| |
Friedan mörklade sitt
radikala förflutna McCarthy-eran medförde att inflytandet från 30- och 40-talets marxism mörklades. Av Cristine Sarrimo Betty Friedans "Den feminina mystiken" (1963) mottogs som en bibel i USA och bidrog säkerligen till att förändra många kvinnors liv. Den framställs i skilda sammanhang som ett kanoniskt verk - en av de böcker som lyckades formulera ett tidsmedvetande och gav många läsare en oumbärlig aha-upplevelse och möjlighet till identifikation. Det är med andra ord ingen enkel uppgift som Daniel Horowitz givit sig i kast med då han försökt skriva en biografi om Friedan, denna författare, debattör och grundare av NOW (National Organization for Women) som betytt så mycket för den generation kvinnor som blev mödrar, hemmafruar och yrkesarbetande på 50-talet. Den kvinnliga mystik som Friedan kritiserar brukar vanligtvis betraktas som ett typiskt 50-talsfenomen. Friedan sätter fingret på en åkomma hon kallar för "problemet utan namn", den psykologiska och sociala alienation som en hel generation vita medelklasskvinnor drabbades av efter kriget på grund av att de forfarande betraktades som hemmafruar och mödrar i första hand och möjligtvis i andra som självständiga individer. Horowitz Betty Friedan and the Making of The Feminine Mystique. The American Left, the Cold War, and Modern Feminism (354 s, University of Massachusetts Press) är dock misslyckad som biografi betraktad. Visserligen lyfter han fram Friedans liv men tonvikten läggs vid de idéhistoriska sammanhangen, vilket förmodligen är otillfredsställande för en läsare som i första hand är på jakt efter livet bakom verket. Mig passar det dock utmärkt, eftersom det är de historiska och intellektuella sammanhangen som egentligen är de centrala om man vill förstå "Den feminina mystiken". Ett dilemma som man måste ta ställning till om man skriver om en nu levande författare är givetvis det faktum att personen i fråga lever och verkar. Hur ska man hantera detta om man vill ge en sanningsenlig bild av inspirationskällor och politiska ställningstaganden? I inledningen berättar Horowitz vilken kontakt han haft med Friedan och hur hon reagerat på hans intentioner att skriva om henne. På ett tidigt stadium bröt hon kontakten och vägrade kommentera hans arbete. Han fick inte tillgång till opublicerat material, ej heller till Friedans egen syn på sitt liv och sin intellektuella och politiska bana. Hon var rädd för att han skulle misstolka och utnyttja hennes radikala förflutna som hon senare i livet av olika skäl valt att inte diskutera offentligt. Hennes vägran gjorde dock Horowitz än mer övertygad om att han var något viktigt på spåren: den djupt rotade skräcken för avslöjande och offentlig hängning som flera radikala i Friedans generation drabbades av i samband med McCarthy och det kalla kriget. Ett brott och ett dystert tomrum finns därför i historiemedvetandet i USA enligt Horowitz; 60-talets medborgarrättsrörelse och gryende feminism brukar på grund av McCarthy-eran inte sättas i samband med 30- och 40-talets marxistiska och socialistiska engagemang. Vad gäller feminismen har i stället en historisk myt skapats, mycket beroende på Friedan själv, som var en av de tongivande figurerna i efterkrigstidens nya kvinnorörelse: att engagemanget för kvinnans frigörelse i första hand föddes ur 50-talets snåla och repressiva hemmafruideologi. Förkrigstidens och krigstidens radikalism och kvinnosaksdiskussioner förbigås med tystnad, likaså det faktum att flera kvinnor, även Friedan själv, var aktiva politiskt även på 50-talet. Den feministiska diskussionen dog inte ut på 50-talet utan tog en annan riktning. Jag tycker inte att Horowitz och Friedans misslyckade samarbete är en brist, snarare tvärtom. Det är självklart att de som satte agendan i vilken ideologisk-politisk rörelse som helst inte ska ha rätten att sanktionera historieskrivningen. Därav den kritiska distans som Horowitz boken igenom har till Friedan och därav hans koncentration på hennes idéer och politiska ställningstaganden framför hennes privata bevekelsegrunder. Bettye Naomi Goldstein föddes 1921 i Peoria, staten Illinois näst största stad. Den sista bokstaven i hennes förnamn försvann när hon började arbeta som journalist och Friedan var hennes namn som gift. För att förstå hennes politiska radikalism måste man också vara medveten om det utanförskap hon enligt Horowitz upplevde från första början. Hennes far var en judisk immigrant från Kiev som hela sitt liv talade engelska med en kraftig accent. Han gifte sig med en arton år yngre judinna vars föräldrar invandrat från Ungern. Den judiska tillhörigheten placerade Friedan och hennes familj i en särställning i Peoria. Två synagogor fanns i staden och ett stort antal romerska katoliker, men samhällets socialt mest framträdande medlemmar var protestanter. Betty fick känna av sitt utanförskap då några av hennes skolkamrater