Is i bikinin

Familjen som det kortaste avståndet mellan en bunt främlingar.

Två filmer på repertoaren, olika som natt och dag, vinter och sommar. Underkyld förorts-angst i Ang Lees The Ice Storm kontra solig lättsamhet i Claes Olssons Underbara kvinnor vid vatten (jag tittar här på filmerna, inte böckerna). Och ändå är det nästan en och samma historia.

För det första, den precisa nostalgin. I bägge fallen är själva årtalen lustfylld rekvisita: tre 60-talssomrar respektive sent i november 1973. Vi omges av saker och låtar från en nära men redan konstig tid, som de äldsta i publiken har egna minnen av. Lika skarpt avgränsat är det sociala rummet: en övre medelklass som annars bara syns i TV-såpoperor. Klassen antyds av villorna (pampiga) och av kvinnorna (hemmafruar). Kvinnorna är i bägge filmerna lika vilsna i sin sysslolöshet: i Underbara ger sig Bella ut på fantasiresor, i Ice Storm snattar rika Elena i butiken.

Bägge storyna ramberättas av en pojke, och i bägge står relationer mellan två familjer i centrum. Familjer där generation 3 på ett påfallande sätt saknas – också det en klassmarkör, välstånd är att slippa gamlingarna. Livet som FF-party, föräldrafritt – alla vuxna är själva unga kläppar, fria från sina föräldrars kontroll och normer (eller sett från andra hållet: deras kunskap och erfarenhet). Vuxna och barn verkar stå på samma startlinje: lika vilsna, lika fria.

Familjens bordsbön – Ice Storm

I bägge historierna pågår attraktioner över granngränsen: barnen gör expeditioner tillsammans, i skogen eller kroppen, medan felkombinerade föräldrar bedriver sin form av prassel. Överhuvudtaget leks det mycket och i bägge fallen når handlingen en kulmen och peripeti i en vuxenlek. I Ice Storm är det nyckelpartyts partnerlotteri, i Underbara kurragömman där Gabbe och Bella försvinner. Lekens uppgift är i bägge fallen att sätta de äktenskapliga ägorättsförhållandena ur spel.

Slutligen, i vardera fallen dör ett av barnen (och det sker i bägge historierna år 1973).

Trots alla likheter finns det ingen risk för inbördes plagiat: romanerna som filmerna bygger på, Monika Fagerholms och Rick Moodys, utkom bägge år 1994. Finns det likheter så kommer de från annat håll. Kanske t.o.m. ur ämnet.

Men likheterna gör också skillnaderna intressanta. Bland andra: sommar mot vinter, skärgårdsvilla mot villaförort, Svenskfinland mot Connecticut, mamma i huvudroll mot pappa i huvudroll, 60 mot 70, optimism mot förstelning, Sputnik mot Watergate. Den ensamhet, den glasbur av vilset välstånd som Underbara drabbar kvinnorna, tycks i Ice Storm drabba alla. I Underbara umgås de vuxna ändå en del med barnen, liksom de faktiskt gillar att stå på vattenskidor, sjunga snapsvisor och ligga med grannen. Angs/Moodys mänskor, barn som vuxna, är däremot förströdda t.o.m. när de får det de vill ha. Ben och Janey är lika uttråkade av sin hemliga affär som av sina äktenskap, pojken Sandy är uttråkad när han spränger sina modellflyg och flickan Wendy testar petting iförd Nixon-mask.

Katie Holmes som rebellisk tonåring – Ice Storm

Bägge filmerna visar hur 60-talets frigörelseretorik sipprade in i också de tryggaste av borgerligheter. Men i Ice Storm stannar det vid tacksam satir – den promiskuösa nyckelfesten i lyxvillan känns lika ansträngd som Elenas försök att läsa Masters & Johnson på en böljande vattensäng. I Underbara drar vi kanske på mun åt Bellas studio med veckotidningsbilder, eller åt väninnornas twist&striporgie på stranden. Men det är Rosas sista barnsliga påhitt – att så där bara rymma till Köpenhamn – som för Bellas del blir enkel biljett och första steg till något annat.

Förstås har Bella hjälp i sitt uppbrott av att hennes familj egentligen bara är hyresgäster i paradiset. Maken Kajus med sin minimala bil, vanliga stadslokal och billiga hobby (jazz) är ekonomiskt sett lättare att lämna än den unga bontscharen Gabbe. Rosa, som ändå startade hela rymningen, återvänder mycket riktigt till makens hus och sin gamla roll.

Sången de spelar när filmen är slut. Ice Storm utmynnar i en morgonen-efter-katastrofen-scen: familjen står samlad i nytt ljus, förhoppningsvis chockade ur den depressiva isolation de levt i. Efter en skarp film är det en konventionell försoning. I Underbara är allt precis tvärtom: den mysighet som präglat det mesta av paradisbilderna bryts till sist epilogartat sönder. Den till en början lättsamma leken med friheten, sort of, har fått konsekvenser. Bella har fattat ett beslut (kanske hennes första), gjort ett val som är verkligt, eftersom det kostar henne och familjen mycket.

