Två debattinlägg (2001)

Kitsch och camp och muggar

– kommentar till Max Ryynänen

1. MUGGEN. På muséet säljs temuggar med reproduktioner av Picassos Guernica. Min första reaktion är en rynka i pannan, min andra ett skratt, min tredje en tanke. Allra först känns den här souveniren ju som en ytterst provokativ produkt. Är det inte – tänker jag – ett katastrofalt banaliserande av ett verk som jag (just därför) inser att betyder en hel del för mej? Den som ”muggifierat” den här bilden – tänker jag också – kan inte ha fattat ett smack av vad den, eller överhuvudtaget nånting, handlar om: Francos terrorbombning av den lilla spanska staden 1937, fascismens anstormning, mänskans utsatthet, konstens tidlösa protest mot våldet (i linje med t.ex. Goyas stick från ett tidigare krig). Kitsch! ropar en sur röst nånstans långt inne i mej.

2. DJUPET. Men nåt roande ligger det väl också i den fräcka omfunktioneringen. Varför skulle vissa bilder vara för ’heliga’ för att representeras på ett bruksföremål, egentligen? Blir bilden Guernica själv sämre, förflackad av det? Och småningom tanken: varför inte förhålla sig också till denna temugg helt seriöst? En daglig påminnelse för tidningsbläddraren. Ett historiskt djup. Varför skulle muggen vara kitschigare, banalare än originalet – eller postkortet man sätter upp med en Picasso-magnet på kylskåpet? Borde jag vägra att dricka ur denna temugg?

3. CAMP. Frågor, frågor. I sin eminenta juttu ”Kitschens nya syndabockar?” (Ny Tid 13.3.2001) ställer Max Ryynänen spännande frågor om kitsch. Faktiskt många fler än han själv eller nån annan klarar av att reda ut, åtminstone före torsdag. Logik är kanske inte textens starka sida, men det är väl inte heller meningen. Själv hade jag av en slump, kvällen innan kitsch-numret kom, läst Susan Sontags essä Notes on ”camp” från 1964. Detta för att kunna skriva en kort text om radio Vegas Kaffekvarnen (en programserie där mer eller mindre mystiska gamla svenska schlager spelas i en utpräglat förälskad camp-anda). Sontags camp mötte alltså Ryynänens kitsch. Det kändes som en fingervisning: fortsätt på spåret. 

4. LYCKAS. Sontags tankar om camp är nämligen klarare än Ryynänens om kitsch, trots att hon är lika uppslagsrik och (nästan) lika rolig. ”Ett konstverk kan vara på gränsen till camp”, skriver hon t.ex., ”men inte bli det därför att det lyckas. Eisensteins filmer är sällan camp […]  Hade de bara varit en aning mera excentriska skulle de ha blivit underbar camp – i synnerhet Ivan den förskräcklige I och II”. 

5. KITSCH. Å andra sidan:”Mycket av det som kan sägas vara exempel på camp är sådant som från ’seriös’ synpunkt är dålig konst eller kitsch. Dock inte allt. Det som är camp behöver inte vara dålig konst och en del av den konst som kan betraktas som camp […] förtjänar i hög grad att beundras och tas på allvar.”

6. GRÄSLIGT. Oftast är ”camp” dock, för Sontag, tvivelaktig konst (kitsch) som man ändå kan älska (mitt i sitt misslyckande är den på nåt sätt beundransvärd). ”Ren” kitsch är däremot (tror jag hon menar) enbart löjlig/föraktlig/ett hot mot den goda smaken. ”Campsmakens yttersta princip”, lyder, enligt Sontag, ”det är bra därför att  det är gräsligt!”. Kitschen (antar jag hon skulle säga) lyckas inte ens med gräsligheten. Där andra dåliga sci-fi-filmer bara är kitsch är Plan 9 From Outer Space så otroligt tafflig att den blir camp och på nåt sätt rörande.

7. FRIKORT. Sontag skriver mycket om camp som ”sensibilitet”. Men hur mycket av skillnaden ligger i betraktarens öga, är camp bara den goda smakens sätt att digga kitsch, ge sej frikort att digga kitsch? 1964 kunde  Sontag upptäcka en camp-sensibilitet bara i ”vissa små storstadsklickar” med de homosexuella som sin förtrupp.  I en ”postmodern” utveckling kan det där ha förändrats. Men kitschen? Den finns, som också Ryynänen framhåller, överallt – finns de som ser den som kitsch också överallt? Är inte kitsch (och camp) en fråga om att en grupp markerar sin goda smak gentemot en annan, för att få ett övertag? 

8. KÖKSVÄGEN. Nu skrevs Sontags text  förstås i en tid som låg närmare ”högmodernismen” än Max Ryynänens. Ändå är deras problem besläktade – bland annat för att modernismen är nåt så mycket suddigare än MR tror. För Sontag finns god och dålig konst – men så finns också camp, som hon finner ”mycket tilldragande och nästan lika frånstötande”. Det blir ett problem att reda ut inom modernismens ram. För Ryynänen däremot är modernismen med sina elitistiska värdeskalor ”tack och lov” redan historia, hurra – det konstiga är bara att  problemet god eller dålig konst kommer tillbaka, köksvägen, som t.ex. frågan om kitsch. I en verkligt postmodern värld skulle begreppet kitsch (liksom camp) ju vara meningslöst.

9. FINNAS. Det fel jag tycker mej se i Ryynänens syn på modernismen (både nu och i en Hbl-artikel i fjol) är en viss universalierealism, d.v.s. eftersom ett ord finns (ex. ’Gud’) antar han att det det står för också måste finnas.*) Ryynänen kallar t.ex. modernismen elitistisk och puritansk fast en lång rad av de ”modernistiska” konstverken idag är oerhört populära (van Gogh, Stravinskij, Södergran, Aalto…). Vad temuggarna med Picassos Guernica än berättar, så handlar berättelsen knappast om elitism.  

