Psykoanalysens barndom var oväntat rysk.

”Vargmannen” till exempel – Sigmund Freuds mest berömda fall – hette egentligen Sergej Pankejev. I en mardröm han mindes från barndomen satt sex eller sju vita vargar i ett valnötsträd utanför hans fönster. Scenen framstod för Freud som nyckeln till hans patients neuros. Och Pankejev blev faktiskt bättre.

”Min dröm”, målad av Sergej Pankejev 1964. The Freud Museum, London.

Där på Freuds divan för hundra år sen var Vargmannen långtifrån ensam om sin bakgrund. Många på soffan i Wien hade rysk härkomst, psykiska problem och – pengar. Man kunde säga att den ryska feodalismen här sponsrade en psykiatrisk revolution.

En epidemi i Odessa

När den nya läran sen började sprida sig, var intresset långt större och lärjungarna aktivare i Moskva och Petersburg än i t.ex. Paris. I staden Odessa verkade det år 1912 – meddelar Freud i ett brev till C.G. Jung – rentav ha brutit ut en ”lokal psykoanalytisk epidemi”.

Varför? Aleksandr Etkind kopplar samman det snabba genomslaget i öst med den vitala symbolistiska rörelsen i konsten (”silveråldern”), kanske också den kulturella profil som ryssarna själva gärna kallar ”den ryska själen”. Har själen i fråga, ofta uppfostrad av en babusjka snarare än föräldrar, en hetare linje till Det Omedvetna? ”Oidipus skulle knappast ha känt igen sig i en situation där modersprincipen delats upp mellan mormödrar och barnjungfrur”, funderar Etkind.

Åtminstone kunde Freud dra nytta av klichéer om det ”främmande” ryska. ”Lokaliseringen av händelserna till ett exotiskt land om vilket föga var bekant och där allt tycktes vara möjligt var ofta till hjälp när radikalt tänkande intellektuella ville förläna berättelsen en viss grad av trovärdighet. På samma sätt valde de ryska romantikerna medvetet avlägsna exempel och sände sina hjältar till zigenarna eller till Kaukasus”.

Som en spretig roman

I sin digra bok En omöjlig passion utforskar Etkind ett antal ryska spår inom den tidiga psykoanalysen – ”freudismen”, som den skulle kallas i Sovjet. Resultatet är en mer eller mindre förbluffande historia och att berätta den är uppenbart Etkinds passion. Genom boken löper också en klar analytisk tråd, men det är räddandet av en mängd mänskoöden i sina märkliga detaljer som framstår som en bragd. Fackboken En omöjlig passion går att läsa som en mycket besynnerlig, spretig roman.

Temat, psykoanalysen i den ryska revolutionens tid, som jag före Etkinds bok inte ens visste att fanns, visar sig sammanföra en rad gestalter man vanligen stöter på på helt skilda håll: kända namn som Lou Salomé, Michail Bulgakov, Sergej Eisenstein, Lev Trotskij och Michail Bachtin antyder brokigheten. Författare som Boris Piljnak, Velimir Chlebnikov, Andrej Belyj, Nikolaj Jevreinov, Eugen Zamjatin, Marina Tsvetajeva, Nina Berberova, Andrej Platonov, Aleksandr Blok och Michail Zosjtjenko flimrar förbi som ett gnistregn, några får lysa längre. I sällskapet ingår också ryska filosofer och psykologer, Berdjajev, Bechterev, Blonskij, Rozanov, Ivanov, Zalkind, Vygotskij, Wulff, Schmidt, Kannabich… Att den annars vackra svenska utgåvan saknar ett personregister framstår som en rent brottslig handling.

