SLAMMERARKIVET



Texter framslamrade av Trygve Söderling


Publicerad i Ny Tid 5.7.1996

Intervju gjord 1996 av Tapani Ritamäki och Trygve Söderling

Enmansakademin
Sven Willner

Sven Willner är ju enmansakademin framom andra i Svenskfinland. Han har läst allt, och skrivit om det mesta. Gräver man lite i ett ämne, litterärt eller politiskt, märker man att han varit där före och skrivit en essä.

Gräver man lite till visar det sej att Willner inte bara läst allt – han har också träffat alla.

Hur nu sen det går ihop med hans försäkringar att han är ”något av en enstöring”.

Faktiskt har vi alltid haft svårt att passa ihop bilden av den kammarlärde enslingen Willner, mannen som mest diskuterar med sej själv i artiklar och memoarer, med den Willner man träffar på varje litterärt seminarium man själv överhuvudtaget hinner gå på. Liksom på varje fest efteråt. I bägge fallen hör han till dom aktivaste och han är alltid den sista som går hem.

Eller när det blir tal om Petersburg och Willner i förbigående nämner att han varit där i fjol, tillsammans med Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl. Våra litteraturforskaridoler i Stockholm! Det kan man knappast kalla att vara isolerad.

Live är Willner en vandrande CD-ROM, med blixtsnabba svar på allt man kan hitta på att fråga sej och lite till. Formen är lugnare men i princip lika hypertextuell i dom sjutton essäböcker han gett ut vid det här laget: livslinjer, författarskap, vänsterpacifistiska tankar.

Eftersom det gått ett par år sen den senaste boken – Vandring i labyrint (1994) – tänkte vi att vi skulle försöka förekomma nästa.

Sommaren 1996 träffar vi Willner, som på våren fyllt 78, hemma-hos i Kottby, Helsingfors. Där har han hållit till sen han lämnade Ekenäs, för en 15 år sen, och slutade bombardera tidningen Västra Nylands läsare med sina täta litteraturkakor.

Det är en skön sommardag i trädgårdsstaden. Huset är byggt för 1952-hurtbullarna, som en del av den s.k. Olympiabyn. Ingen hiss alltså, och Willner i tredje våningen har på senare år besvärats av en ischias som förargligt minskar rörligheten. Fysiskt alltså.

Annars är det som förr. På bordet ligger de senaste böckerna, isynnerhet Symposions förlag: Könets uppkomst, Mansfantasier o.s.v.

Mängden i hyllorna är inte fullt så bedövande som vi kanske väntat oss — tills vi märker att det är dubbla rader. I ett hörn väntar en utrensad stapel på avhämtning av barnen.

Vi ställer ett par frågor och namnen börjar korsa luften som knivar. Vi har ständiga problem att hinna med i Willners tempo. Två timmar senare tar våra kassetter slut. Det kan vara en lämplig gräns.


Ny Tid: Att fråga dej nåt du inte redan skrivit om går ju inte. Men den här gången skulle det vara roligt att snacka om vilka gäng du eventuellt har hört till genom tiderna.

Sven Willner: Egentligen har jag aldrig tillhört nåt gäng, förutom under kriget — det var ju ett mycket brokigt och blandat gäng. Fast inte fritt valt.

— Men bekantskapen med [Nils-Börje] Stormbom på Soc&Kom (dåvarande Medborgarskolan), där jag började studera 1945 — den var viktig för oss båda. Han har själv berättat att det var jag som fick honom över till att bli kulturjournalist. En gång sa han åt Tuomas Anhava att det kanske var synd... (skratt).

— Men när jag flyttade till Gamlakarleby för att jobba på tidningen Österbottningen kom jag bort från det sammanhanget. Visserligen fanns Svenska Österbottens Litteraturförening, men trafiken var ganska trög på den tiden, det blev långa bussresor från Gamlakarleby till Vasa. Sven-Olof Högnäs bodde visserligen i Öja, så vi hade nära till varann, han blev ju Horisonts första chefredaktör. Men det blev inte nåt gäng egentligen.



”Willner måst bort”

Litteraturföreningen hade egentligen velat sätta Willner på chefredaktörsposten för Horisont, berättar han. Men han hade tillräckligt med problem ändå, med styrelsen för Österbottningen, fr.a. med Carl Hagström.

Vad för problem?

— Dels medarbetade jag lite i Hufvudstadsbladet, där Stormbom var kulturchef. Dels identifierade Hagström mej som den som i Österbottningen talade mot ett mellersta Österbottens län med Gamlakarleby som länshuvudstad. Och för honom som affärsman var det viktigt med det där.

Så du uppfattades som politiskt...

— ... tvivelaktig, jo. Jag hörde sen av Grels Teir att Carl Hagström sagt på varje styrelsemöte att ”Willner måst bort härifrån” (skratt).

— Högnäs dog och jag flyttade bort, till H:fors. Jag tror det var Harry Järv som sammakallade ett krismöte i H:fors med Stormbom och mej, som diskuterade vad vi skulle göra med Horisont. Vi var medvetna om att Kaj Hagman ville ta hand om den och sköta den och han gjorde det nog bra, men vi litade inte på hans litterära omdöme. Då var det Järv som tog över och dominerade Horisont, tills han började med en egen tidskrift, Fenix.

