarorna hungrigt storögda trängs framför de festupplysta fönstren. Här exponeras öppet ett hjärtlöst "tsaristiskt" överdåd hos landets överklass. (1972, 123)

Det är faktiskt svårt att i den samtida kritiken av boken spåra reflexer av den sociala anklagelse Salminen talar om – åtminstone i de positiva rösterna. Tonfallet är behärskat, om någon sätter julskinkan i halsen så skriver han eller hon i varje fall inte om det. Men också i den negativa offentligheten kring boken blir perspektiven fördolda, de stora linjerna kringgående ovaler, eller som den samtida Juhani Aho skriver:

Herra Tavaststjernan teosta on paljon moitittu. Tapansa mukaan ovat arvostelijat kuitenkin karanneet muutamiin yksityiskohtiin ja niiden nojalla tuominneet koko kirjan. Tekijä on kuitenkin niitä moitittuja kohtia uudesta muodostellut ja jättänyt pois ne paikat, joissa hän itsekin on tarkemmin punnittuaan huomannut erehtyneensä. Semmoisena kuin se nyt tarjoutuu suomalaisille lukijoille ei siinä liene mitään, jota voisi sanoa hallitusmiesten kohtuuttomasti moittimiseksi. (Päivälehti 18.3.1892, 2)

Vad är det som händer när en bok kommer ut, stöter på motstånd, upptas i litteraturhistorien – och till slut t.o.m. gör comeback i form av pjäs på landets "svenska nationalscen"? Framförallt: vad för en bok ser de olika kritikerna genom tiderna i, i det här fallet, Hårda tider?

Och: om synen har förändrats, beror det i så fall på att de dåvarande kritikerna var mindre skickliga än dagens, att de tog miste på bokens betydelse?

Det har jag försökt ta reda på genom att studera tidnings- och tidskriftsartiklar, litteraturhistoriska handböcker, monografier, essäer, allmängods om finlandssvensk litteratur, skolböcker, konversationslexikon o.s.v.

Alla dessa källor är förstås långtifrån någon "folkets röst" om Hårda tider – eller ens läsarnas. Det är snarare olika ytor av ett exklusivt akademiskt kretslopp (hur många mänskor har egentligen direkt påverkats av Festskrift tillägnad Werner Söderhjelm? Hur har det förändrat deras liv?)

Litet närmare den andra ändan skulle man kanske komma genom att studera förlagens försäljnings- och bibliotekens utlåningssiffror, kompletterat med intervjuer. Det har jag inte gjort. Men: så länge man vet vad det är man gör, tror jag det kan vara intressant och viktigt att se vilka förändringar och nyansförskjutningar som inträffat i en av våra ideologifabriker, i den litterära statskyrkan under 90 års tid. Hårda tider har fått bli prövostenen på den resan.

2. Inslag och ränning

2.1. Perioden 1891–1903 (den "klassiska")

Agathon Meurman, förmodar jag

I december 1891 utkommer Hårda tider. Berättelse från Finlands sista nödår., och får i stort sett god dagskritik i Hufvudstadsbladet, Nya Pressen och Päivälehti. Särskilt signaturen A.B. i Hbl ägnar boken en synpunktsrik och balanserad recension. På tal om de höga förväntningarna på boken gör han eller hon bl.a. en viktig aktualisering genom att påpeka

… det förhållandet, att de hårda tider, hvarom händelsen rör sig åter i den dag som är klappa sina tunga slag på mången dörr i vårt land, som allt sedan nödåret 1867 endast någon gång stått på glänt för den bleke gästen, men nu måste öppna sig på wid gafwel.

Tidningarna innehåller vid dessa tider mycket riktigt dagliga rapporter om svält i landets u-områden.

Trots uppenbara skillnader mellan A.B.:s och Tavaststjernas världsåskådningar, blir den förres summa att det finns ”föga annat än godt" att säga om romanen.

Sådant är läget inför julmarknaden.

Det är först i januari nästa år som det berömda ”bokkriget” kring romanen inleds. Eftersom debatten är relativt utförligt återgiven i fr.a. Söderhjelms Tavaststjernabok (1900, 193–200, se också Ekelund 1950, 156–158), så nöjer jag mig här med Hbl:s referat och några kommentarer:

Sedan den väldige A.M. i Uusi Suometar serverat en serie polemiska artiklar mot Tavaststjernas skildring af nöden 1867, professorn i botanik Fr. Elfving på Svenska litteratursällskapets årsmöte kallat ämnet i Hårda tider för tarfligt lättsinne och slutligen hr Ernst Gråsten främst på juridiska grunder uträknat författaren till Hårda tider vara en dilettant – utsätta vi oss måhända för löje genom att citera uttalanden af helt annan klang om samma bok af Georg Brandes, Karl Snoilsky och Verner v. Heidenstam. […] (Hbl 13.3.1892)

"A.M." är den då välkände politikern och skribenten Agathon Meurman, starkt konservativ fennoman (Carpelan 1903). Han skriver sin långa artikelserie ”Nälkävuodet 1860-luvulla" för att ställa den dåvarande regeringens åtgärder i en bättre dager än Tavaststjerna gör i sin bok, enligt Meurman helt grundad på ”lösa, knorrande sqwallerhistorier" (1892, 4 i Folkupplysningssällskapets svenska utgåva).
Elfving höll sitt tal på Litteratursällskapets Runebergsfest. Det handlar egentligen om "Naturen och våra diktare” – d.v.s. Runeberg och Topelius – och slängen mot Tavaststjerna kommer först alldeles i slutet av det 20 tryckta sidor långa föredraget. (Hbl refererade det, inklusive tillvitelsen och mottagandet "med applåder af den i solemnitetssalen talrikt församlade publiken", Tavaststjerna lät i ett kort genmäle förstå att det här snarast var frågan om ärekränkning.)