såg till att hon, på grund av att hon var jude, inte blev invald i en av skolans föreningar. Trots att familjen tillhörde en välbärgad medelklass, fadern ägde och drev en juvelerarbutik, så fick de inte bli medlemmar i stadens mest prestigefyllda Country Club. Friedan var mycket framgångsrik i skolan och levde inte upp till tidens skönhetsideal. En nära vän menade att hon mycket tidigt blev medveten om sitt tredubbla handikapp: hon var av judisk börd, mycket intelligent och ansågs ful. Tonåren var därför en plågsam tid som hon själv kommenterat i en intervju med den självironi ett utanförskap ofta föder: "Tro mig, jag skulle mycket hellre ha ätit hamburgare med de andra pojkarna och flickorna än att läsa poesi och titta på gravstenar." Hon blev en svårmodig betraktare och akut medveten om sociala orättvisor. I ett desperat försök att bli mer populär och attraktiv spelade hon emellanåt dum. Smartheten skrämde och plågade omgivningen; föräldrarna tvingade henne att besöka en terapeut, eftersom hon aldrig lekte med dockor utan föredrog att läsa böcker. Den bild av Friedans ungdom som Horowitz tecknar har flera av de i litterära sammahang mytologiserade utanförskapets ingredienser: brådmognaden, verklighetsflykten in i böckernas värld, känslan av att inte vara som andra och dessutom ful och fel rent fysiskt. Friedan växte upp i en socialt och politiskt turbulent tid. När hon gick i high school var Roosevelt president, fascismen var på frammarsch i Europa och antisemitismen spreds även i USA. Charles Coughlin, radioprästen från Detroit, piskade upp stämningen och antisemitiska organisationer, vissa protestantiska ministrar och för övrigt respekterade lokala politiker menade att det amerikanska samhället var utsatt för en världsomspännande judisk konspiration. Kommunister, politiskt radikala och de som stödde Roosevelts New Deal jämställdes med judarna. Att vara jude var detsamma som att vara intellektuell, det vill säga politiskt radikal och ett potentiellt hot mot nationen. I det här sammanhanget hjälpte det föga att Friedan under 30- och 40-talet enligt europeiska mått mätt snarast intog en socialdemokratisk hållning i vissa frågor och en socialliberal eller socialistisk i andra. Hon lockades visserligen av marxismen men hon gick aldrig med i partiet eller pläderade för dess lärosatser. När hon studerade vid Smith College 1938-42, ett ärevördigt och prestigefyllt college för flickor i Northampton, Massachusetts, så blev hon snart en av de mest framträdande eleverna. Hon hade till sist kommit till ett ställe där intelligens uppskattades efter förtjänst. Smith var ett exceptionellt ställe vid den här tiden. Lärarna uppmuntrade eleverna att bli politiskt och intellektuellt medvetna och aktiva. Flera av lärarna var flyktingar från Europa vilket satte sin prägel på lärosätet. Profilen var liberal och antifascistisk. Yttrandefrihet, tolerans, social rättvisa, demokrati och fred var grundläggande värderingar som fakultetsmedlemmarna och många studerande värnade om. I början av kriget var därför den allmänna opinionen vid Smith emot USA:s intervention. Fredsförespråkarna ändrade dock inställning 1941 och återigen fick Friedan känna av vad det innebar att inta en hållning som gjorde att hon blev betraktad som en outsider. Hon fortsatte att förhålla sig kritisk till att USA gick med i kriget. En medstuderande påpekade att Friedan verkade trivas som allra bäst när hon var som mest motarbetad. När hon blev för "rätt" tycktes hon gripas av misstanken att hon blivit förd bakom ljuset. När Japan anföll Pearl Harbor i början av december 1941 ändrade även Friedan till sist uppfattning, vilket hennes motståndare vid Smith skadeglatt och med förståelig ironi noterade i collegetidningen. Hon lämnade dock Smith med flaggan i topp året därpå. Handledaren menade att hennes examensarbete i psykologi höll samma klass som ett doktorsarbete. Ändå var hon ambivalent inför sin framtid. Hon hyste vaga förhoppningar om att bli journalist men valde att åka till Berkeley och påbörja sina doktorsstudier i psykologi. En annan källa till frustration var hennes ouppfyllda längtan efter kärlek och skräcken för att bli ogift: "Jag var flickan med bara stora A i betyget och ändå ville jag ha pojkar mer än någonting annat. Trots all denna briljans, såg jag mig själv som den gamla ungmön som blev lärare". Att universitetet inte prioriterades ledde till att hon tackade nej till ett stipendium som skulle ha bekostat hela hennes forskarutbildning. Hon hoppade av efter ett år och lämnade Berkeley. I "Den feminina mystiken" och i andra sammanhang har Friedan hävdat att anledningen till att hon slutade var att hennes dåvarande pojkvän av ren avundsjuka ställde ett ultimatum. Antingen tackade hon nej till stipendiet eller så lämnade han henne. Hon framställde sig själv som ett offer för de ambivalenta och motstridiga krav som ställdes på