Att knåda en katedral

Med sin avhandling om Edith Södergran vill Boel Hackman ge läsaren ett sammanhang som öppnar dikterna för läsning. Men dikter är inte nötter, skriver Trygve Söderling.

Edith Södergran var med på ett hörn också i Fucking Åmål. I filmen får Agnes pappa syn på en pocket med dikterna, uppe hos tonårsdottern, och i ett valhänt kontaktförsök citerar han ur minnet. ”Tag min hand, tag min arm, tag mina smala axlars längtan.”

Raden är ur ”Dagen svalnar”, en av Södergrans mest älskade – fast en dold Moodyson-poäng är att pappan minns den litet på en höft. I dikten står det ”vita arm".

Forskarnas Södergran skiljer sig mer än så från den populära. I Boel Hackmans färska doktorsavhandling Jag kan sjunga hur jag vill: Tankevärld och konstsyn i Edith Södergrans diktning förs vi in i poetens hjärna – ungefär som i Being John Malkovich – och hamnar på en tummelplats för litterära och filosofiska grepp kring 1900-skiftet. Heine, Schopenhauer, Nietzsche och Steiner bildar en stark tysk front. Men också ”dekadenta” ryska symbolister/futurister – Brjusov, Belyj, Severjanin – hör till kedjan.

Allt det här kan säkert förvåna en ”slutanvändare” – pappa i Åmål – som helt enkelt tycker om dikterna för deras blandning av skörhet och kaxighet. Är Södergran faktiskt så här cerebral?

Varför inte. Hon låtsas bara inte alltid om det.

Den miljö Södergran föddes och växte upp i var allt annat än Åmål: en tyskspråkig elitskola i ett S:t Petersburg som kring år 1900 sjuder av konst och politik i förvandling. Här skapas de grepp som Södergran från och med 1916 skjuter in i vårt språk, som en oväntad injektion av stora världen. Sakta söker sig kontrastvätskan upp mot de svenska förorterna.

För forskarna har det länge varit klart att en del av Södergrans exotik-faktor handlar om ”översatt” avantgarde. I det avseendet är Gunnar Tideströms och Olof Enckells studier från 1949 fortfarande imponerande. Å andra sidan framhåller dessa gentlemän gärna hur spontan och ”naiv” Södergran är och de ”vet” med häpnadsväckande precision allt om den unga kvinnans erotiska liv. Dikterna ses som impulsiva avtryck av liv – och där fakta om livet saknas, broderar de hjälpsamt till små anekdoter.

En viktig uppgift Boel Hackman ger sig själv är att röka ut detta spekulativa grepp, som hon menar präglar också nyare Södergran-forskning. Svärordet i Hackmans bok är ”biografiskt-psykologiskt”, och hon svär flitigt. Ernst Brunner och Eva Ström får slängar, och till och med Ebba Witt-Brattströms beskrivning av Nietzsche som en "fadersfigur" för Södergran låter i Hackmans öron biografiserande.

Kärnan i Jag kan sjunga… är ändå att ta poeten på allvar som tänkande varelse. Södergrans hyllande av det oreflekterade, nyckfulla, skenbart slarviga framstår som ett utlagt villospår, som många gått på. Bakom hennes estetik, som ibland setts som specifikt "kvinnlig", hittar vi en rad manliga poeter och filosofer. Också de jobbade hårt på att verka spontana.

I dag är det lätt att inse det skakiga i 40-talsfarbrödernas gissningar, hur aningslöst de projicerar sin tids föreställningar om det kvinnliga "naturbarnet". Svårare att få syn på är vår egen tids fantasier. Men den renässans Nietzsche upplevt bland feminister är en intressant markör. Språkligt har hans idé om ”övermänskan” förstås, genom ariskt missbruk, fått dåliga konnotationer. Ändå är kärnan i Nietzsches tanke i dag ovanligt aktuell – fast halverad – i idén om "kvinnan som tar plats".

En idealiserad ”Überweib” utvecklar sina resurser, hon startar solarier, hon är gränslöst och okritiskt segerviss. Och det är här den ”starka” Södergran tågar in med sina macho-kvinnliga visioner: ”vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor”. En alternativ boktitel för Septemberlyran var ”Titanens handske”.

Länge obekväma i sitt förakt för verkligheten, "små" mänskor och vardagens gråhet, får de här Södergrantexterna en oväntad resonans i det begynnande 2000-talets Amelia-jargong. Reläad genom Södergran blir Nietzsche förbluffande användbar. Hotad i dag är kanske istället den Södergran som inte enbart var amazon, filosof eller glättig girl power-klassiker.

