Texter framslamrade av Trygve Söderling



Publicerad i Ny Tid februari 1995



När skönheten kom till stan

Rapport från ARS-95, Ateneum, Helsingfors

Änglar, finns dom? Louis Jammes änglar från Sarajevo hänger i fönstren på Ateneum och andra byggnader i Helsingfors centrum i vår. De hör till dom verk på ARS-95 – för närvarande [1995] Nordens största utställning av samtida konst – som talar alldeles tydligt, i vår egen tid. Andra verk är mera gåtfulla, absoluta eller magiska, som Toshikatsu Endos dånande flamma ”Trieb” på torget utanför.



”Revolution på Ateneum!” ropar spårvagnarna, därtill sponsrade av Ilta-Sanomat. Inte illa – kvällstidningarna som annars motarbetar både revolutionen och konsten allt dom kan, tvingas nu av sina egna pengar att tycka om bägge. Risken för små ”missförstånd” minskar, typ -83, när ryktena spreds just via kvällspress att skulpturen på det årets ARS av en liten kvinna bestod av en riktig, uppstoppad städerska (nog vet man med dom där konstnärerna).


För min del var skolutfärden till ARS -69 min första riktiga date med samtida konst överhuvudtaget. Utan den allmänna revolt som låg i tiden hade vi säkert – på ungars hyperkonservativa sätt – avfärdat det hela som bluff; nån positiv gajdning från lärarhåll fanns förstås inte (frånsett själva handlingen att skicka dit oss).

Warhol, Lichtenstein, Oldenburg och popkonst – uppfattade som ironi – visste jag från förut att jag gillade, men hela Kienholz-grejen, installationen Roxy's bordell och den där mentalpatienten som bara kan ligga på sin brits och tänka på sig själv i neonbubbla (bilden) – dom slog hårt, och definitivt. Här var nåt som inte lät sej snyggt köpas hem, ramas in och hängas upp. Brutalt realistiskt och lyriskt visionärt.


-69 var nog min ARS, man uppfinner inte hjulet två gånger, vilket inte hindrar att årets upplaga känns rik – rikare än 74 och 83. Fast sånt beror ju på vindar, vattenstånd, mottaglighet.

Jag gick runt ett par dagar (jo, den är verkligen stor) med olika mänskor. Det som följer är delvis privat, delvis repliker, delvis konsensus.

Gallup – ingen konst att göra

New York-ryssarna, spjuvrarna, konceptartisterna Komar&Melamids ”Folkets val” blir skrämmande nog samma hemska konst vilket 'folk' dom än låter 'välja'.

Finlandsversionen av ”Den mest populära tavlan”, målad på basen av s.k. opinionsundersökningar, kör i 1800-tals-landskapsstil med idyllblå himmel, vatten, familj och klövdjur – i Finland en älg, modern klädd i nånsorts fotsid vikingamantel medan den grävande mannen med glasögon misstänkt påminner om Komar själv. (Enligt Fredrik avslöjas K&M dock av spadmodellen – finländska spadskaft är
kortare.)

”Den minst populära tavlan” är ännu enformigare i land efter land, en liten abstrakt svart-violett ”modern” sak med spetsiga former och fel sorts ”gammaldags” ram. Riktigt bra.

Av dom statistiska diagrammen på motsatt vägg lär vi oss bl.a. hur inställningen till nakenhet i konsten varierar med politisk ståndpunkt: alla låtsas skenheligt tycka illa om naket – men vänstern tycker något mindre illa (förstås).

Allvarligt (?) talat vill Komar&Melamid förstås, liksom all popkonst, provocera debatt om konstens egenart – hur skulle ARS se ut ifall verken valdes ut demokratiskt, via lokala omröstningar i varje kommun och så vidare? Troligen just som Hitlers årliga tyska salonger (se Frank Borgs artikel om 'fascistisk estetik'). Älg- och sjötavlan skulle utan vidare ha platsat där.

Min favorit: det mörka rummet med byggnaden av små ståltrådsburar och en naken glödlampa i mitten, londonpalestinskan Mona Hatoums ”Light Sentence” (122k) (bra namn). I TV-programmet Valopilkku:s (!) ARS-presentation sa hon nåt om burarna som mänskors liv stängs in i i storstäderna, och såna bara alltför uppenbara aspekter – när ju själva Konstverket är skuggorna som bildas på väggarna av vårt fängelse (eller Platons grotta). Isynnerhet sen man upptäckt att lampan i mitten sakta höjer sej för att sen igen sänka sej, gå ner. It's another day in Paradise och lyckligtvis ryms du själv inte in i buren.

Mink-muren

Takhöjd

”Kikkeli-Kallet katossa!” lär barnen utropa när dom kommer till Antony Gormleys ”Learning to Think”. Ateneums glastak ger nytt lyft åt verket, fem som det ser ut bronsstatyer av män, kouros, med huvena i en annan dimension (oåtkomliga?) – själv märker du plötsligt att du befinner dej drunknad på bottnet av en bassäng. Kanske det är det som kallas att tänka.

På kvällen är rummet behagligt mörklagt och dom lätt svajande männen (kontaktlim?) vaktar rummet mot UFO:r. Precis som långöronen på Påskön.

Enkvällsaffärer

Gallerikonkurrensen, göra snabba intryck. Det finns verk som lever, bättre eller sämre, på en snabb idé, som Luciano Fabros 100 kg:s marmorrulle som rullad över deg kavlar fram en relief, ”Sisyfos”. Optimism: den eviga rullaren lämnar alltså trots allt ett spår – sej själv. Gary Hills videoinstallation där en liten flicka läser högt ur Wittgensteins Remarks On Colour, uttråkat men envist. Lever för mycket på att W-steins namn låter hyvä. Helen Chadwick's Pissblommor i gips, också shocking value kan bli tråkigt. Markus Raetz' flaskan-blir-glaset-och-glaset-blir-flaskan-rebusar i metall – tillgängliga och roliga verk. Alfredo Jaars ”En miljon finländska pass” där Matti Wuoris bifogade text inte lämnar den flyktingpolitiska innebörden outtalad.