Gråsten

Ernst Gråstens berömda, mycket negativa recension publicerades i det mer exklusiva organet Finsk Tidskrift. Likaså Tavaststjernas än mer berömda "sjelfförsvar”. Gråsten går framför allt in på språkfel, stilfel och sakfel i romanen för att den vägen lättare kunna ställa också Tavaststjernas kritik av överheten i en misstänkt dager såsom "lättvindigt konstruerad och därtill tendentiös" (februari 1892, 151). Ett viktigt tema i hans artikel, liksom i Elfvings kommentar, är vidare att själva nödårets förekomst i boken inte motiveras av handlingen. Elfving talade om ”tarfligt lättsinne”, i dag skulle han kanske tala om ett kommersiellt trick.

Gråsten diskuterar också brister i romanens komposition och psykologiska gestaltning – morddramat blir för viktigt och samtidigt lösryckt, Lehtimaas "blödsinne" verkar påklistrat efteråt, anser han. Synpunkter som Tavaststjerna inte låtsas om i sitt svar; liksom Hbl-referatet (möjligen formulerat av honom själv) ironiserar han nämligen gärna över kritikernas enligt honom helt utomlitterära angreppsvinklar. "Jag hoppas åtminstone kunna ställa min bok i en mera rent skönlitterär dager, än mina vedersakare velat eller förmått kasta öfver den" (1892, 227).

Något demagogiskt hade Meurman (1892, 5) och Gråsten (februari 1892, 157) kritiserat Tavaststjeraa för att han ser på samhället uppifrån och neråt istället för tvärtom, ur de lidande massornas synvinkel; Tavaststjeraa turnerar med att just detta är det nya och originella i hans roman. Mycket ofta citerad är vad som blir romanens program: han har på det sättet velat "visa, hur liten nöd det egentligen gick på de bildade klasserna. Ty dessa ha under tidernas lopp tämligen oberättigadt begynt tillämpa på sig själva Runebergs rent folkliga Paavomyt" (a.a.).

I den snärten ligger en skarp ideologisk iakttagelse om mytens funktion, som egentligen ingen kommentator hakar på under förra delen av 1900-talet.

Däremot återges ”sjelfförsvaret” till stora delar i företalen till både 1924- och 1961-upplagorna. Det kan alltså i viss mening sägas ha blivit en del av själva romanen.

In i 1900-talet

Den ”klassiska”, samtida litteraturen kring Hårda tider avslutas så med Söderhjelms levnadsteckning (1900, två år efter Tavaststjeraas död). Han ägnar relativt stort utrymme åt romanen och isynnerhet debatten, men är själv bara delvis entusiastisk: han tycks inte tilltalas av Tavaststjernas ironiska tonfall och önskar mer av patos och "episk kraft". Han motsätter sig uppfattningen att handlingen i romanen inte förutsätter ett nödår, men medger att uppbyggnaden saknar jämvikt, proportion mellan de olika planen. Och om Lehtimaas trovärdighet frågar han, inte helt entydigt: månne inte den är en lika typisk följd av hungersnöden som bonden Paavos historia (201–206).

Söderhjelm vacklar alltså mellan det "gamla" och det "nya" synsättet på folket, på litteraturens, uppgift, karakteristiskt är att han slutar med en hymn till frostnattsscenen i boken – överhuvudtaget har alla de nämnda kritikerna (utom Tavaststjerna själv) lovordat naturskildringarna. Likaså efterföljarna. (Det skulle vara värt en diskussion för sig: är Hårda tiders natur verkligen så "rent" konstnärlig och opolitisk som man härav frestas att tro? Jag tvivlar.)

Som en mörkare efterklang till Söderhjelm konstaterar så I.A. Heikel i Finsk biografisk handbok (1903):

Strängt bedömt af kritiken här hemma, mot hvilken T. ansåg sig själf böra uppträda, innehåller arbetet emellertid, äfven om de riktiga proportionerna saknas och en del historiska misstag äro begågna, gripande teckningar från nödårets dagar.

Med detta dubbelhaltande eftermäle skulle Hårda tider alltså gå in i 1900-talet. För den finska upplagan från 1892 var situationen likartad: nerskälld av Meurman i Uusi Suometar, berömd av sin översättare, Juhani Aho, i Päivälehti. Som framgick i inledningen lät Tavaststjerna Aho avlägsna bl.a. de ironiska avsnitten om förbönen i kyrkorna som regeringens enda åtgärder (kap. 8 och 10) – så mycket lyckades Meurman med sina bredsidor få Tavaststjerna att tvivla på det träffande i denna bild. Särskilt 1960- och 70-talen har, som vi ska se, hellre gett den svenska versionen rätt.