En kritik som riktats mot bägge filmerna, både Ice Storm och Underbara, är att personskildringen stannar på ytan: miljöerna och den återskapade tiden är så läckert filmatiska att t.ex. dialogen blir lidande. Till det kan man förstås säga att det inte är Flauberts fel om Emma Bovary inte läser Marx. Just språk- och aningslöshet är ett gemensamt tema: i synnerhet i Ice Storm visas hur alla Bens försök att tala ut (om sex med pojken, om otrohet med hustrun) går grundligt åt pipan. Bägge filmerna visar uttryckligen mänskor låsta i ytliga, banala roller (de kan förstås vara juste på andra sätt).

Formellt handlar filmerna om det tidiga omedvetna 60-talet, det tidiga djupfrysta 70-talet – men den vägen tvingar de oss att minnas att vi själva om 20-30 år kommer att framstå som höjden av korkad perspektivlöshet. För att inte tala om hur fula kläder vi har! Konstnärligt är Underbara knappast en stor film, Baywatch på finlandssvenska lurar bakom udden, medan Ice Storm ofta biter ifrån sig på ett oroande sätt. Ändå tycker jag att Olssons film på sitt sätt är lite bättre (och Angs kanske lite svagare) än kritiken i medeltal kommer att se det, nu när kvinnorna går på export.

Underbara kvinnor i Claes Olssons filmatisering

Ifall Entfremdung är en förutsättning för konst – och inte bara för att Brecht visste det – så bjuder bägge filmerna på en nyttig tripp. I Ice Storms lyxhelvete är familjen ett isigt kosmos av ensamhet; 70-talet är bara ett alibi för att säga sanningen. På stranden i Underbara paraderar en rad seriefigurer med skrämmande likheter med mig själv eller folk jag känner; 60-talet är ett sätt att få syn på eländet. De tidiga 60-drömmarnas bilar, brudar och bikinis har sällan verkat så bisarra som hos Claes Olsson. Elektriska prylar, granna färger, stolpiga vuxenrepliker: allt stryker under främlingskapet. Hur har en sån här tid alls fått existera? Varningseffekten är en kvalitet som de som läst filmen mot boken kanske har missat.

Trygve Söderling

Publicerad (utan bilder) i Hufvudstadsbladet 28.3.1998

Kommentar 2013: En text jag fortfarande nästan kan stå för – framför allt för att jag lyckades sätta en rubrik som innehåller enbart vokalen ”i”.