Lila sug

Översättningen av Yayoi Kusamas ”Violet Obsession” som ”Tvångsföreställning i violett” låter kanske lite väl psykiskt – obsessioner är ju framförallt allt uppslukande, och slukar dej är vad den här båten, flotten i läckert mjukt violett tyg gör. Utställningens enda? erotiska verk sträcker sej mot dej med hundratals tungor (flikar? fingrar? kukar? korvar? lågor?). Har fördelen att vara både rolig och vacker.

Lena: Är det inte frestande att sätta sej. Det här är en av dom som man skulle vilja ha hemma som soffa.

Trygve: Kanske lite svår att rengöra. Påminner också om nåtsorts monsterserier –

Lena: Triffiderna, såg du inte den? Växterna som tar över världen...

Stjärt-skärt

En annan färgobsession: samla skära plastprylar. Portia Munsons Pink Project, ett bord belamrat med kammar, dockor, massagekukar och andra söta ”flicksaker”, allt i mördande vidrig rosa. Det är lite som Monika Fagerholms underbara kvinnor, fast mycket brutalare.

Trygve: Det här är väl dessutom en som är intressant för alla åldrar?

Lena: Tvärtom är det mycket 70-tal – jag ser inget som skulle höra till en yngre generation.

Trygve: Den där skära disketten då.

Vit Bloody Mary

En tredje färg: intill Pink Project rummet med dansken Henrik Plenge Jakobsens ”White Love”, det verk på utställningen som verkligen stinker. Mellan en skinande vit säng och en tvättmaskin löper slangar där enligt uppgift Jacobsens eget blod, sperma och piss cirkulerar och mixas – i och för sej inget långsökt hushållsarbete, sånt är ju vårt liv i lokalerna.

Blod-cocktailvisparna till höger är rasande effektiva, både stinker och stänker, det här är som väntat vad klago- och sensationspressen ser av hela utställningen. Utan vidare utställningens mest provocerande verk och såtillvida helt OK. Fast djupet är en annan fråga, liksom svensken Ulf Rollofs ”Utan titel” – dom hydrauliska granarna som envist ramlar och reser sej, ramlar och reser sej – är det här ett arbete som ropar och kräver ens uppmärksamhet, utan att riktigt belöna den. Pojkkonst?

Blått Nirvana

Min definitiva favorit: Anish Kapoors ”Min kropp din kropp” ser på håll ut som en hög djupblå yta-tavla på väggen. Kommen närmare inser man att det inte går att bli klok på hur djupt det blå är – är det en platt, märkligt skiftande sammetsyta, eller en tunnel där inga skuggor ger ögat en ledtråd, frånsett den där vaga formen där i mitten...

Ett sant magiskt och stolt verk som inte låter sej tömmas. Kanske man som i den kinesiska legenden kliver in i tavlan, kanske konsten är en tunnel som man inte återvänder ur.

Utställningens enda erotiska verk – del 2.

Som helhet?

Vad kan man säga om ARS? Själv kan jag bara tacka och ta emot. Ointressant finns förstås med, men sålänge det uppgår bara till 70-80% är ju tätheten ovanlig.

Fast det tycker inte alla. Några medvandrandes röster:

Fredrik Lång (filosof, författare) hittade inte så angelägen konst som man skulle vänta sej av en så stor satsning. Bara några verk imponerade: Tony Ourslers videoinstallationer ”Sweet Talk” (kvinnan projicerad på blombukett) och ”Destroyed” (kvinnan under soffan) hade dramatik, liksom Krzysztof Wodiczkos ”Alien Equipment” (”vandringsstaven” med en liten TV-skärm där personen som håller staven pratar om rasism och därmed inbjuder till nya samtal, på gatan, i metron o.s.v. – ett ambitiöst projekt som genomförts i olika länder, bl.a. Helsingfors (men är svårt att presentera på en utställning så att man genast uppfattar idén)).

Lena Malm (fotograf) säger att ARS -95 nog inte kolahta lika mycket som -83, hennes första. Det märks att tiden är en annan, verken snällare, huset renoverat, målat och prydligt. Favoriterna är som sej bör fotografer: Hiroshi Sugimotos serie havslandskap med otroligt välgjorda vattenytor-horisonter, Rudolf Schäfers ”Den eviga sömnen” – vackra foton av döda.

 Och inte minst förstås Esko Männikkös nordliga mansporträtt (sådär, vi fick nämnt en av dom 6 finländska deltagarna också!). – Hos Männikkö är det imponerande hans förmåga att arrangera bilder utan att tappa förbindelsen med de avbildade – ensamma män i nordliga kojor där det är vedeldning, hårt arbete och utetupp som gäller. Ett lite nedlåtande misär-perspektiv skulle ligga nära till hands, men dom här mänskorna är befriande tillfreds både med sig och fotosituationen, det är ingen peep-show eller eländesskildring. ”Männikkös professionalism är en annan typ av skicklighet än det cartier-bressonska ögonblickspåpassandet, och – som jag tycker – en större”, säger Lena.

Text:

Trygve Söderling


Bilderna från ARS-95 är skärmdumpar från utställningens CD-ROM.


Publicerad med bilder i Slammer-arkivet 18.11.2019


SLAMMERARKIVET– hemsida