2.2. Perioden 1904–1947 ("Det blir så tyst…")

Hellre dikter

Det som konstituerar följande period inom Tavaststjernalitteraturen är att den finns, men är relativt ointresserad av Hårda tider. Detta trots att boken utkommer två gånger på svenska: 1914 självständigt, 1924 inbäddad bland de samlade skrifterna_. Några anmälningar och en längre recension – i Wasa Posten – det är vad de vanliga tidningsläsarna får som påminnelse om romanens existens under 40 års tid.

I litteraturhistorieböckerna och -översikternas värld lever boken däremot, om det också verkar som om man tyckte mer om Tavaststjernas poesi: symptomatiskt är att Kihlmans monografi Tavastatjernas diktning (1926) ägnar jämnt en av 368 sidor – sid. 224 – åt Hårda tider och mycket mer åt andra prosaverk. Kanske också Mörnes två uppsatser om Tavaststjerna (1898, 1939) – båda enbart behandlande lyriken – kan ses som en ”intressant frånvaro”. I en notis i Arbetarbladet 24.5. 1935 frågar sig signaturen "polypen" (Elmer Diktonius) hur det kommer sig att det är så tyst kring Tavaststjernas 75-årsdag:

… hur det är och då man närmare överblickar våra svenska klassikers snyggttråkiga skara, är nog Tavaststjerna den som står i tätaste kontakt med den moderna diktande ungdomen av i dag.

Längre än så utvecklar han tyvärr inte temat (men mer rotande i Diktonius kunde kanske ge utdelning på den punkten. Jfr Salminen 1960, Donner 1960}.

Och hur det är, kan man konstatera att 30- och största delen av 40-talet är dåliga tider också för Hårda tider: inte ett enda omnämnande i mitt material.

Ändå några tankar

Före år 1930 hinner den i alla fall bli omnämnd i minst fem litteraturhistoriska översikter och studier utom Kihlmans. Och i omdömena tränger faktiskt ett par nya toner in.

I den första översikten, Cunnar Castréns korta inledning till andra delen av det tjugofemte bandet av Sveriges National-litteratur med det ståtliga namnet ”Finländsk litteratur utom Runeberg”, har man tydligen redan hunnit få en viss distans till idealismen: Tavaststjerna skyr enligt Castrén inte att ”låta det finska folket framträda i ett hårdare, obarmhärtigare ljus än det ideala skimmer traditionen kräfde” (1911, 17)

Det är ett sätt att tala om ”traditionen” som jag inte stött på tidigare i mitt material.

I Ruth Hedvalls bok Finlands svenska litteratur tas redan öppet ställning: ”Av den traditionella alltför idealistiska uppfattningen av det finska folket finnes det i denna bok intet spår” (1917, 267, min emfas). Och i Bertel Appelbergs skolbok nämns majestätsbrottets föremål slutligen vid namn: ”den traditionella uppfattningen” är ”från Runebergs tid” (1921, 127)

Hela det här långsamma kretsandet närmare den heta gröten – som kanske fullbordas i och med Landqvists öppna användande av begreppet ”Runebergskulten” (1929, 19) – föregrips förstås av Tavaststjernas egen berömda satir över "pennalismens […] stora vishetsregel: Skrifv som Runeberg, gossar, så skrifver ni bra!", i "sjelfförsvaret" (1892). Men det är betydelsefullt att hans synsätt faktiskt småningom övertas också av litteraturhistorikerna – visserligen med 20–40 års fördröjning.

Lehtimaa en Aapo?

John Landqvists Modern svensk litteratur i Finland introducerar – också här med 20 års fördröjning – ett nytt tema i läsningen av Hårda tider: den "bildade klassens" chock över frihets/klasskriget 1918. Om Lehtimaa skriver han:

I sin grova okunnighet, sin bristande uppfattning av reala sammanhang, sin lättrörda inbillning vars fantasier fylla honom så att de leda hans handlingar, slutligen ända fram till dubbelmord, skulle han, som han går och står, kunna insättas som en av komparserna i röda upproret, en frände till Runar Schildts Aapo. Barbaren Lehtimaa:s slöa verklighetsuppfattning och intensiva fantasiliv är samma karaktärsart, som i annan tid gör det slag av farliga utopister och drömmare, som gå rakt på den blodiga gärningen. Överensstämmelsen mellan Lehtimaa och en del av det röda upprorets psykologi bevisar, med vilken klarhet Tavaststjexna i Lehtimaa uppfattat ett drag i det finska folklynnet. Jämför man Lehtimaa med bonden Paavo, den dittills i den allmänna åskådningen och i litteraturen dominerande typen av den finska bonden, så ser man vidden och vikten av den nyhet, som Tavaststjernas medvetna realism innebar. (1929, 48–49)

En återklang av detta det psykologiserade röda upproret finns ännu i Salminens Hbl-artikel från 1960 där han kallar Lehtimaa "en olycksbådande finsk Caliban som rusar fram ur de djupa skogarnas natt. Mordet i Uramo torp var mer än en pittoresk anekdot, det var en varning som aldrig i tid hann fram" (äv. 1963, 36).

Man anser sig i 1918 ha fått bekräftelsen på att "finnen" (i verkligheten visserligen också "finlandssvensken") beter sig just som Lehtimaa. Det är egetligen först Mazzarella som på nytt ifragasatt hans trovärdighet — klichén om den dumma finnen som har lätt till kniven (1979, 57).