kvinnor vid den här tiden och gav aldrig några andra förklaringar till sitt beslut. Horowitz menar dock att omständigheterna som påverkade Friedan att överge sin forskarkarriär var mer komplicerade än så. Flera av de professorer och medstuderande som hon beundrade mest lämnade universitetet för att delta i kriget, vilket förmodligen bidrog till att den intellektuella miljön försämrades; antisemitiska strömningar fanns även vid Berkeley (de flesta ledande universitet anställde inte judar) och den kritiska inställningen till kriget som funnits vid Smith lyste med sin frånvaro i Kalifornien, som var centrum för krigsindustrin och utvecklandet av atomvapnet. Hon tog tillfället i akt att prova på den journalistiska verksamhet och den politiska aktivism hon tidigare i mycket vaga termer drömt om. Det tycks alltför lättköpt att någon med Friedans intellektuella kapacitet skulle falla till föga för romantisk utpressning. Lokaltidningen i hemstaden Peoria noterade att hon lämnade forskarstudierna för att hon ville bli journalist i arbetarpressen, vilket hon var i nästan tio år. Och det är dessa år, 1943-52, som hon efter publiceringen av "Den feminina mystiken" höljt i dunkel. Under den här perioden befann hon sig i de mest kontroversiella och politiskt radikala kretsarna i dåtidens USA, en roll som säkerligen passade hennes känsla för utanförskapets kreativa potentialer. När hon var 25 år gammal lämnade hon "Federated Press" och började skriva för "UE News". Hon gifte sig med Carl Friedan, födde sitt första barn, blev gravid igen och flyttade från Manhattan till en förort i Queens. Hon fick ett tredje barn och varvade föräldraledighet med journalistiskt och lokalpolitiskt arbete. Efter tiden på "UE News" blev hon frilansjournalist och skrev företrädesvis för olika damtidningar och hennes engagemang för kvinnosaken ändrade inriktning. Nu stod medelklasskvinnan och hennes psykologi och eventuella identitetskris i fokus och de sociala och samhälleliga aspekterna lämnades därhän. Anledningen till att hon inte skyltade med sitt radikala förflutna är självklar. Flera av hennes vänner, arbetskamrater och politiska likar drabbades av McCarthys och det kalla krigets ideologiska inkvisition. Ingen redaktör med självbevarelsedrift ville publicera hennes kritiska artiklar om processerna och hon hade en familj att försörja. I samband med publiceringen av "Den feminina mystiken" 1963 iscensatte hon myten att hon skrev boken på grund av att hon själv varit en alienerad och missanpassad hemmafru i förorten. Hon framställde sig själv som ett offer för tidens feminina mystik och förteg sitt tidigare engagemang. Flera av hennes kommentatorer har vidarefört myten och det märkliga är att den fortfarande lever. Desto märkligare med tanke på att 70-talets unga arga feminister anklagade Friedan för att vara alltför reformistiskt liberal och enögt inriktad på att frigöra vita medelklasskvinnor. I själva verket läste hon både Marx och Engels redan innan 70-talsfeministerna var födda och debatterade arbetarkvinnans och den svarta och latinamerikanska kvinnans situation som ung journalist. Kanhända att en bidragande orsak till att hon inte ville göra den självklara kopplingen till sitt 30- och 40-tal var det faktum att hon ändrat uppfattning och inte sympatiserade med 60-talets och det begynnande 70-talets feministiska radikalism. Hon var djupt skeptisk till den separatism hon såg växa fram och var hätskt inställd till det manshat hon menade att speciellt de lesbiska aktivisterna odlade. I en mycket uppmärksammad och kontroversiell artikel i New York Times Magazine (1973) varnade hon för att de nya manshatande sex- och klassmedvetna feministerna skrämde bort alla kvinnor ur rörelsen som strävade efter att kombinera jämlikhet med ett vanligt familjeliv. Nu kritiserade hon även de som jämförde kvinnans underordning med rasism, något hon själv gjort tidigare. Hon varnade för den sexualpolitiska och offeretiska inriktning som ledde till att en identitetspolitisk hållning blev vägledande inom kvinnorörelsen. I stället för att befria sexualiteten och enögt diskutera könstillhörigheten som en specifik identitetsskapande faktor borde feministerna koncentrera sig på att förändra sociala och ekonomiska orättvisor. Horowitz menar att Friedan, i likhet med andra framstående judiska intellektuella verksamma i New York och som var radikala på 30- och 40-talet, blev kulturkonservativ. Hennes samtida vision går helt i linje med kritiken av separatism och identitetspolitik och hon säger liknande saker i dag som hon gjorde i slutet av 40-talet: demokratin måste förstärkas, människor förenas bortom sexuella, könsmässiga, etniska och klassmässiga skillnader för att motarbeta en alltmer utbredd tilltro till den girighetskultur som gör att mänskliga och humanistiska värden betyder allt mindre och penningen alltmer.
Cristine Sarrimo är litteraturkritiker. |