	Texter framslamrade av Trygve Söderling
Publicerad (utan bilder) i spalten ”REFLEXER” i Hufvudstads-bladet 28.3.1998	Is i bikinin Familjen som det kortaste avståndet mellan en bunt främlingar. Två filmer på repertoaren, olika som natt och dag, vinter och sommar. Underkyld förorts-angst i Ang Lees The Ice Storm kontra solig lättsamhet i Claes Olssons Underbara kvinnor vid vatten (jag tittar här på filmerna, inte böckerna). Och ändå är det nästan en och samma historia. För det första, den precisa nostalgin. I bägge fallen är själva årtalen lustfylld rekvisita: tre 60-talssomrar respektive sent i november 1973. Vi omges av saker och låtar från en nära men redan konstig tid, som de äldsta i publiken har egna minnen av. Lika skarpt avgränsat är det sociala rummet: en övre medelklass som annars bara syns i TV-såpoperor. Klassen antyds av villorna (pampiga) och av kvinnorna (hemmafruar). Kvinnorna är i bägge filmerna lika vilsna i sin sysslolöshet: i Underbara ger sig Bella ut på fantasiresor, i Ice Storm snattar rika Elena i butiken. Bägge storyna ramberättas av en pojke, och i bägge står relationer mellan två familjer i centrum. Familjer där generation 3 på ett påfallande sätt saknas – också det en klassmarkör, välstånd är att slippa gamlingarna. Livet som FF-party, föräldrafritt – alla vuxna är själva unga kläppar, fria från sina föräldrars kontroll och normer (eller sett från andra hållet: deras kunskap och erfarenhet). Vuxna och barn verkar stå på samma startlinje: lika vilsna, lika fria. Familjens bordsbön – Ice Storm I bägge historierna pågår attraktioner över granngränsen: barnen gör expeditioner tillsammans, i skogen eller kroppen, medan felkombinerade föräldrar bedriver sin form av prassel. Överhuvudtaget leks det mycket och i bägge fallen når handlingen en kulmen och peripeti i en vuxenlek. I Ice Storm är det nyckelpartyts partnerlotteri, i Underbara kurragömman där Gabbe och Bella försvinner. Lekens uppgift är i bägge fallen att sätta de äktenskapliga ägorättsförhållandena ur spel. Slutligen, i vardera fallen dör ett av barnen (och det sker i bägge historierna år 1973). Trots alla likheter finns det ingen risk för inbördes plagiat: romanerna som filmerna bygger på, Monika Fagerholms och Rick Moodys, utkom bägge år 1994. Finns det likheter så kommer de från annat håll. Kanske t.o.m. ur ämnet. Men likheterna gör också skillnaderna intressanta. Bland andra: sommar mot vinter, skärgårdsvilla mot villaförort, Svenskfinland mot Connecticut, mamma i huvudroll mot pappa i huvudroll, 60 mot 70, optimism mot förstelning, Sputnik mot Watergate. Den ensamhet, den glasbur av vilset välstånd som Underbara drabbar kvinnorna, tycks i Ice Storm drabba alla. I Underbara umgås de vuxna ändå en del med barnen, liksom de faktiskt gillar att stå på vattenskidor, sjunga snapsvisor och ligga med grannen. Angs/Moodys mänskor, barn som vuxna, är däremot förströdda t.o.m. när de får det de vill ha. Ben och Janey är lika uttråkade av sin hemliga affär som av sina äktenskap, pojken Sandy är uttråkad när han spränger sina modellflyg och flickan Wendy testar petting iförd Nixon-mask. Katie Holmes som rebellisk tonåring – Ice Storm Bägge filmerna visar hur 60-talets frigörelseretorik sipprade in i också de tryggaste av borgerligheter. Men i Ice Storm stannar det vid tacksam satir – den promiskuösa nyckelfesten i lyxvillan känns lika ansträngd som Elenas försök att läsa Masters & Johnson på en böljande vattensäng. I Underbara drar vi kanske på mun åt Bellas studio med veckotidningsbilder, eller åt väninnornas twist&striporgie på stranden. Men det är Rosas sista barnsliga påhitt – att så där bara rymma till Köpenhamn – som för Bellas del blir enkel biljett och första steg till något annat. Förstås har Bella hjälp i sitt uppbrott av att hennes familj egentligen bara är hyresgäster i paradiset. Maken Kajus med sin minimala bil, vanliga stadslokal och billiga hobby (jazz) är ekonomiskt sett lättare att lämna än den unga bontscharen Gabbe. Rosa, som ändå startade hela rymningen, återvänder mycket riktigt till makens hus och sin gamla roll. Sången de spelar när filmen är slut. Ice Storm utmynnar i en morgonen-efter-katastrofen-scen: familjen står samlad i nytt ljus, förhoppningsvis chockade ur den depressiva isolation de levt i. Efter en skarp film är det en konventionell försoning. I Underbara är allt precis tvärtom: den mysighet som präglat det mesta av paradisbilderna bryts till sist epilogartat sönder. Den till en början lättsamma leken med friheten, sort of, har fått konsekvenser. Bella har fattat ett beslut (kanske hennes första), gjort ett val som är verkligt, eftersom det kostar henne och familjen mycket. En kritik som riktats mot bägge filmerna, både Ice Storm och Underbara, är att personskildringen stannar på ytan: miljöerna och den återskapade tiden är så läckert filmatiska att t.ex. dialogen blir lidande. Till det kan man förstås säga att det inte är Flauberts fel om Emma Bovary inte läser Marx. Just språk- och aningslöshet är ett gemensamt tema: i synnerhet i Ice Storm visas hur alla Bens försök att tala ut (om sex med pojken, om otrohet med hustrun) går grundligt åt pipan. Bägge filmerna visar uttryckligen mänskor låsta i ytliga, banala roller (de kan förstås vara juste på andra sätt). Formellt handlar filmerna om det tidiga omedvetna 60-talet, det tidiga djupfrysta 70-talet – men den vägen tvingar de oss att minnas att vi själva om 20-30 år kommer att framstå som höjden av korkad perspektivlöshet. För att inte tala om hur fula kläder vi har! Konstnärligt är Underbara knappast en stor film, Baywatch på finlandssvenska lurar bakom udden, medan Ice Storm ofta biter ifrån sig på ett oroande sätt. Ändå tycker jag att Olssons film på sitt sätt är lite bättre (och Angs kanske lite svagare) än kritiken i medeltal kommer att se det, nu när kvinnorna går på export. Underbara kvinnor i Claes Olssons filmatisering Ifall Entfremdung är en förutsättning för konst – och inte bara för att Brecht visste det – så bjuder bägge filmerna på en nyttig tripp. I Ice Storms lyxhelvete är familjen ett isigt kosmos av ensamhet; 70-talet är bara ett alibi för att säga sanningen. På stranden i Underbara paraderar en rad seriefigurer med skrämmande likheter med mig själv eller folk jag känner; 60-talet är ett sätt att få syn på eländet. De tidiga 60-drömmarnas bilar, brudar och bikinis har sällan verkat så bisarra som hos Claes Olsson. Elektriska prylar, granna färger, stolpiga vuxenrepliker: allt stryker under främlingskapet. Hur har en sån här tid alls fått existera? Varningseffekten är en kvalitet som de som läst filmen mot boken kanske har missat. Trygve Söderling Publicerad (utan bilder) i Hufvudstadsbladet 28.3.1998 Kommentar 2013: En text jag fortfarande nästan kan stå för – framför allt för att jag lyckades sätta en rubrik som innehåller enbart vokalen ”i”.	Publicerad (med bilder) i Slammer- arkivet 2013
	SLAMMERARKIVET– hemsida