Det goda jag personligen har att säga om Landqvists tolkning – ett oväntat exempel på den naturalistiska mänskoskildringens användbarhet i den ideologiska kampen — är att han i varje fall försöker aktualisera Hårda tider. Den förra anknytningen till den omgivande verkligheten var alltså A.B.:s år 1891 (se ovan). Det är ganska glest mellan turerna.

2.3 Perioden 1948–1980 ("Nya tider")

"Socialt intresse"

Följande hållplats, och samtidigt början till ett nytt uppsving för Hårda tider-intresset, ligger kring 1950, med en Hbl-artikel om Tavaststjerna 1948 och en ny monografi 1950. Båda är skrivna av Erik Ekelund och i den senare finns för första gången en utförlig och systematisk innehållsanalys av romanen (140–156) – som nu alltså har nästan 60 år på nacken.

Också Gunnar Castrén ägnar ett proportionellt sett större utrymme åt romanen i sin artikel för Ny illustrerad svensk litteraturhistoria (1957) än han gjort i andra sammanhang 1911 och 1924.

Karakteristiskt för 50-talsuppsvinget – om man nu kan säga att två professorer gör en sommar – är att uttryck som "starkt socialt intresse" (Ekelund 1948) och "demokratisk tendens" (Castrén 1957, 356) börjar användas av etablerade litteraturforskare i samband med romanen. Den hör dessutom numera till den svenskspråkiga och nordiska realismens bästa skapelser (Castrén 365, 374).

Ekelund introducerar också tal om "motsättningen mellan överklassens liv och den bottenlösa misär som den besittningslösa befolkningen får utstå" (1948, min emfas) – på 1890-talet har man bara talat om en "kontrast" eller dylikt (t.ex. A.B., Aho). Under 1900-talets början talar man överhuvudtaget inte.

Också Tavaststjernas ironiska tonfall, som så illa stötte också romanens vänner (t.ex. Söderhjelm, se ovan – Hedvall upplever det som nonchalans, nästan snobbism (1917, 267)), börjar nu äntligen gå hem. Ekelund upptäcker den ironiska biton som själva titeln får om man betänker att huvudmotivet enligt Tavaststjerna själv är överklassens oberörda liv, och han talar om den topelianska formens kontrast mot det illusionslöst naturalistiska innehållet i kapitlet om "morgonens drottning". Betecknande är också att flickan Louise nu för första gången får kallas "troskyldig och naiv" (1950, 142–156).

I den stilen går de nya motiv i kritiken, som sedan flitigt tas upp i artiklar kring Tavaststjernas 100-årsdag (den här gången firad) och utgivningen av "folkupplagan" i Finlandssvenskt bibliotek, 1961. Ole Torvalds anmälan i Åbo Underrättelser (1961) ger stilen: "En spänstig föregångare till vår tids sociala roman".

Kritiken av överklassens tillämpande av Paavomyten på sig själv (jfr ovan) är definitivt tillbaka på scenen. Men är överklassen kvar? Månne inte.

Också en andra finsk upplaga utkommer 1960 och en tredje (i Valitut teokset) 1975 (de finska nyrecensionerna har jag inte spårat).

En bra story om den finska kapitalismen

1974 kommer ännu ett genombrott: Hårda tider sätts upp som pjäs av Bengt Ahlfors på Svenska Teatern och Wasa Teater. I "Dagbok med Tavaststjerna" (1980) skriver Ahlfors att han har haft lust till detta sedan 1965: "Kärlek, våld, bedrägeri… En bra story". Men han upplever under arbetet också avståndet till texten:

Som ju fängslar som utmaning, idé. Men vars problemkomplex inte ligger mig nära. Ifall jag inte kan erövra det, upptäcka de för mig viktiga frågorna… […] Vad är idén med att berätta såhär gamla historier? Kan man på detta vis berätta om den finska kapitalismens uppkomst och är det viktigt att göra det idag?

När han läser sidan 155 i romanen – den om hur kapitalisterna, "bland dem främst regeringen" – aldrig haft bättre finanser än när de kan göra "glänsande spekulationer i landets nöd" (Tavaststjerna 1891, 155 (1961, 109)) är hans reaktion: "Det är klarspråk. Till den grad att det inte kunde användas i ett skådespel 1972. Om jag hade tagit med sådana stycken, skulle nittio procent av teaterpubliken gått ed på att jag förfalskade Tavaststjerna med anakronistisk propaganda" (a.a.).

Så tyckte Henry G. Gröndal också i sin recension av premiären att Ahlfors dämpat den bittra och fräna tonen i boken t.o.m. för mycket – pjäsen blir "lika färgdämpad som de otaliga trasmattorna som pryder scenen" (1974).

Det är uppenbart att det ännu en gång skett en utveckling i synen på romanen. Från estetiska, psykologiska och idéhistoriska tolkningar har man nu börjat fästa allt större vikt vid de sociologiska och politiska aspekterna hos texten. Källor till denna "70-talsläsning" ska jag försöka spåra i följande avsnitt, det sista.

3. Mönster

1954 utkom Väinö Linnas Tuntematon sotilas, 1959–62 Pohjantähti-trilogin. Också i dem rördes vid "känsliga strängar i vårt nationella medvetande" (Tavaststjerna, mars 1892). Också här steg lärde herrar och damer upp till klander. Men på bred front och längre sikt var mottagandet gott.