Hur länge var du sen på Västra Nyland?

— Samma tid som Kekkonen var president, -56 till -82. Jag vet inte om det har nåt samband... (skratt)

Fanns det några klickar på VN?

— Jag hade förstås mycket att göra med [chefredaktören] Frank Jernström, men inte kan man säga att vi bildade nån klick. Man kan inte påstå jag isolerade mej, men det var ingen god stämning. Jag hade goda vänner och kamrater men jag skötte mitt.

Varför var stämningen dålig?

— Delvis berodde det på att Jernström inte är social, inte har lätt med mänskor — jag skriver lite om det i Sten i glashus.

— Så i Ekenäs blev jag mer och mer isolerad, jag gjorde mitt arbete. Förutom när vi grundade Ekenäs kulturdagar. Men den korta tiden blev det liv där.

Det var när Claes Andersson bodde i stan...

— ... och arkitekt Aschan och Tor Stolpe, gruvchef och medlem i fullmäktige. Tre år jobbade jag med kulturdagar, sen flyttade alla bort så jag tyckte jag hade gjort mitt.

Hurdant var ditt intryck av Claes Andersson på den tiden?

— Han tyckte om att provocera. En gång i ett sammanhang när Rabbe Enckell var med, satt han på andra sidan bordet och sa ”Hur fan kan man ge ut en sån bok som Tapetdörren”... Han kunde vara provokativ mot mej också. 



Inga anonyma brev i Ekenäs

När man är redaktör i en småstad blir man lite kändis fast man skulle vara tillbakadragen.

— På 70-talet blev det lite problematiskt. 60-talet gick ännu, allt var så nytt, och långt in i borgerligheten fanns en känsla att nånting bör hända — och det började ju faktiskt hända. Jag gjorde en enkät om Reporadion, på Jernströms begäran. Jag kommer fr.a. ihåg Anders G. Lindqvist som då tyckte den var helt bra. Sen blev det riksdagsval och han svängde, han började märka att opinionen på svenskt borgerligt håll inte riktigt var så Repo-vänlig som han.

Men det kom inte nån motsvarande kampanj att ”Willner ska bort från stan”?

— Nej men det hände faktiskt ganska mycket på 60-talet. Jag fick ju Cavefors förlags hela utgivning och den var i hög grad marxistisk — jag fick bl.a. Marx' Kapitalet i ny översättning. Jag recenserade den inte, men däremot nog Althusser och nya marxistiska teoretiker. Jag tyckte det egentligen hörde till, det var nåt som hände i tiden. 1967 var det också revolutionsjubileum och jag gjorde ett reportage kring ryska revolutionen, men det var inget farligt med det. Jag pratade bl.a. med Olof Kjellin, min hustru Birgittas farbror, som var prästlärare i Petrograd då.

Men hade du uppfattningen att folk läste dina Althusser-recensioner? Det kom inga insändarstormar?

— Inga insändarstormar, inga anonyma brev heller. Första gången jag fått anonyma brev var när jag skrev emot Hornet i Hbl! Med hotelser om att nästa gång ryssarna anfaller ska de nog veta var de placerar mej. (skratt)

Är du nöjd att du slapp stormarna? Skulle du idag ha provocerat mera?

— Inte är jag nån verklig provokatör. Jag tog allting såhär mera nyfiket. Och naturligtvis var det också en självbevarelsedrift att inte ta ställning, jag tyckte min huvuduppgift var att informera. Eftersom jag läst lite nationalekonomi fick jag skriva ekonomiska ledare och när jag slutade på tidningen pratade jag med en socialdemokrat som tyckt om Västra Nylands ekonomiska ledare: ”egentligen påstår de inget, men man börjar fundera när man läst dem”.

Men hade du nånsin en känsla att du inte kan skriva som du egentligen skulle vilja, att du måste snitsla runt nånting?

— Ibland hade jag känslan att det skulle vara skönt vara fri. Jag hade ett treårigt stipendium och tänkte att jag hade kontakt med svenska tidningar, jag kunde haft en viss möjlighet som frilans. Men jag kom till att ska jag som familjeförsörjare leva som fri skribent, som svensk i Finland, så får jag arbeta ihjäl mej. Då hinner jag inget annat än att jaga ämnen för artiklar att skicka hit och dit. Tito Colliander och Diktonius försökte leva som frilansare på 30-talet och det var ju nog ett helvete. För Tito Colliander var [den borgerliga kooperationens] Samarbete den bästa inkomstkällan.

Rikssvenskarna betalar visserligen bättre. Vilka tidningar skrev du för i Sverige?

— Dagens Nyheter och Expressen mest. Men eftersom jag som recensent i VN fick Gyldendals hela danska produktion, plus Norstedts, Cavefors' och en del från Norge, så upplevde jag det som en stimulerande tid för mej. Eftersom jag hade en ganska bräcklig bakgrund att bygga på så betraktade jag hela min journalistgärning som mitt universitet. Som ingen kulturjournalist idag hade jag tillgång till hela Norden. Tidskrifter fick jag också gratis från Danmark.

