Att resa i Slovenien i somras var som att besöka ett topelianskt ideal. Den nu 10-åriga staten jobbar för att se ut som 1000. Gamla statyer har så att säga gjort ny karriär, historien har rätats ut, nu utan konstiga jugoslaviska parenteser. 

Dessutom var det just i Slovenien, får jag höra, som demokratin uppfanns. För tusentals år sen. Det visste ni kanske inte. 

Också vi skapade för några veckor sen ett nytt land med ny historia när vi över en natt bytte pengar. Allt gick drömlikt lätt, som ett slags surrealistiskt experiment. Eller som att byta kanal på en TV. Jag kom att tänka på Groucho Marx: ”Det här är mina principer. Om ni inte gillar dem så har jag andra.”

Boken om vårt land. Om fosterlandet förr var en bok, så är metaforen idag en bildskärm. Livslängden för en TV-bild är 1/25 sekund. Men enligt den franska filosofen Paul Virilio har vi missförstått nåt när vi säger att vi har ont om tid – nuförtiden. Det är inte tiden som flyr oss, det är platsen som försvinner, i jetplan, himmelskanaler, mobiltelefoner och Internet. Cyberspace är, trots namnet, ingen rymd, den är en punkt utan utsträckning som finns ”överallt”: det är avståndets slutliga försvinnande.

Virilio kan låta övertygande. Men så är det det där med bostadslånet. Vi måste fortfarande lagra våra kroppar nånstans, och för de flesta är ”nånstans” fortfarande i ett hus i ett land. Inte för att det skulle vara så självklart att bo. Mänskan är av naturen nomad, i våra gener släcker vi lägerelden och drar vidare. De flesta av oss flyttade också hemifrån, redan på Topelius tid, och det är inte synd om oss. Man talar om rötter, men vad är det för fel på luftrötter. Vi behöver kontinuitet, men alla fängelser behöver inte byggas enligt samma ritning. Hemmet kan också vara en hemsida.

Anteckningar från Topelius reportageresa i Finland a.D. 2002:

” – Landet nu rikt, för den som guld begär. Växlade mina kvarglömda rubler, till dålig kurs. Språken äro två: finska jämte engelska. Franska, ryska förvånansvärt okända, äfven i bildade kretsar. Köpte kebab på svenska i grillen i Nickby. – Allmogen förnöja sig åtskilliga timmar var kväll i hemmen med en slags kista med glasvägg. En lilliput-teater eller kinematograf med rörliga bilder.”

Topelius var en oerhört TV-mässig författare. Vilka mördande såpa-kvaliteter har inte Fältskärns berättelser och Stjärnornas kungabarn. Följetongsromanerna var sin tids TV och Zachris en mästare på att smyga in litet fakta i The Bold and the Beautiful.

I Boken om vårt land skapar han ett Finland som inte har funnits förut. Grunden verkar påtaglig: landet, folket, historien. Men till 50% eller mera är det förstås Topelius. Hans Finland blir – tillsammans med Runebergs sägner – en metaberättelse, kompilerad av hundratals små ståries, myter och anekdoter. Landet har väl bara en gång till skapats om med den genomslagskraften. Jag tänker då inte på Jörn Donners Nya boken om vårt land från år 1967 utan på Väinö Linna. Okänd soldat och Pentinkulma-trilogin uppdaterar Topelius‘ Finland på en punkt: nu finns här också konflikter.

Idag, när det är populärt att tala om den sociala konstruktionen av t.ex. kön, är det lätt att se hur Topelius konstruerar ett virtuellt Finland i fickformat. Genom att berätta landet bygger han landet, ger det en form: ett slags nordligt Disneyland med rågbröd istället för hamburgare.

Behovet att berätta sig en plats i tid och rum finns kvar. För ett par år sen utkom en rolig och litet udda hembygdsbok: Espoo – totuus Suomesta (”Esbo – sanningen om Finland”). En rad yngre skribenter försökte där desperat ge sina förorter en mytologi, berätta fram dem. ”Matinkylä rules!” Liksom Topelius gjorde år 1875, ser de ett jungfruligt orört land omkring sig, i motsats till Topelius är Espoo-författarna självironiskt medvetna om sin rotlöshet, de tvivlar hela tiden på att deras ämne, staden, ens existerar.

Orsaken är förstås att ”staden” Espoo, ett disparat tätortskonglomerat, inget har gemensamt med platsen, den urgamla svenska jordbruksbygd som nätt och jämnt kan anas i boken. Absolut ingenting förbinder dessa två modi, frånsett dom märkliga ortsnamnen. ”Espoo”! Betongen har ramlat ner från himlen, en skara yuppies tittar sig vilset omkring. Man hoppas ju sannerligen att Espoo – totuus Suomesta inte är sanningen om Finland.