Visst ger hon oss rader som är särartsfeministiska så det skvätter om dem (”Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli” ). Men som vi vet kan hon också öppna spelet med ”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum”. Dikterna prövar, ”slarvigt”, en mångfald av attityder. Inklusive o-chict vemod och sorg: ”Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova”.

1997, när Ebba Witt-Brattströms Ediths jag utkom, anklagades hon högljutt för att ha stulit idéer ur Boel Hackmans lic-arbete, som EWB visserligen inte fått läsa. Publiceringen av Hackmans bok rensar luften, för ”stöldgodset” visar sig vara allmängods (texter av Marcus Galdia, Birgitta Trotzig, Birgitta Holm). Om stormen -97 bevisade nåt så var det snarare att Witt-Brattström i sig väcker ett instinktivt hat hos en del akademiker. Klokt nog faller Boel Hackman inte i slagträfällan. Ediths jag nämns sparsamt, men får också erkännanden.

När däremot Pär Hellström i Upsala Nya Tidning recenserar ”Boel Hackmans moraliska och intellektuella seger över den högröstade arrogansen” (uttytt: EWB) så hade hans egen moraliska cred ökat om han nämnt att han i avhandlingen avtackas som dess handledare.

Viktigare än att spela ut Hackman mot Brattström kunde vara att se på det komplementära i deras böcker. Bilden av Södergran som magisk men virrig impulsdiktare demonteras eftertryckligt av bägge, men som skyldig till bilden pekar Brattström ut ett kön där Hackman misstänkliggör en metod. Där Brattström lyfter fram kvinnliga förebilder, avstår Hackman från att relatera till "en särskild, kvinnlig litterär tradition skild från männens" och nämner inte ens Anna Achmatova.

Brattström populariserar de nyare forskningstrenderna och väcker intresse med en slagkraftig, ofta briljant essä. Hackmans bok är en akademiskt sval men envis studie i ett mera begränsat problem. Bland Hackmans 866 fotnoter är också Witt-Brattströms källor lättare att hitta än i Ediths jag, men Jag kan sjunga… är knappast ett verk som man sjunger i duschen.

En fara ligger alltid på lur när man som Boel Hackman går till källorna bakom en konstnärs tankevärld och konstsyn: att den undersökta utplånas. Paradoxen är att just när man visar på Södergrans stora förebilder riskerar man att göra henne liten, epigonisk, ett kompendium av sin tids tankar.

Det är här, vid ídéhistoriens bortre kant, som en mera litterärt inriktad forskning kan ta vid. Vad gör Södergran-texten personlig, specifikt södergransk? Men det är också här Boel Hackman passar över bollen åt läsaren: hennes uttalade syfte är att ge dikterna ”ett sammanhang som öppnar dem för läsning”.

Sammanhanget är okej, men efter att ha sett dikt efter dikt citerad och placerad kan det inte hjälpas att läsaren till slut känner sig själv estetiskt dränerad. Poesi är ju inte rebusar eller nötter som låter sig "öppnas" av en idé, en gång för alla.

När Södergran bakar en ”katedral”, eller när hon hon står med ”hela min överkropp inne i stjärndunst” kan man förstås som Hackman säga att hon i nietzscheansk anda omskapar världen och ”förkunnar livets inneboende gudomlighet”. Men de drastiska och roliga bilderna är nåt mera än så: de är blinkningar i samförstånd, pampiga visioner i ett avspänt ljus. Ibland känns det som om Bodil Hackman, i sin strävan att lyfta fram en så stark och ”tung” Södergran som möjligt, inte skulle ge svängrum för katedralknåderskans lätta handlag.

Men visst är det roligt att få Arthur Schopenhauer lyft i knät via Petersburg. Livsviljans och pessimismens filosof är ett av de tidiga inflytanden Hackman dyrkar upp, mera resolut än sina föregångare, och här kommer man att tänka på vilken viktig roll Schopenhauer spelar i ett nyare svenskt författarskap: Agneta Pleijels. Edith Södergran var schopenhauerian redan som jämnårig med Agnes och Elin i Åmål.

Trygve Söderling

Boel Hackman: Jag kan sjunga hur jag vill: Tankevärld och konstsyn i Edith Södergrans diktning. Söderström & C:o.