Hur mycket skrev du i VN? En-två artiklar per vecka?

— Två-tre i veckan, och långa tider tre ledare i veckan.

Hände det att du skickades ut på uppdrag att bevaka invigningar och sånt?

— Att börja med nog, första större uppdrag jag hade var att bevaka en lantbruksutställning i Vanda, och som gammal bonde var det inte så svårt. En gång blev jag erbjuden, inofficiellt, att bli chefredaktör för Landsbygdens Folk (skratt).

Men det kom inte några inviter från Hbl t.ex.?

— Nej. Jag tror det var när Sören Lindgren slutade som kulturredaktör på Nya Pressen, i slutet av 60-talet, som Axel Grönvik, utan att ha välsignelse från styrelsen, tog kontakt med mej. Och det var såpass officiellt att jag funderade över det och räknade ut vad jag skulle behöva för lön om jag flyttade till Helsingfors, jämfört med Ekenäs där jag bodde ganska bra och hade barn i skolåldern. Summan godkändes inte i Nya Pressens styrelse. Men Carl-Johan Berg som var där på den tiden berättade senare att lönerna på NP steg lite efter det (skratt).

Och några år senare lades Nya Pressen ner. Kanske också din förtjänst. — Ännu en vardaglig fråga, hur sent jobbade du på kvällarna när du hade småbarn?

— Jag kom till VN som kvällssekreterare och nattsekreterare fyra kvällar i veckan. När barnen var riktigt små nog skötte jag dem ganska mycket. Senare blev det inte så mycket, för jag läste ju en stor del av min lediga tid. Ett journalistliv är nog besvärligt att förena med familjeliv. 



Akademiska kontakter

Om vi talar om kontakter till det akademiska. Du sa visst en gång att det var P O Barck som fick dej att börja skriva essäer?

— Inte hade han något att göra med det. Essäskrivandet började nog med Verner Nordströms skriftserie Finländska gestalter. Jag skrev något nästan i varje volym.

Bland annat om Diktonius.

— Nordström var en intressant personlighet. På den tiden satt vi ofta och pratade.

Vem var han?

— Han var historiker vid Åbo Akademi, skrev företagshistoriker, bl.a. Svartå bruks historia och Åbo Akademis. Väldigt kunnig, dessutom en utpräglad sällskapsmänska, inte särskilt pratsam, men när han kom i tagen kunde han vara fruktansvärt ironisk med en ironi som visste var den tog. Och så rökte han på sin pipa. Han hade velat bli historiker men fick ett så bra erbjudande som Ekenäs tryckeris direktör. Han hade en stor familj och såg att det var ganska hård konkurrens om professorsplatserna. Han promoverades visserligen till hedersdoktor, men inte inom filosofiska institutionen utan statsvetenskapliga, så han fick ingen värja. Det var en besvikelse (skratt).

Var ni kompisar?

— Nej, inte var vi några kompisar. Han var en av dem, det har funnits väldigt många, som jag betraktat som en gammal farbror trots att vi varit jämnåriga eller jag äldre (skratt).

Har du själv nån gång känt dej dragen till det akademiska?

— Innan jag blev journalist gjorde jag ett avtal med Sven Lindman om att tentera laudatur i statskunskap, men sen började jag skriva recensioner för Hbl också och det blev ingen tid att syssla med akademiska studier. Och sen märkte jag att det inte var en så stor sak.

— Det skulle ha gällt att under en så lång tid ha koncentrerat mej på nån ganska smal forskning. Och jag var ändå mera journalist och aktualitetsinriktad än forskare.

Laudatur i statsvetenskap, inte litteratur?

— Därför att det var det enklaste, jag hade tentat undan så pass mycket i Svenska Medborgarskolan. Bengt Holmqvist t.ex. var pol.mag. Han tyckte litteraturämnet isynnerhet i Åbo på den tiden var så svamligt.

Var det under Hans Ruins tider?

— Nej, Hans Ruin var aldrig på ÅA. Han sökte professuren i H:fors men tog den inte utan for till Sverige, enligt rykten för att Pipping på ÅA avskydde Ruin så mycket att det kunde ha blivit handgemäng.

Gällde det svamligheten?

— Jo, just svamligheten, som gör att Gustaf Widén nu senast skrev så uppskattande i Hbl om Hans Ruin.

Men Bengt Holmqvist, han var nykritiker och sträng.

— Det var Erik Ekelund som var professor i Åbo under Holmqvists tid. Möjligen Olav Homén först. Men ingendera var ju någon föreläsare. Homén var en fin stilist, ironiker, men som forskare var han ganska... han gav ut en poetik som går igenom alla poetikens termer. Han lär ha suttit och mumlat för sej själv vid katedern, och det gjorde Ekelund också. Ekelund kom och tog fram sitt papper, började läsa, tittade på klockan och när timmen var slut slutade han om han så var mitt i en mening. Han jobbade på statistiska centralbyrån innan han märkte att han kunde få en professur. Ole Torvalds brukade elakt kalla honom ”statistikprofessorn i litteratur”. 