Ska den jämförelsevis svaga samtida framgången för Hårda tider tolkas så att den läsande publiken — då radikalt begränsad till överklassen – inte var upplagd för en motsvarande nationell självprövning och terapi, en ny historiesyn?

Så kan man i varje fall tolka bokens renässans i det efterkrigstida, "andra republikens", Paasikivi-Kekkonens och Linnas Finland. Kurt Sanmark bäddar för den kopplingen när han i sin Hbl-recension 1961 jämför debatten kring Hårda tider med den kring Linnas och "i viss mening" Christer Kihlmans böcker (Se upp Salige! utkom 1960). Och man kunde tillägga: kring Hannu Salamas Siinä näkijä missä tekijä (1972).

Varför var Hårda tider ute i otid? P.O. Barck pekar i en intressant kommentar till Ekelunds bok (1950) på två möjliga faktorer: dels det ökande trycket från ryskt håll, som gärna utnyttjade klassmotsättningarna i Finland; dels hungersnöden som ju igen var aktuell (jfr ovan) (Barck 1951 ).

En bok som tycks ifrågasätta den inhemska regeringens förmåga eller vilja att klara av landets problem; som beledsagas av rapporter om ny hungersnöd; allt medan Ryssland stramar åt tyglarna för autonomin – det är möjligt att "det bildade kretsloppet" inte är alltför intresserat av att rota i nödens strukturella orsaker. Sedan en finsk elit börjat etablera sig är det inte bara nationalkänslan på svenskt håll som med Tavaststjernas ord "föga kittlas" – det var ju fennomanernas perusjätkä Snellman som satt som regeringschef under nödåren.

xxx

Mottagandet av romanen brukar numera beskrivas som en idéhistorisk konflikt mellan dels den gamla,idealistiska och religiösa världsbilden, dels en ny, naturvetenskaplig, rationell, "realistisk". Men inte heller de "rationella" krafterna tycks ha haft särskilt stor användning för boken. Tyder inte den häftiga reaktionen från officiellt ideologiskt smakdomarhåll, den relativa tystnaden under förra halvan av 1900-talet och den därpå följande renässansen efter 1945 på att det rent politiska budskapet i boken har en tyngd, att man har tagit det på allvar också när man bara talat om annat aller inte talat alls7

Nu finns det förstäs en risk att överdriva den ”demokratiska tendensen” och ”samhällskritiken” i Hårda tider – man kan t.ex. peka på en minst lika viktig feodal, aristokratisk tendens; eller på den rationalle Tavaststjernas bugning för den religiösa fru von Blumes moral (jfr Ekelund 1950‚ 158).

Men visst är det slående hur romanen tycks vakna till nytt liv just i och med att den tredje världsåskädningen frän 1890-talet – arbetarrörelsens – som betonar både rationalism av kapten Thorelds snitt och socialt ansvar och inlevelse av fru v. Blumes – i och med att den åskådningen börjar tränga in i den litterära institutionen under 1960- och 70-talen (vilket Karkamas (1971), Alhoniemis (1972) och Ervasti/Karkamas (1973) böcker är ett uttryck för).

Basen för den nya läsningen av Hårda tider blir då en ny historiesyn på nödåret. Samma år som Ahlfors tog upp arbetet på pjäsen hade Göste Ågren haft en artikel ”Hungeråren 1867–68” i Hbl‚ där han betonade att svälten inte var någon naturkatastrof, uten en social (1972). I Vår historia skriver han:

Men hur var det möjligt? Hur kunde myndigheterna låta en stor del av landets befolkning dö i svält?
    Finland var ju dock ett modernt land. Vi hade skolor, universitet, tidningar, lokomotiv och teater. En del ev folket kunde läsa. Och ändå dog tiggarna på landsvägskanten som isolersde stenåldersmänniskor i en avlägsen djungel. Ken allt detta verkligen förklaras med att det var de obesuttna som dog och att de obesuttna saknade politisk representation?
    Ja. Andre faktorer spelade in, men utan denna grundläggande motsättning hade den här väldiga samhällskatastrofen aldrig inträffat. […]
    Finlands politiska överbyggnad svarade inte mot dess materiella has. Det fanns fem stånd och det femte ståndet var störst, men ståndssamhället kände endast de fyra högsta stånden och det innebar‚ att inga som helst politiska kontakter existerade mellan de makthavande och folkets majoritet. (1977‚ 155)

Det är en analys med ”demokratisk tendens”. Tavaststjernas har vissa beröringspunkter med den, kanske t.o.m. fler än med den ”liberala” som går ut på att svälten kunde ha motverkats genom förnuftiga ätgärder av enskilda individer (t.ex. ”Senatens ätgärder för att lätta situationen var enligt nutida synsätt oförlåtligt otillräckliga”. Runeberg: Finlands historia, 1971, godkänd av skolstvrelsen). von Blumes och Thorelds förnuftiga privatinitiativ beaktas ju inte av senaten; andra krafter spelar alltså in. Och en motkraft – torparnas organisering – fanns ju 1891 ännu knappast till att realistiskt beskriva.