10. BELÄTE. När Ryynänen avfärdar modernismen, drabbar det alltså snarare det beläte han spikat upp än existerande verk. Själv tycker jag att både ”modernismen” och ”postmodernismen” är otympliga begrepp – exempel på fuzzy logic, suddig logik, eller, exaktare: rykten. Att de slagit igenom har att göra med deras poetiska kvaliteter (ingen dålig grund, i och för sig) och med att epokbegrepp nu en gång för alla behövs – inte med att de skulle säga nåt vettigt.

11. GEVÄR. Att tillskriva de här suddbegreppen vissa mycket bestämda egenskaper (”Modernismen, en av de mest puritanska och nihilistiska rörelserna i den västerländska konstens historia” – MR) är som att skjuta på moln med gevär. Bättre vore att så långt som möjligt tala om existerande verk – vilket lyckligtvis är just vad Ryynänen börjar göra, så fort han kommer till sitt egentliga ämne, kitschen. Om kitschverken skriver han sen i klassiskt högmodernistisk, puritansk och elitistisk anda. Eller nånting.

12. TIDEN. Är alltså temuggen med Guernica kitsch (som jag först tyckte) eller camp (som jag sen tyckte) eller möjligtvis nåt tredje (som jag nu tycker)? Din sociala referensgrupp är viktig för vad du ser som kitsch, men också tiden spelar sin roll. Det Susan Sontag skriver om camp, tid och fantasier gäller säkert i viss mån också kitsch: ”Det händer naturligtvis att företeelser som nu betraktas som camp utesluts ur kanon eller att nya kommer till. Tiden kan ge ökat värde åt det som nu förefaller enbart klumpigt och fantasilöst därför att vi har det på för nära håll och därför att det påminner alltför mycket om våra vardagsfantasier, vilkas fantastiska beskaffenhet vi inte inser. Vi har lättare för att avnjuta fantasier som fantasier när de inte är våra egna.”

Trygve Söderling

(Sontag-citaten övers. Erik Sandin, ur Konst och antikonst, Norstedts 1969)

*) Not 2023: den felaktiga termen nominalism i originaltextens punkt 9 är här  för begriplighetens skull korrigerad till universalierealism. De två begreppen är snarast varandras motsatser.

Ganska pretto kitsch!

Pretto ska man inte vara, åtminstone inte i Vecko-Revyn. Enligt Nyordsboken (2000) är det här smarta nyordet belagt sen 1995. Det kommer förstås från ”pretangschöös” och är bildat på samma sätt som t.ex. vulgo, pucko och hygglo. 

Ett ”verk” som är oerhört pretto, fast utan täckning. Kunde kanske vara en definition på kitsch?

Mot Max Ryynänens grundliga svar (27.3) på mitt inlägg i den kitsch/camp-diskussion han startat har jag egentligen inte mycket att protestera. Däremot måste jag invända mot mig själv, lyckligtvis bara i en bisak. Medeltidens teologiska tvistefrågor har (som det heter) sluppi å rosta och när jag anklagade MR för ”en viss nominalism” så menade jag den exakta motsatsen, begreppsrealism (vilket som tur är framgår i dukningen). En uppmärksam Ny Tid-läsare (inte oväntat heter han Frank Borg), har påpekat saken för mej; där ser man risken med att importera med främmande ord.

Vad jag vill rekommendera ifråga om konstbegrepp (typ ”modernism” eller ”kitsch”) är alltså i själva verket mera nominalism, inte mindre: att man tittar på ’sakerna’ snarare än deras namn. De senare är barn av sin tid och har ofta kommit till lika slarvigt. 

Ett exempel: inom rocken nåddes under början av 70-talet en slags kulmen av pretto som bara några få band (Pink Floyd? Genesis?) lyckades ro iland – epigonerna stannade i en kitsch utan like. Detta är åtminstone punkens historieskrivning. Det intressanta är att punkens sensibilitiet – nystart, rotrörelse, back to basics – har mycket gemensamt inte bara med det samtida måleritets ”nyexpressionism” (”die Heftigen”) eller med 90-talets danska Dogme-filmare, utan också med den ”klassiska” modernismen. Punken har nåt av samma attityd som funkis (”inga krusiduller”), fast utan svetten och larmet. I sin punkbok Lipstick Traces (1989) drar Greil Marcus dessutom trådar till situationisterna och Dada. Sånt missar man lätt om man ser världen bara i ”post”.

En viktig skillnad är förstås att punk i motsats till T.S.Eliot omedelbart blev masskultur och s.k. livsstil. För ismerna tog det där några år. Var hamnar en topplåt som Anarchy In The U.K. på en post/modernism-skala? Jag anammar gärna den ”tvåspråkiga” läsning som Ryynänen talar om ifråga om Guernica-temuggen. 

Men i denna polyglotta, kanske heteroglotta konstsyn vill jag också ge plats för en skåpbil social ornitologi, enklast kanske uttryckt: ”vems konst?”. Att det som är konst för A kan vara kitsch för B – och camp för C – kan till en del förklaras med olika mängd kunskap om konst. Men bara till en del. Vi vet att smak är en fråga om klass, i flera bemärkelser. Tänk om Jeff Koons rysliga skära grisar (som ger mej nippor) och porrfoton av Ciccolina (något roligare) representerar en subtil folklig protest? Ernst Billgrens älgtavlor och -mosaiker är jag ju redan helt redo att köpa. Det är vacker kitsch som inte ens känns pretto.

(2001)

Trygve Söderling