Salminens vilda ungdom

Vi funderade på folk som har sysslat med litteratur men inte jobbat på universitet, du och Johannes Salminen och Thomas Warburton t.ex. Har du haft kontakter med dom, har ni lagt upp en gemensam strategi?

— Salminen och jag har ju haft kontakt, redan innan jag blev Söderström-författare kunde han ringa och vi hade långa telefonsamtal. Han bjöd mej då och då på lunch och han hade ju inte heller så förfärligt hög uppfattning om akademiforskningen på den tiden.

Fast när vi intervjuade honom för BLÅ 1984 skröt han med Åbo Akademi som ett ”litet Oxford”...

— Jo, han tyckte nog det var en stimulerande miljö, Rolf Lagerborg [spännande original] var där då ännu, och Westermarck-andan [Edward W. världskänd sociolog] fanns kvar vid akademin.

— Första gången vi träffades var när han doktorerade och jag hade skrivit om hans avhandling, om Jarl Hemmer, jag hade varit lite kritisk mot hans språk. Som jag nog alltjämt kan vara. Så träffades vi på ett seminarium på Lärkkulla, han anknöt till det och brast ut i ett av sina berömda skratt... (skratt)

Det blev en hel del historikerdiskussion när Salminen skrev om inbördeskriget i Levande och död tradition.

— Och gräl i Svenska Litteratursällskapet. Framför allt mellan Hugo E. Pipping och Salminen. Pipping hänvisade till att han var ju med på den tiden — det var samma inställning som Eirik Hornborg hade i sin Finlands historia: ”när det gäller 1900-talet anför jag ingen litteratur för jag var själv med”.

— Så Salminen prisbelönades inte av litteratursällskapet. Däremot fick jag pris för min första, På flykt från världsåskådningar.

— Ungefär i det sammanhanget, den debatten, blev det då att man ringde till alla som man kunde tänka sej ville ha en förnyelse av Littsällskapets styrelse. Jag var också medlem så jag var med på mötet. Jag hade varit med en gång tidigare och då var det kanske två personer utom styrelsen. Nu måste de ta en stor sal. För naturligtvis hade ryktet gått så de konservativa hade också kallat ihop sina styrkor. Det blev en liten inbrytning men ingen stor revolution.

Vad för en figur är Salminen riktigt, ibland är han konservativ, katolik, skriver om Hemmer, men samtidigt angrep han modernisterna för att inte vara särskilt moderna. Ingmar Svedberg och FBT-arna hade säkert läst Salminen.

— Det hade de. Men i själva verket ville Salminen — i sin lectio som var understreckare i Hbl, jag har nog klippt ut den — göra gällande att våra modernister inte hade lärt av de verkliga modernisterna, med de djupandligt erfarna som Eliot och kanske Paul Claudel, d.v.s. de katolskt orienterade modernisterna (skratt). Och det fanns ju flera av de internationella modernisterna som var ganska konservativt orienterade, vilket Diktonius påpekar i en aforism. Så det var egentligen där hans angrepp mot vår modernism började. Naturligtvis tog han parti för Hemmer eftersom han hade valt att doktorera på honom.

Men till skillnad från FBT:arna nämner han inte Rabbe Enckell, som levde då.

— Jag har ju varit inne på att egentligen förfor FBT-arna lite som Harald Bloom menade, att vid litterära generationskonflikter skapar de yngre en bild av fadern som ska avrättas, de sammanför allt de tycker illa om på en person. Och det var mycket lätt i Svenskfinland, eftersom Rabbe Enckell var den enda som fanns kvar. Men egentligen var det en konstgjord skapelse, på samma sätt som modernisternas uppror inte var fråga om en generationskonflikt. Jarl Hemmer och modernisterna var ju jämnåriga, och Erik Kihlman, Hans Ruin och Hagar Olsson tillhörde samma generation.



Varför modernismen stoppades — utom här

Konflikten gällde snarare graden av akademisk renlärighet, menar Willner. Och här kommer han in på ett tema som man redan i vintras på en Ny Tid-fest märkte att engagerar honom kraftigt. Den gången gjorde vi inga anteckningar, men nu får ni fakta:

— Det är som när Mikael Enckell och Michel Ekman försöker frånta finlandssvenskarna rätten att, inte skapa modernismen, men analysera den. Mikael Enckell menar att det var först via Stockholm som modernismen blev erkänd och Ekman skrev i BLM att det var först när svenskarna upptäckte Björling som han blev diktare.

— Jag har funderat mycket över varför modenismen stoppades överallt i Norden utom i Svenskfinland. I Norge var det ju p.g.a. Mot Dag, som de radikala samlades kring, Arnulf Øverland och andra skrev taktfasta kampdikter. Det var kanske det Diktonius avsåg med sin aforism att de politiskt radikala är litterärt konservativa. I Danmark stoppades modernismen när Broby-Johansens enda diktsamling Blod åtalades och beslagtogs.

— Det var bolsjevismen som stoppade modernismen i Danmark och Sverige. Tom Christensens Hærverk ger en mycket bra bild av det, han hörde till de moderna, men i en helt annan stil än våra modernister, de var mera influerade av futurismen i Danmark. Emil Bønnelycke som medarbetade i Ultra, hans största bedrift var att han läste en dikt om de två socialdemokratiska opponenterna som mördades...