Att Tavaststjernas analys inte går ihop med den runeberg-topelianska synen på svälten – som en gudasänd, självförvållad prövning eller t.o.m. ett syndastraff som visserligen kan lindras (välgörenhet), så som den parodieras i Louise von Blumes naiva funderingar – det är i alla fall klart. När Meurman utifrån samma syn anklagade Tavaststjerna för folkförakt: ”War då denna det finska folkets hjeltestrid af sådan art!” (1892‚ 4) så kan han mycket väl vera i god tro. Men förskräckligt är det att läsa detta miltonfriedmanska bifall till regeringsns beslut att inte som tidigare dela ut gratis säd som nödhjälp — att inte göra det stärkte nämligen ansenligt det döende folkets moral!

Därför har ocksä Sanmark (1961) fel‚ när han betecknar Gråstens kritik som ett exempel på ”hur även den s.k. auktoritativa kritiken kan hugga i sten”. Och Tavaststjerna gör fel när han drar sig tillbaka i den ”rent skönlitterära” hörnans esteticerade debatt (jfr ovan). För det är inte frågan am något misstag Gråsten begår, utan en följd av två olika världsåskådningars möte.

Är 1867 exporterade Finland 13 miljoner kg säd. Inte heller där är det frågan om ett misstag.

Men lyckligtvis är det här en uppsats om ett litterärt verk och inte om historia och nutid, ekonomi och politik, välgörenhet och moral, social- och u-hjälp, privilegierade och … Eller hur?

Det verkar i alla fall som om exemplet Hårda tider skulle visa att inte ens den mest ”snyggttråkiga” finlandssvenska litteraturhistorieskrivning behöver vara politiskt helt ointressant.

Trygve Söderling (1980)

Kommentar 2020

1980 (också då) intresserade mig den litterära institutionen som fält för ideologiska brytningar, vilket syns nästan övertydligt i denna receptionsstudie på Tavaststjernas kontroversiella roman. Inspiration kom säkert från bl.a. Sven Willners Dikt och politik samt Johannes Salminens och Thomas Warburtons skärpta texter – tre essäister som alla skrev viktig, omvälvande litteraturhistoria utanför den strikt akademiska ramen.

Tyckte vid omläsningen 2020 att jag hade haft en poäng och att jag gjort ett någorlunda hyfsat fotarbete med källorna – tillräckligt för att jag skulle täckas lägga ut uppsatsen som sådan på nätet.

En redigerad och delvis nyskriven version av essän publicerades 2021 i Historiska och litteraturhistoriska studier (HLS) vol. 96. Essäns version 2.0 har denna studie i botten, men är uppdaterad med både äldre nyare källor. I och med digitaliseringen av många arkiv har det blivit oerhört mycket enklare att hitta och kolla gamla tidnings- och tidskriftsklipp.

Poängen står kvar: att det i minst 90 år pågick en intressant politisk tolkningskamp mellan olika auktoriteter om hur Tavststjernas roman skulle bedömas, och – roten till problemet – hur hungeråren skulle beskrivas. (En viktig pusselbit i bakgrundsmaterialet, som saknas i min studie, är Edvard Gyllings berömda, kritiska studie från 1918, "Nälkävuodet 1867–68. Puolivuosisatamuisto" i Työväen kalenteri XI, 110–121. Den går på djupet med den politiskt känsliga kritiken av regimens och Snellmans krispolitik, som Tavaststjerna var inne på i romanen (men som han till stor del strök i den finska översättningen).)

Litteratur (1): Utgåvor av Hårda tider och kommenterande litteratur:

1891

K.A. TAVASTSTJERNA: Hårda tider. Berättelse från Finlands sista nödår. Borgå, Söderström & Co.

10.12. A.B.: ”Hårda tider. Berättelse från Finlands sista nödår. Karl A. Tavaststjerna" (recension). Hufvudstadsbladet 336, 2, Helsingfors

10.12. Arv. S: ”Hårda tider. Berättelse från Finlands sista nödår. Karl A. Tavaststjerna" (recension). Nya Pressen 336, 2. Helsingfors

11.12. "Kotimaista kirjallisuutta" (recension, troligen Juhani Abo). Päivälehti 288, 2 Helsinki

1892

jan-feb A.M. (Agathon MEURMAN): ”Nälkävuodet 1860-luvulla”. Artikelserie i Uusi Suometar‚ Helsinki. Även utg. i Kansanvalistusseuran julkaisut, 78 och på svenska ”Hungeråren på 1860-talet”, Folkupplysningssällskagets skrifter 78,

5.2. Fredrik ELFVING: ”Naturen och våra diktare”. Föredrag på Svenska litteratursällskapets runebergsfest. Ref. i Hufvudstadsbladet 6.2. Publ. i Förhandlingar och uppsatser 6 (SSLF XX), Helsingfors

9.2. K.A. TAVASTSTJERNA: ”Till herr F. Elfving”. (Genmäle) Hufvudstadsbladet

februari Ernst GRÅSTEN: ”Tavaststjernas 'Hårda tider’”. Finsk tidskrift 2, ss. 151–161‚ Helsingfors

mars K.A. TAVASTSTJERNA: ”'Hårda tider'. Sjelfförsvar”. Finsk tidskrift 3, ss. 227–231

april Ernst GRÅSTEN: "Genmäle". Finsk tidskrift 4, 366–367

13.3. Hufvudstadsbladet: ”Tavaststjernas ’Hårda tider'”. (Referat av debatten och utdrag ur Brandes, Snoilskys, Heidenstams artiklar)