Som svenskspråkig läser jag boken ungefär som en amerikansk indian kanske känner sig i staden Seattle. Det var en gång en hövding med det namnet.

Låt oss se vad Boken om vårt land skriver om oss indianer, d.v.s. ”Om Finlands svenska befolkning”. Hos Topelius är vi kapitel 87 av 199:

”… emedan de hitflyttat i en långt avlägsen forntid och sedan i många århundraden levat och kämpat vid sidan av Finlands övriga inbyggare, emedan de älska och erkänna vårt land såsom sitt fädernesland och alldeles icke vilja skilja sig mer därifrån, hava de vuxit in uti Finlands folk och äro i denna mening finnar, såsom vi alla. De äro med liv och själ våra, och vad språk än tungan talar, är här endast ett folk med ett hjärta för fäderneslandet.”

Folket är ett, bestämmer Topelius. Men förstås har också de svenskspråkiga finnarna (vi), liksom tavaster och savolaxare,  sina pittoreska drag. De (vi) är t.ex. ”mer förståndiga än känsliga. De sjunga sina visor för melodiernas skull och bry sig icke mycket om orden”. En iakttagelse där början egentligen motsäger slutet, som så ofta hos Topelius. Intressant är hur som helst hans berättarposition, hans ”vi” och hans ”de”. Han talar för tolerans uppifrån ett slags gudomligt klasslärarperspektiv, han är så tolerant att han i smyg tolererar t.o.m. sig själv.

Ordet ”finlandssvensk” existerar ännu inte när Topelius skriver, det ligger i framtiden. Jag misstänker att han känner för språkfrågan ungefär som jag själv inför den ”sexuella identitet”, i detalj definierad, vi idag med våld måste ”ha”. Jag menar, jag förstår frågan, men kan vi inte liksom bara ge samma rättigheter åt alla och sen gå hem med den man vill? 

Ändå, liksom vårt kön bär vi vårt språk så att säga både innanför och utanpå kläderna. Under 1980-talet började det, överraskande nog, talas om en ”finlandssvensk identitet”. Det var nåt man liksom ”hade”, fast ingen visste var. Det var litet som herpes. Men när blanketterna delas ut vill några ändå inte välja sida, de vill vara rättvisa, s.a.s. språkligt bisexuella. Därav följande led i kedjan, den ”tvåspråkiga identiteten”, vilket är ett sorts tillbaka till Boken om vårt land.

Utmärkande för de tvåspråkiga är att de talar minst tre språk mer eller mindre perfekt. Sen kan man fråga sig om en kameleont bekymrar sig över identiteter. Själv brukar jag tänka att modersmålet är det språk man pratar med sin katt. 

Det fascinerande är att ordet ”identitet” blev så in bland politikerna just när det blev out bland filosoferna. Samhällsvetarna vill nu ha flytande identiteter, multipla identiteter, postmodern lekfullhet. De pekar på emblematiska förvandlingsartister som Madonna och Cindy Sherman. Till och med minister Jan-Erik Enestam rakade en gång skägget. 

“Historia“ låter för tungt och “kultur“ för deppigt, men en identitet kan man ju alltid ha. Man kan förstås tycka att när tillräckligt många har en identisk identitet blir det problem vid pass- eller bankärenden. Men i grunden är det väl “siitä puhe mistä puute“ – snacket går om det saknas.

Det här låter som om jag skulle ta lätt på frågan om språk - lika lätt som Topelius. Så är det förstås inte. Ska det finnas två språk måste nån använda språk två; den s.k. Nickby-paradoxen. Språkets betydelse kanske t.o.m. ökar när rummets betydelse minskar, som Virilio påstår. Språket blir mitt rum och mitt fängelse. Två språk är två fängelser, vilket är mera än ett.

Många finskspråkiga misstänkte, åtminstone förr, att finlandssvenskar var en sorts femtekolonnare som bara väntade på chansen att släppa in fientliga trupper från Sverige. De trodde också att vi i hemlighet längtade dit, “hem“, till basen för vår suspekta verksamhet. I det avseendet hade de fel och Topelius rätt. Det är ändå snart tvåhundra år sen Stockholm var huvudstaden, nu är det Petersburg som gäller. Borta i Sverige är de flesta dessutom lyckligt omedvetna om finlandssvenskarna, vilket förstås sårar oss en smula. Men får de höra att vi finns är det nästan ännu värre, för de blir då mycket pinsamt berörda. De misstänker att vi är nåt slags bagage de glömt efter sig och som kanske ruttnat med tiden. Nu blir de rädda att eländet ska upptäckas och att nån ska kräva in böter. 