Sacco och Vanzetti?

— Nejnej, i Tyskland. Kvinnan var polska.

Rosa Luxemburg?...

— ...och Karl Liebknecht. Bønnelycke avslutade uppläsningen med att smälla ett pistolskott i taket. Fast efter sin radikala ungdom svamlade han in i religionen, som nån dansk kritiker sa.

— Och i Sverige berättar Olle Holmberg som då dominerade Lunds universitet, att i Frankrike skrev Hjalmar Gullberg modernistisk storstadsdikt i Paul Claudels stil. Men sen kom han tillbaka till Lund och fick veta att ”inte skriver man så”.

— Så om man jämför t.ex. Hufvudstadsbladet på 20- och 30 talet och vilken Stockholmstidning som helst, så var Hbl den enda tidning som egentligen tog sej an modernisterna, med undantag för Björling.

Och Nya Pressen fanns också.

Svenska Pressen, jo, med Hagar Olsson. Inte fanns det nåt motsvarande i Sverige. De unga kom småningom, men det var senare och inte fick de skriva i de dominerande tidningarna.

Så samtidigt som Svenskfinland är litet och konservativt så är det ganska lätt att komma in, kontrollen är inte så hård eftersom alla ändå hör till en gemenskap. Inte bara tackvare frisinne, det är också p.g.a. amatörmässighet och platthet.

— (Skratt) Motståndet mot Edith Södergran kom ju från kåsörerna. Inte var det kritikerna och författarna egentligen, de förstod nog vad det var frågan om. Södergrans mest förstående kritker var egentligen Erik Grotenfelt [ung författare, vit bödel 1918, självmord]. Medan de kvinnliga kritikerna, Ruth Hedvall och Agnes Langenskjöld, hade betydligt svårare att förstås henne. Men Södergran tyckte också att Grotenfelt var lite en besläktad själ.

— Inte fanns det egentligen nåt politiskt hos Edith Södergran som kunde skrämma borgarna, trots att kåsörerna talade om ”kulturbolsjevism”. Och det fanns ju ett visst intresse för den tyska expressionismen — Erik Ekelund och Karl Bruhn hade skrivit om den.

— Sen när Olav Homén såg Hagar Olssons begåvning och tog henne till Svenska Pressen fick hon nästan fria händer... hon var ju lite svår och flyktig och man visste aldrig var man hade henne, men hon tog sej an Edith Södergran i alla fall. Olof Enckell var ju politiskt konservativ, men han hade tolkat Yrjö Hirns estetik på det sättet att han kunde läsa och acceptera Diktonius utan att bry sej om den eventuella politiska undertext som fanns där. Men när Rabbe Enckell recenserade en av Björlings samlingar på 30-talet fick han inte in texten i Hbl, trots att hans bror Olof arbetade där, utan den publicerades i Västra Nyland.

Du har i dina böcker kastat fram olika förslag om varför modernisterna kom fram i Svenskfinland. Men har det några konsekvenser idag?

— Det hade konsekvenser ända fram till FBT ungefär, antingen man var kritisk mot modernismen som FBT delvis, eller accepterade den. Inte hade jag så mycket att anmärka mot Bo Carpelan eller Peter Sandelin, annat än att jag i en recension av Sandelin menade att han i sin omtanke om naturen i nån dikt vände sej lite orättvist, tyckte jag, mot den politiska radikalismen — egentligen var de ju bundsförvanter. 



Kritiken idag: bredare men smalare

Vad tycker du om kritikerklimatet nu?

— Bra och dåligt. Om man tänker på när jag började skriva, hur landsortstidningar då behandlade litteraturen, och t.ex. folksmaks- och finsmaksdebatten. Det var ju [signaturen] Neger som dominerade också kulturdebatten i Österbotten och han avskydde modernismen och höjde upp alla folkslivsskildringarna. I ÅU fanns Ole Torvalds som kunde börja riktigt bra på hösten men sen orkade han inte längre, så hans recensionsverksamhet var mycket slumpmässig. Vasabladet har ju aldrig varit riktigt litteraturvänlig, inte under [Birger] Thölix' tid heller, men idag har de i alla fall en bevakning och goda skribenter ibland.

— Så det finns en bredare bevakning än tidigare, men samtidigt smalare — Nya Pressen finns inte, tidskrifternas bevakning av litteraturen är mycket slumpmässig, också Nya Argus där jag själv sitter med. Finsk Tidskrift försöker ha ett litteraturnummer per år och Horisont har egentligen mer om rikssvensk litteratur än om finlandssvensk. Recensionsavdelningen har de tagit från sånt som varit publicerat i Sverige nånstans — i och för sej gör det ingenting men eftersom Horisont har mera prenumeranter i Sverige än Finland så är det lite överflödigt.

Hur ser du på Hufvudstadsbladet?

— Hbl borde nog ha råd med att inte en eller två personer skulle dominera litteraturbevakningen totalt. Det är knappast enbart en ekonomisk fråga, även om jag vet att det är lättare att ha en att skriva allt än att betala honorar åt frilansskribenter.