K.A. TAVASTSTJERNA: Kovina aikoina. Kertomus Suomen viimeisten nälkävuosien ajoilta. Suom Juhani AHO. Porvoo, WSOY) [not: en del regeringskritik struken, bl.a. i kap. 8 o. 10 (förbönen i kyrkorna). TS]

18.3. Päivälehti (Juhani Aho): ”Kovina aikoina” (Ref. av debatten‚ anmälan av fi. utgåvan)

Sid 2 i Päivälehti 18.3.1892. Under rubriken "Kirjallisuutta" den finska översättaren Juhani Ahos artikel om Hårda tider / Kovina aikoina

1894

6.4 Gustaf af GEIJERSTAM: ”Karl A. Tavaststjerna”. Föredrag i Helsingfors, ref. i Nya Pressen 7.4. Publ. i Geijerstam: Nya brytningar. Fem litterära föredrag. Helsingfors (tryck Fredrikshamn)

1898

(Dödsrunor över Tavaststjema:) 21.3 Nya Fressen; 22.3. Hufvudstadsbladet; Uusi Suometar; 27.3. (begravningsreferat) Hufvudstadsbladet

Jarl HAGELSTAM: ”Karl August Tavaststjerna. En minnesteckning.” Finsk Tidskrift, ss. 247–261

1900

Werner SÖDERHJELM: Karl August Tsvaststjerna. En levnadsteckning. (SSLF XLVI) Helsingfors

1903

I.A. HEIKEL: ”Tavaststjerna, Karl August”. Tor Carpelan (utg.): Finsk biografisk handbok. Under medvärkan af fackmän. Helsingfors

1911

Gunnar CASTRÉN: ”Finländsk litteratur utom Runeberg. Stenbäck, Tcpeliua, von Qvanten, Wecksell, Tavaststjerna, Lybeck.” Sveriges national-litteratur (sic) 1500–1900, XXV:2. Stockholm (ss. 5–22.)

Gunnar CASTRÉN; ”Karl August Tavaststjernas diktning”. Västra Nyland‚ Ekenäs, Björneborgs Tidning, Björneborg m.fl.

K.A.TAVASTSTJERNA: Hårda tider. Berättelse från Finlands sista nödår. (2.uppl.) Borgå‚ Schildts

8.12 B.Pr.: ”K.A.Tavaststjernas 'Hårda tider'. En ny upplaga.” (Anmälan.) (Brages arkiv)

16.12 Wasa Posten: ”Nya böcker”. Vasa (Recension.)

1917

Ruth HEDVALL: Finlands svenska litteratur. (Skrifter utg. av Äbo akademi-kommitté 5) Borgå. – Även Helsingfors-Stockholm 1918

1919

Ruth HEDVALL: ”Tavaststjernas förhållande till naturalismen”. Festskrift tillägnad Werner Söderhjelm, Helsingfors

1923

Karl BRUHN: ”Skönlitteraturen”. Det svenska Finland, III, Helsingfors

1924

K.A.TAVASTSTJERNA: (Samlade skrifter‚ V:) Hårda tider. Lille Karl. Helsingfors

SCHILDTS FÖRLAG: ”Redaktionellt” (i ovanst. volym)

2.11 O.E. (Olof Enckell): ”K.A. Tavaststjerna första gången i samlad upplaga”. Hufvudstadsbladet

G.C. (Gunnar Castrén); ”Tavaststjernas skrifter”. Nya Argus 20

1925

23.11 R.G-t. (Ragnar Granit) (Recension) Studentbladet

Karl BRUHN: ”Finlands svenska litteratur”. Finland. Land. Folk. Rike. III, Helsingfors

1926

Erik KIHLMAN: Karl August Tavaststiernas diktning (SSLF CLXXXVIII). Helsingfors

1929

John LANDQVIST: Modern svensk litteratur i Finland. Helsingfors

x x x

1948

28.3. Erik EKELUND: ”Den ensamme Tavaststjerna”. Hufvudstadsbladet

1950

Erik EKELUND: Tavaststjerna och hans diktning (SSLF CCCXXXI). Helsingfors

1951

P.O. BARCK: ”Erik Ekelunds Tavaststjerna-boki”. Nya Argus 3, 29

1957

Gunnar CASTREN: ”Karl A. Tavaststjerna”. Ny illustrerad svensk litteraturhistoria band 4, Stockholm

1960

Jörn DONNER: ”Den finlandssvenaka skepnadens riddare”, Bonniers Litterära Magasin 2, ss.122–139

11.5. B.P–m. (Bengt Pihlström): ”K.A.Tavaststjerna 100 år” (Enkät med författarna Sören G. Lindgren, Gösta Ågren, Hans Fors, K.O. Snellman‚ Jörn Donner) Nya Pressen

13.5. Johannes SALMINEN: ”Karl August Tavaststjerna”. Hufvudstadsbladet; även publ. i Levande och död tradition, Borgå 1963

K.A.TAVASTSTJERNA: Kovina aikoina. (2.painos) Porvoo, WSOY

(WSOY): (Baksidestext till ovanst.)

1961

K.A.TAVASTSTJERNA: Hårda tider. (Finlandssvenskt bibliotek 17) Helsingfors, Söderströms (tr. Tammerfors)

J.O.TALLQVIST: ”Förord” (i ovanst.)