Ett problem är också språket. Vi tycker att vi kan språket, alltså svenska, bättre än rikssvenskarna. Fast det vågar vi inte säga “till de“, som de skulle säga, alltså “åt dem“, som vi skulle säga.

Ur Topelius anteckningar från reportageresan i Finland a.D. 2002:

”Närmar mig två tobaksrökande unga damer i åtsittande kläder. Frågar om de kunna älska sitt fosterland. – Jee det är hyvä när vi vinner i lätkä, svarar den ena, åsyftande ett slags bollspel (idrottsfester intressera nu många, Olympiaderna äro återupptagna, folken mötas i sund tävlan mellan skilda drogfabrikanter…). Tillade den andra enl. mina anteckningar: ”De e niinku logo, liksom en brändi”. Erfor att hon ej åsyftat ngn. cognac, snarare liksom ett tidningshufvud eller skylten den där en kötthandlare hänger ofvanför dörren; måhända äfven landets namn och ära i allmänhet.”

“Bränd“ är det börsnoterade ordet för vad man på Topelius tid kallade ett “namn“, ett “rykte“. Har då Finland ett namn vid sidan av Nokia, som låter som japanska, och Linux, som inte ens vår stat och våra kommuner orkar installera? På 70-talet nämndes Finland som ovanligt jämlikt bland utvecklade industriländer, men den positionen har vi mist, nu är vi igen normalt orättvisa. Pratet om den nordiska modellen har också tystnat sen det visade sig att vårt socialskydd snarare är av den sydliga modellen.

Om ett par veckor publicerar landets enda TV-kanal Helsingin Sanomat resultatet av årets så kallade intellektuella misstävling. Frågan lyder, liksom för 12 år sen: ”vem är den mest betydande intellektuella här i landet” och den liknar såtillvida det berömda ”har ni slutat slå er hustru” att den borde brytas ner i två: ”finns det intellektuella” och ”har de betydelse”. Själv skulle jag svara ja och nej. Inflytande har på sin höjd ett par intelligenta politiker, men det är en annan sak.

De intellektuellas roll i debatten har bara minskat under de 12 år som gått sen älykkö-enkäten gjordes förra gången, vad som nu sen är orsak och vad verkan. Samtidigt som klass- och inkomstskillnaderna vuxit och landet i praktiken kluvits i två, har tänkandet blivit motsatsen, jämntjockt. Optimisten säger att nu kan det bara bli bättre.

Det är väl inte precis en ny Topelius vi behöver, i mitt tycke är Topelius ganska råddig, men vi skulle säkert må bra av ett par tre ryska författare som i Gogols anda av satir och fantasy kunde revidera landet. Ukrainaren Gogol tyckte ju att redan Petersburg var ett kyligt draghål, det var för honom “finnarnas land“ där en konstnär hade svårt att leva.

Kanske kunde en roman om dom dopade finska skidåkarna växa ut till en metafor för den långt större tysta skandal som nyliberalismens drog har ställt till. Där liknar vi sorgligt andra länder. Jag vet inte. Kanske Boken om vårt land inte längre behöver skrivas eftersom vårt land hur som helst bara är en hållplats mellan hemmet och världen, en terminal som byggs om beroende på vem som råkar bo där för tillfället. Och kanske får Esbo småningom en ny historia, skriven av indier. Jorden frågar inte vilket språk brukaren talar. Inte ens i high tech-byn är jorden särskilt pratsam.

Det känns rätt att sluta en betraktelse över fosterlandet med att ge ordet åt en flykting. En man som kom hit till Finland “på flykt undan sina landsmän“, som han skriver i en dikt. Ibland måste man fly sitt land på grund av landsmännens bara alltför stora fosterlandskärlek. Året var 1940, flyktingen hette Bert Brecht och hans bok Flüchtlingsgespräche utspelar sig på järnvägsrestaurangen i Helsingfors. Det är här Brecht konstaterar att finländarna “tiger på två språk“, det är också här han ironiskt sjunger passets lov, “det ädlaste hos människan“ – “En människa går det att ordna till överallt, på lättsinnigaste sätt och utan skälig anledning, men ett pass aldrig“. 

Av förekommen anledning är det i boken också mycket tal om fosterlandskärleken, som Brecht tycker att  inte riktigt lämnar något val: ”det är som skulle man älska den man gifter sig med och inte gifta sig med den man älskar”. Och han ger sin vision för patriotismens rätta mått: 

”Om jag skulle tänka mig vad för ett land jag ville leva i, skulle jag välja ett, där man fick en minnesstod som patriot om man så bara nån gång i ett tanklöst ögonblick hade mumlat någonting som ´här är ju riktigt snyggt´. … Det förstås, den som ingenting hade mumlat, måste likaledes få en minnesstod och det för att han inte sagt någonting onödigt.”

Trygve Söderling