Du skriver ju kolumner i Ny Tid och recenserar också gärna, men man ser dej mera i Ny Tid än i Hbl. Är det bara en händelse eller tar de inte kontakt?

— Inte tar de kontakt. Jag vet inte i vilken mån det gäller andra också.

Känner du dej sårad?

— Inte är jag sårad, men nog det är en egendomlig politik, jag tänker inte bara på mej, det finns ju unga begåvningar som kanske gärna skulle skriva men inte får tillfälle till det.

Nya Argus-gänget kan du kanske ändå sägas höra till nuförtiden?

— På visst sätt men... det fanns en gång en Argus-krets, när den startade, de stora hövdingarna Gunnar Castrén, Emil Zilliacus, Sigurd Frosterus och Guss Mattson. De kunde sitta och supa på Kungens bar på lördagskvällarna, men enligt en brevrapport kunde de sitta nästan tyst hela kvällen. Guss Mattsson pratade lite mera men det var långt mellan replikerna, så det var en ganska mörk bild av situationen... 



KLO var toppen

— Men jag tyckte det var intressant att vara med både i BLÅ [tidskrift på 80-talet] och i Boklaget [alternativförlag]. Och i KLO [annan tidskrift på 80-talet] .

Var det annorlunda än Argus?

— Naturligtvis, jag var så pass mycket äldre än alla de andra, men jag kände ingen generationsmotsättning. Det passade också mej att KLO-generationen [Merja-Riitta Stenroos (num. Black), Monika Fagerholm, Kjell Westö, Henrika Ringbom] var den första som inte hade något traumatiskt förhållande till modernisterna.

— Det var trängre ännu på 50- och 60-talet här, influenserna var inte så stora, alla hade nog läst isynnerhet Göran Palm som var viktig för Claes Andersson och andra. Men den yngsta generationen har på ett mera naturligt sätt tagit emot influenser från andra. Jag tycker att Ann Jäderlunds och Katarina Frostensons inflytande överdrivits. Inte kan man nämna nån eller ett par författare som skulle vara dominerande. KLO hade ett specialnummer med dansk poesi, Michael Strunge, Pia Tafdrup och de här, och de har nog betytt lika mycket.

Du följer fortfarande med vad som skrivs, du har inte fastnat i en viss epok?

— Jag har nog varit tvungen att koppla bort en del, i och med att jag slutade som dagstidningskritiker får jag ju inte böcker från förlagen på samma sätt som tidigare. Med dansk litteratur har jag inte samma kontakt som då, under hela min tid på VN kunde jag följa med dansk litteratur också genom tidskrifter — Vindrosen hade jag från början till slutet och efterföljaren, Fælleden, så jag vet inte vad jag ska göra av med dem, de tar så mycket plats. 



The Danish Connection

Tyckte du du såg likheter mellan dansk och finländsk litteratur eller var det två skilda världar? Från Finland till Danmark kan det ju inte just gå några impulser...

— (snabbt) ...utom Edith Södergran.

Går det nåt från Sverige till Danmark?

— Under den tid jag var med i juryn för Nordiska Rådets litteraturpris var jag förvånad över hur svårt det var för dansk litteratur att överhuvudtaget tas på allvar. Då ska det vara en Klaus Rifbjerg som jag tyckte var... nog en underhållande och bra författare, men när han fick priset skrev jag att jag skulle nog ha gett det åt Inger Christensen för hennes diktsamling Det, som jag tyckte var epokgörande.

— Danmark var också mera vänt mot kontinenten — när jag i tiden intervjuade Willy Sørensen tyckte jag att det var märkligt att man i Danmark så nära efter ockupationen var så tyskt orienterad. Danskarna diskuterade redan då på allvar Heidegger, medan Bengt Holmqvist i Sverige menade att Heidegger är bara svammel (skratt). Och Torkel Bjørnvig, som visserligen inte var motståndsman men hade goda vänner som var det, han åkte genast när kriget var över till Tyskland som stipendiat, han hade översatt Rilke och skrivit sin magisteruppsats om honom, men framför allt var det för att träffa Ernst Jünger.

Du har här på ditt bord svenska utgåvan av Klaus Theweleits tegelsten Männerphantasien som du nyss recenserade i Argus. Det är typiskt att också den genast översattes till danska, i början av 80-talet. Men finns det då alls ett Norden i litteraturen?

— Ibland har det funnits, på 60-talet t.ex. Det skulle vara intressant om Ingmar Lemhagen skulle få färdig sin doktorsavhandling där han ska behandla Jan Erik Vold, Rifbjerg, Göran Palm och Claes Andersson. Claes har sagt att det var genom mej han upptäckte danskarna, inte visste han nåt om Rifbjerg och Benny Andersen före det. Men sen kom Jan Erik Vold till Ekenäs, efter att han debuterat, för att träffa Claes Andersson. Så satt han hos oss en kväll innan han gick till Ramsholmen för att lyssna på M.A.Numminen — jag tycker de passar ihop, Vold och Numminen.

— Men alltså, då fanns nog ett nordiskt samband, på 60-talet. Sen, gruppen kring Michael Strunge och Pia Tafdrup hade nog inflytande, betydde nog nåt för rikssvensk poesi — och finlandssvensk, men då är det så få att egentligen var det Henrika och...