6.1. Kurt SANMARK: ”Hårda tider”. Hufvudstadshladet

25.2. Ole TORVALDS: ”En spänstig föregångare till vår sociala. roman”. Åbo Underrättelser

28.4. W-n (Thomas Warburton?): ”Hårda tider” (Anmälan.) L.F.(?) (Brages arkiv)

5.5. Börje MATTSSON: "Finlandssvensk klassiker”, Församlingsbladet

27.6. Leo ÅGREN: (rec.) Jakobstads Tidning

m.B. (anmälan) (Otydbar källa) 6–7 (Brages arkiv)

1964

Erik EKELUND: ”Karl August Tavaststjerna". Svenskt litteraturlexikon. Lund

Otavan suuri tietosanakirja 8. Keuruu

1965

Rafael KOSKIMIES: ”K.A.Tavaststjerna”‚ Suomen kirjallisuus IV. Minna Canthista Eine Leinoon. Helsinki

1969

Erik EKELUND: ”Realism, symbolism och dekadans”, Finlands svenska litteratur 2. Från Åbo brand till sekelskiftet. Helsingfors

1971

Pertti KARKAMA: Sosiaalinen konfliktiromaani. Rakennetutkimus suomalaisen yhteiskunnallisen realismin pohjalta. Oulu

1972

Johannes SALMINEN: ”X. 1860–1880: Finland”, Nordens litteratur efter 1860. København: Gyldendalske bogh.

Plrkko ALHONIEMI: Idylli särkyy. Kansallisromanttisten ideaalien mureneminen jälkiromantiikan ja realismin kauden kirjallisuudessamme. Helsinki (tr. Forssa)

1973

Bo MAGNUSSON: ”Epikureism och esteticism i Hårda tider”. Nya Argus 4

1974

9.2. Bengt AHLFORS: Hårda tider av Bengt Ahlfors fritt efter Tavaststjernas roman. (Programblad till Svenska Teaterns uppsättning. Premiär 9.2.) Helsingfors

11.2. Henry G. GRÖNDAL: ”Bilder från en brytningstid”. Hufvudstadsbladet

13.9. Greta BROTHERUS: ”Ahlfors-Olsoni tog publiken med storm” (Anmälan av premiären 11.9. på Wasa teater) Hufvudstadsbladet

1975

K.A. TAVASTSTJERNA: (Valitut teokset.) Lapsuudenystävät. Kovina aikoina. Lille Karl. Hämeenlinna

Pirkko ALHONIEMI: ”K.A. Tavaststjerna (1860-1898)” (i ovanst.)

1979

Eino KARHU: Suomen kirjallisuus runonlaulajista 1800-luvun loppuun. II osa. Helsinki

Merete MAZZARELLA: ”'Sådan är finnen' – bilden av finnarna i finlandssvensk litteratur.” Horisont 6, 54

Kodin suuri tietosanakirja 13. Espoo

1980

Bengt AHLFORS: ”Dagbok med Tavaststjerna”. (Manuskript, publiceras i Författere om författare, Helsingfors)

Litteratur (2): ”Godkänd av skolstyrelsen”

1902 Valfrid VASENIUS: Lärobok i Sveriges och Finlands litteraturhistoria. 3 uppl. (Har inte kollat 6. uppl. 1931. TS)1914 J.W. JUVELIUS: Suomen kansalliskirjallisuuden vaiheet. (11. uppl. 1946)

1921 Bertel APPELBERG: Svensk litteraturhistoria för lärdomsskolor. Helsingfors (3. uppl. 1928)

1927 MJÖBERG/HAGELSTAM: Svensk litteraturhistoria für den högre undervisningen av Josua Mjöberg. Omarbetad för svenska skolor i Finland av Magnus Hagelstam. Lund. (7. uppl. 1959)

1951 Unto KUPIAINEN: Suomen kirjallisuuden vaiheet. Porvoo. (6. uppl. 1979)

1970 Börje MATTSSON: Dikten genom tiderna. Helsingfors: Söderström 1973 Esko ERVASTI/Pertti KARKAMA: Suomen Kirjallisuushistoria. Helsinki: Tammi

Litteratur (3): Intressant frånvaro (Hårda tider nämns inte)

1898 Arvid MÖRNE: "Karl August Tavaststjerna", Ord och Bild 5, 225–228

1939 Arvid MÖRNE: ”Tavaststjera, Jcnatan Reuter och skärgårdslyriken”, Lyriker och berättare (SSLF CCLXXVI) Helsingfors

1941 P.O.BARCK: ”Från Saarijärvi till Östersjön. Anteckningar om finskt och svenskt i finlandssvensk litteratur”, Ord och Bild 12, 554–560

Litteratur (4): Bakgrundsmaterial

1952 Tauno KUOSA: Jokamiehen Suomen historia IV. Porvoo (1963 års uppl.)

1971 Carl Michael RUNEBERG: Finlands historia. Godk. av skolstyr. Borgå

1972 Gösta ÅGREN: "Hungeråren 1867–68". Hufvudstadsbladet 30.10.

1977 Gösta ÅGREN: Vår historia. Vasa

1979 Antonia RINGBOM: Om Finlands historia. Hangö (tr. Vasa)

1980 LAPPÉ/COLLINS: "Export från hungerområden" (ur Mat åt alla, 1979). Dagens Nyheter 9.2.

Ekon av Hårda tider (1980)