Legenden Lou Zarathustra

Lou Salomé

En av legenderna: Lou Salomé, född 1861 i Petersburg, i Väst en av sin tids verkliga kändisintellektuella. Hon var kvinnan som fick både Rilke och Nietzsche att gå på högvarv, bland många andra; genom att finnas till inspirerade hon Zarathustra. (En liten ”finlandssvensk” koppling: åtminstone Ebba Witt-Brattström antar att den forna eleven Ljoljas/Lous ryktbarhet satt i väggarna när Edith Södergran trettio år senare gick i S:t Petrischule. Ryssen Etkind anser dock att Salomé var ”fullkomligt okänd i sitt hemland”.)

Förutom att Lou förtrollade alla blev hon i mogen ålder lärjunge till Freud och själv psykiater. I Etkinds porträtt saknar jag bara en sak: hennes egen röst. Märkligt nog – i en bok om psykologi – förblir hennes utstrålning en gåta, liksom hennes förbluffande sena (tror man) sexdebut. Etkind, som annars vigt kastar fram hypoteser, är i fallet Lou tyst.

Sabinas dödsdrift

En kvinna med ännu starkare förankring i huvudtemat – psykoanalys på ryska – var Sabine Spielrein (bilden). För de flesta av oss troligen okänd^{(se not)}: det var först på 1970-talet som brevväxlingarna mellan henne, Freud och Jung publicerades. Som Jungs första patient fick hon Jung att mer eller mindre gå i bitar. Hans lögner och taffliga hanterande av sina känslor (sin motöverföring, psykslang för förälskelse) medverkade i sin tur till den stora brytningen mellan Jung och Freud. Märkligt nog lyckades Spielrein som terapeut hålla goda papper med bägge.

Hon återvänder småningom till Ryssland, arbetar i den hårdnande stalinistiska miljön, avrättas under kriget av den framryckande naziarmén. Etkind visar att en av de idéer som Freud tog copyright på, den om dödsdriften, först formulerades i Sabina Spielreins skrifter. Här som på många andra sätt handlar boken om upprättelse.

Psykologer med makt

Spielrein var judinna. Etkind påpekar att Freuds, Kafkas och Trotskijs föräldrar ”delade samma andliga erfarenhet". Lev Trotskij hör väl annars till de namn man inte genast förknippar med Freuds. Ändå intresserade sig bolsjevikledaren – nummer två efter Lenin – för psykoanalysen, diskuterade dess relation till marxismen, utvecklade tankar om Pavlov och Freud.

Rent konkret betydde det att ”freudismen” i det tidiga Sovjet hade närmare relationer till makten än i någon annan stat. Att analysen därmed riskerade bli ett kollektivt kontrollredskap – i stil med bikten inom katolicismen – är just den ”omöjliga passion” som titeln på Etkinds bok talar om.

Den ryska psykoanalysen blir därför under 20-talet allt mindre lik sitt ursprung. Men Etkind avfärdar inte allt rakt av. Han noterar hedervärda resultat av den psykoteknik och pedologi som byggdes upp i mass-skala i landsomfattande nätverk – för att sen lika häftigt skrotas när Trotskij förvisades (1927) och Stalin definitivt tog över.

Freud och rubelkursen

I en bok som också annars är fylld av märkliga historier är Max Eitingons den kanske märkligaste. Han var den första ”utlänning” som besökte Freud och han förblev en av de viktigaste vännerna. ”Hemma hos den sjuke Freud på dennes födelsedag 1929 befann sig således bara Lou Andreas-Salomé och Eitingon.”

Eitingon var delägare i en rysk pälsfirma och därmed ”den enda psykoanalytikern i hela världen som på den här tiden ägde ett privatkapital”. Med sina pengar sponsrade han det freudianska organisationsnätet, inklusive lån åt Freud själv. Nu var det 20-tal och Eitingon kan inte – resonerar Etkind – ha gjort det utan klartecken från högsta ort, i det här fallet Trotskij. Om Freud alltså i början hade levt på den ryska adelns neuroser, så delfinansierades det internationella psykoanalytiska nätverket nu från Sovjet – en verklig ”communist plot”.