... Kjell Westö skrev i KLO om Strunge...

— De hade också kontakt med norska författare. En av dem satt här och var intresserad av Björling. Björling är nog ett gemensamt namn för Norden.

Du har ju representerat Finland utåt ganska mycket i dom här nordiska sammanhangen.

— Jo i Nordiska Rådets jury och på olika seminarier. På ett i Stockholm satt vi i ett sällskap och Claes Andersson sa att ”det finns en dansk kritiker som heter Paul Borum...”. Borum hade recenserat finlandssvenska diktsamlingar i ett finlandsnummer av Vindrosen och var mycket kritisk mot Claes och Lars Huldén. Inger Christensen sa ingenting då, först senare då Erik Beckman, hon och jag satt genom en natt på hotellrummet och Beckman också började tala om Poul Borum, sa Inger: ”Jeg er gift med ham”.

— ”Är du gift med honom.” sa Beckman. ”Jag måste gå och pissa”.

— Idag är det ju så att svenska tidningar följer mycket sporadiskt med norsk och dansk litteratur. Så egentligen var det ju unikt att jag försökte göra det i Västra Nyland. Det gjorde jag nog för min egen skull, man fick ju inte köpa danska böcker ens på Akademen. Nå, det fanns en dansk kvinnlig läkare i Ekenäs som var nöjd att kunna följa med dansk litteratur i lokaltidningen. Och när jag flyttade gav jag en del danska böcker åt Svalorna därifrån hon sen köpte dem, bl.a. Kampmanns romaner — hon hade varit skolkamrat med en Kampmann.

— Danmark var nog det land i Norden där många saker kom först — delvis från kontinenten, som i Sverige ännu inte hade uppmärksammats. I Vindrosen läste jag första gången nåt av Gottfried Benn, möjligen också av och om Ernst Jünger. Jag råkade också gå på en Fluxus-föreställning i Köpenhamn som jag tyckte var helt märklig men jag nämnde senare det för J.O.Mallander och han tyckte det var nästan legendariskt.

Nu finns ju en del internationella genombrott i Norden, via USA, som Peter Høeg.

— Som Karen Blixen, också hon blev berömd via USA. Hon var nog också en som gjorde mej intresserad av dansk litteratur. Och nångång på 60-talet fick jag en beställning från radion att redigera en serie danska noveller. Det mesta var redan översatt, men Heinesen och Tom Christensen fanns inte så det försökte jag själv, och det var inte lätt.

Att Nordiska Rådet-juryn inte tog Danmark på allvar kan ha berott på att folk inte orkade läsa danska. Har du tänkt på att översätta annat?

— Det ligger inte för mej, jag har inte den språkbegåvning som behövs. Och danskan är svårare än man kan tro att översätta.



Oroshärden i Ekenäs

Du trivs här i Helsingfors, Österbotten drar inte?

— Jag åker ibland till Jakobstad där tre av mina syskon bor, och min barndomsby Vilobacka dit det inte längre ens går buss. Men inte skulle jag orka vara där längre, jag är nog beroende av bibliotek och lite mänskor.

Du har varit ganska flitigt på åtminstone Ny Tids fester.

— Jag har levt ganska isolerad i hela mitt liv, i Ekenäs hade vi till en början lite sällskapsliv men när jag började betraktas som alltför vänster blev det svårt att umgås såhär borgerligt (skratt) och vårt hem blev lite ökänt som centrum för all radikalism. Bebbe Arells pappa t.ex. sa till honom att är du inte så ofta hos Willner ska du få en gitarr. Senare var det visst en motorcykel. Han tog emot dem, men fortsatte komma.

— Hela vår familj betraktades nog som en oroshärd i Ekenäs, framförallt [sonen] Johan, och Bengt Packalén som gjorde skoltidningen. De var allmänt radikala men det som blev mest omtalat var en uppsats av Ulla-Lena Lundberg som började med orden ”Jag är intelligent”. Isynnerhet läroverkslärarna blev rasande.

— De gjorde skoltidningen i vårt hem och för Bengt var isynnerhet husets döttrar den stora dragningskraften. Sen hände det sej — Magga [Willner] var då redaktör och Bengt hade tagit studenten ett år tidigare eller så — att han lämnade in en dikt som var mycket influerad av Henry Miller, Sexus-författaren, och av Bengts bror som var sjöman. Tidningen var färdigt ombruten, så fick rektorn syn på den och läste dikten och blev förskräckt, den måste censureras. Magga blev fr.a. besviken på eleverna som varit med men efteråt började uscha åt dikten, samtidigt som dom plockade åt sej av tidningen. Det råkade vara Bengts bröllopsdag, de gifte sej i Ekenäs, och det förstörde hela hans bröllop, han kunde inte tala om nåt annat. 



Vår vänstersekterism var inget mot Norges

Men nu tycker endel svenskar och Jutta Zilliacus att det är dags att ångra allt dethär.