Med Stalin vänder förstås alla möjliga förtecken, freudianerna röks ut, och bland de hemliga operationer som Max Eitingons bror Naum organiserar utomlands för NKVD:s och Stalins räkning ingår också mordet på Trotskij i Mexiko 1940. Kort sagt, brodern till Freuds bästa vän låter mörda Trotskij, psykoanalysens hemliga mecenat.

Bills stora bal

Lämnar vi spionhistorierna och navigerar mot det litterära, hamnar vi i stället på en originell vårfest den 23 april år 1935, ordnad av William Bullitt, USA:s ambassadör i Moskva. Matsalen var dekorerad med björkar och 1 000 tulpaner, de senare influgna från Helsingfors. I ett hörn hade man fixat till ”ett slags kolchos med bönder som spelade dragspel, dansörer och alla möjliga baby things – fåglar, killingar och ett par björnungar”.

Femhundra gäster, gräddan av Moskva (utom Stalin). Karl Radek, en av de intellektuella bolsjeviker som vid tillfället hade några månader kvar vid makten (utrensningarna var på väg), ”hittade plötsligt en björnunge som låg på rygg med en mjölkflaska i famnen och lät björnen istället börja suga på en champagneflaska. Björnen sög i sig några droppar Cordon rouge innan den upptäckte att den hade blivt lurad. Samtidigt hade den lömske Radek försvunnit, medan marskalk Jegorov som råkade befinna sig i närheten tog den gråtande björnen i famn för att lugna honom. Medan marskalken vaggade björnungen kräktes djuret rejält på Jegorovs ordensbehängda uniform.”

Bullitt, kvällens värd, hade sedan 1925 varit Freuds patient, men det för eftervärlden intressanta är hur ambassadörens bal inspirerat till den ”Satans stora bal” som utspelar sig i slutet av romanen Mästaren och Margarita. Författaren, Michail Bulgakov (bilden), var på plats (på den förra); han och Bullitt umgicks ivrigt under den senares tre år i Moskva. Satan-figuren i romanen, den eleganta och tvetydiga ”utlänningen” Woland, arrangerar i slutet Mästarens och Margaritas apokalyptiska avfärd. Bulgakov sökte under samma tid tillstånd av Stalin att emigrera, men fick det inte. I romanen förekommer för övrigt hypnos, schizofreni och ”professor Preobrazenskijs psykiatriska klinik”.

Revolution och förträngning

Etkins historier slutar i regel illa. Ändå är det här en märkligt rik, t.o.m. sprudlande bok. Kanske kunde han trolla legender ur vilken hatt som helst, men ligger det inte något särskilt i kopplingen psykoterapi/revolution? Psykoanalysens förtjänst är, tycker jag, att den via ett par fängslande metaforer gör sex, barndom, ångest och nojor överhuvudtaget pratbara. Oidipuskomplex, penisavund, dödsdrift och hela baletten är inte ”fakta” utan en sorts sagor, riter eller poesi som ställer gamla kriser i nytt ljus. Kanske också sociala kriser?

Att läsa om själens ryska revolution i dess uppgång och fall känns som att betrakta det tidiga ryska avantgardets färgsprakande bilder, alla gamla tavlor som under glasnost plockades fram ur diverse källare – som en sorts drömmar ur samhällets omedvetna. Om revolution och dröm är släktingar, som Nikolaj Osipov hävdade, så följde på drömmen en gigantisk förträngning.

---

Aleksandr Etkind: En omöjlig passion. Psykoanalysen i den ryska revolutionens tid. (Eros nevozmomozjnogo, 1993, övers. Lars Erik Blomqvist.) Natur och Kultur 2001, 590 sidor.

---

Not 2013: detta skrevs 2002, samma år som en Spielrein-boom inleddes i filmvärlden med Elisabeth Mártons Ich hieß Sabina Spielrein och Roberto Faenzas Prendimi l'anima. 2011 kom David Cronenbergs mera kommersiellt anlagda storfilm A Dangerous Method med Keira Knightley i rollen.