— Nog vet jag att det fanns en sekterism, den var starkare på finskt håll, men jag kommer ihåg att Mimmi [Willner] som då var ung och räknades till taistoitgänget övernattade hos Bitte Boucht efter en Bröd&Rosor-tillställning och de satt hela natten och talade illa om taistoiterna och hon kunde inte ingripa, hon var för ung.

— Men inte var vänstern så dominerande. Det fanns inte en enda marxistisk kritiker i de organ som betydde nåt. Jag var kanske delvis influerad av marxistisk litteraturkritik och sociologi, men inte så de kunde beskylla mej, jag var nog öppen också för hallonbacksdiktningen.

— Så jag tycker Michel Ekman överdriver det marxistiska med FBT. Lefa [Salmén] och Mauritz Nylund räknade sej till taistoitflygeln men inte framgår det av deras dikter. Mauritz är ju ironiker och Claes skrev politisk dikt men inte kan man säga att han anslöt sej till nån falang. FBT var öppen för all radikalism. Att sen Robert Alftan som, tycker jag, började som en bra lyriker sen kände sej åsidosatt och gick över till det finska och ibland var mycket kritisk, nästan hatisk mot Claes Andersson, det hade nog mera personliga orsaker.

— Det är lite inskränkt när man, när Jutta, här i Svenskfinland diskuterar taistoiterna som om de inte hade vetat nåt om omvärlden. Maoisterna i Norge och Danmark som jag träffade på den tiden, deras föreställning om Finland var ju fullständigt galen. Dag Solstad har en roman där ett juniorfotbollslag besöker Finland på 30-talet och landet utmålas som fullständigt fascistiskt. De hade också för sej att Sovjet bestämde allt i Finland, inklusive bredden på järnvägsspåren.

[Det händer inte ofta, men här höjer Willner höjer rösten:]

— Alltså, de visste ingenting, och trots allt hade Finland med VSB-pakten större självständighet än Danmark. Om Danmarks riksdag hade beslutat gå ur NATO så hade det varit en omöjlighet, med alla försvarsanläggningar som fanns där! Eftersom det var kallt krig och Sovjet den stora onda så fattade de inte situationen. Så om man jämför tycker jag nog att maoisterna i Sverige, Danmark och Norge var betydligt smalspårigare än våra taistoiter.

— En Matti Rossi har visserligen fått lida hela sitt liv för att han skvallrade på ett par ungerska författargäster [han angav dem för ambassaden för att de talat om ”röd fascism”—red.], men som radions Juha Virkkunen sa en gång, det han uträttat sen dess väger betydligt tyngre. Och jämför man vilken skada taistoiterna eventuellt gjorde åt Finlands anseende med vad 80-talisterna gjorde, de som egentligen orsakade hela den ekonomiska krisen, bankstödet osv, de som borde kunna ekonomi; t.ex. Nalle Wahlroos, som jag minns som ung skäggig radikal i Ekenäs...

— Så det är konstigt det där, samma sak som när man gör stor affär av Ezra Pounds förlöpningar i Italiens radio och att Gottfrid Benn var i publiceringsförbud en tid i Tyskland efter andra världskriget — och sen tar amerikanerna över raketbyggaren Werner von Braun, som om inte han åstadkommit betydligt mer skada. Men genomgående i den militära och politiska historien har man tyckt att författare, orden varit det farliga, isynnerhet i östländerna, men också i väst.

— Fast som Lars Forssell skev, ”det ska fan demonstrera i Sverige, man blir bara intervjuad i Vecko-Journalen”.

Och nu blir du intervjuad i Ny Tid.

— Men höjdpunkten i min karriär var nog när jag slutade som kritiker på 80-talet. Då samlades litteraturstuderandena i Åbo för att diskutera en finlandssvensk litteraturhistoria över efterkrigstiden. Och det var meningen att jag skulle göra den och jag trodde mej faktiskt om det.

— Men så började jag läsa in mej, och kom till Walentin Chorell och insåg att han inte är den enda och att jag måste läsa om alltihopa... Så då insåg jag att den sortens tålmodigt arbete, det ligger inte för mej.



Intervju: Trygve Söderling och Tapani Ritamäki
Utskrift: Söderling, foton: Lena Malm


Böcker av Sven Willner:

  • På flykt från världsåskådningar, 1964
  • Om krig, 1966
  • Dikt och politik, 1968
  • Möjligheter, 1970
  • Öppna dörrar, 1972
  • Mellan hammaren och städet, 1974
  • Tillbaka, 1976
  • Tecken och spår, 1978
  • Sten i glashus, 1978
  • Söner av nederlaget, 1979
  • In i framtiden, 1981
  • Sommarbrev, 1983
  • Vägar till poesin, 1986
  • Det anonyma 50-talet, 1988
  • Mellan tvång och frihet, 1989
  • Utkik från en småstad, 1991
  • Vandring i labyrint, 1994
  • — hur de innerst voro, 1998
  • Innanför eller utanför, 2003

Juttun ingick i Ny Tid 5.7.1996. Publicerad i Slammerarkivet 2012.

Besläktat: intervju med Johannes Salminen, en annan finlandssvensk kulturell bas-bisi (Ny Tid 8/1997)



Publicerad i Slammer-
arkivet 2012

SLAMMERARKIVET– hemsida