Texter framslamrade av Trygve Söderling



Publicerad i Nya Argus 1/2002

Religion kan skada din hälsa

Höstens katastrofer har dramatiskt skruvat upp aktualitetsfaktorn hos Karen Armstrongs Kampen för Gud, som utkom år 2000. Inte så att Armstrong i sin studie av religiösa fundamentalismer skulle ha förutsett terrorattacken mot USA. Men en aspekt på elfte september var faktiskt ”kampen för Gud”. Armstrongs studie av ”militant fromhet” blir nu ett idéhistoriskt komplement till de (lika nödvändiga) ekonomisk-politiska analyserna. Om t.ex. Noam Chomsky, Ignacio Ramonet och Melanie Klein avtäcker vårt extrema världssystem, så visar Karen Armstrong hur mänskor svarat genom att ty sig sig till extrema gudar.

Undertiteln, Fundamentalism inom judendom, kristendom och islam, antyder greppet. De tre s.k. monoteistiska medelhavsreligionernas värstingar granskas parallellt, kronologiskt, komparativt, med fokus på fyra geografier: Israel/Palestina, Egypten, Iran och USA. Den sistnämnda avgränsningen innebar att varken taliban eller Al-Qaida kom med, trots att det efterklokt sett hade varit ett scoop. Samtidigt finns här fullt tillräckligt med likartade kolleger för att vi ska se mönster som ingalunda är unika för islam.

Alla religiösa fundamentalister är förstås inte terrorister (eller vice versa); vägen från bibel-, talmud- eller koranskolan går inte med nödvändighet till celler och träningsläger där kärlekens budskap omsätts i hat. Gud kan mana dig till våld, men han (det är oftast en han) kan också förbjuda det, som vittnenas Jehova. Uppenbarligen är Gud en extremt individuell historia: om t.ex. vuxna irländska protestanter kan slänga sten på katolska skolbarn, kan de verkligen anses ha samma Gud? Ens i princip?

Religion yttrar sig i politik, och ett klartecken från en fundamentalistisk Gud kan bli smörjmedel för extrem politik, för handlingar som annars kanske stoppats av självbevarelsedriftens friktion. Tron är den faktor som förenar t.ex. Oklahoma-bombaren Timothy McVeigh med Al-Qaidas kamikaze-kapare; den fanns med i bilden när Aum-sekten spred giftgasen sarin i Tokyos tunnelbana, den inspirerar till terror, mot-terror och statsterror när Israel expanderar i Palestina.

”Kristen” identitet

 Timothy McVeigh, som i april 1995 dödade 168 mänskor genom att spränga en federal kontorsbyggnad i luften, anses ha protesterat mot den stat som två år tidigare brände inne 80 medlemmar av en tungt beväpnad kristen sekt när deras gård i Waco, Texas, stormades. Som en av McVeighs inspirationskällor nämner Armstrong den öppet fascistiska gruppen Christian Identity, som bl.a. anser att judarna stulit beteckningen ”Det utvalda folket” från den ariska rasen. Man kan undra varför de själva stulit produktnamnet ”kristen”:

En del Christian Identity-medlemmar har gått samman i militanta grupper i nordvästra USA. Där tränar de överlevnadsteknik, samlar vapen och ammunition och gör sig redo för det sista kriget. Somliga iscensätter halvmilitära raider mot ZOG [Zionist Occupation Government] och dödar offentliganställda. Andra begår sprängattentat och mordbränder mot abortkliniker.

De oföddas rätt till liv blir här argumentet för sjukvårdspersonalens död. Christian Identitys medlemmar är enligt Armstrongs källa (Michael Barkuns Religion and the Racist Right, 1994) få, ”troligen inte fler än hundra tusen, kanske bara femtio tusen”. Det är många nog, kan man tycka – när blir det dags att sända bombplan mot deras fästen, med åtföljande ”collateral damage”?

Parallellerna till Al-Qaida är nämligen slående. Liksom Al-Qaida tycks Christian Identity vara en uppskruvad variant av en i sig fundamentalistisk och fascistoid religiös riktning. I Al-Qaidas fall wahabismen, statsreligionen i Osama bin Ladens USA-allierade hemland Saudi-Arabien. Med taliban krossade återtar saudierna nu tätpositionen bland islams mest kvinnorepressiva stater.

Christian Identity är tydligen ”kristna” på samma besynnerliga sätt som Al-Qaida är ”muslimer”. Där den ena rörelsen kämpar för den ariska rasens överhöghet, slåss den andra för ett nytt islamistiskt världsherravälde – nota bene för den ”rätta” sortens muslimer, Übermensch-muslimerna. Och liksom man i bakgrunden till Al-Qaida skymtar rörelser med samma vision, som inte skulle gå så långt som till terrorism eller krig, bygger extremister som Christian Identity vidare på tankar som frodas i den långt bredare amerikanska myllan av Moral Majority. De senare utgör ännu inte någon majoritet, men enligt en undersökning 1994 anser t.ex. 28 procent av alla medborgare i Förenta Staterna att varje enskilt ord i Bibeln måste förstås bokstavligt.

Extremare än Moral Majority, fast ändå mindre militanta än Christian Identity, är enligt Karen Armstrong den amerikanska Reconstruction Movements ”krig mot den sekulära humanismen”:

Liksom muslimska fundamentalister är [grundarna] North och Rushdoony främst intresserade av Guds överhöghet. […] De krista kommer dock inte att behöva gripa till handling för att få den till stånd eftersom Gud själv kommer att bringa den moderna staten på fall geom en fruktansvärd katastrof. […] Demokrati, som är en modern irrlära, skall avskaffas och samhället omorganiseras efter strängt bibliska riktlinjer. […] Slaveriet skall återinföras, preventivmedel skall avskaffas […]. Äktenskapsbrytare, homosexuella, hädare, astrologer och häxor skall avrättas. Barn som inte vill lyda skall stenas som Bibeln föreskriver. En strikt kapitalistisk ekonomi skall införas […]. Gud står inte på de fattigas sida. Nej, i själva verket finns det enligt North ”en nära relation mellan ondska och fattigdom”. […] Bibeln förbjuder u-hjälp.

Moderna protester mot det moderna

Själva termen ”fundamentalism” är ny, långt nyare än företeelsen. Den går tillbaka på den konservativt kristna skriftserien The Fundamentals i 1910-talets USA och är användbar – sakligare än pejorativa termer som ”fanatism” eller ”sekterism” – som beskrivning av rörelsernas nostalgiska förhoppning att ha funnit en trygg grund, ett fundament, i en värld av sekularisering och snabba förändringar. Även om Karen Armstrongs framställning backar 500 år för att få ett tillräckligt djupseende, hör hon till de forskare som starkt betonar 1900-talsfundamentalismernas karaktär av ”moderna trosexperiment”. De är, anser hon, reaktioner på moderniteten och därmed själva moderna.

Poängen är här att konfrontera rörelsernas självbild som trogen rekonstruktion av en svunnen harmoni. Trots att Ordet enligt dem inte kan vara föremål för tolkningar, är tolkningarna av den absoluta sanningen ofta mycket fantasifulla. Karen Armstrong talar om en förväxling mellan mythos och logos. Vissa ortodoxa judar ser det t.ex. som en helig plikt att utvidga Israel genom provokativa ockupationer, s.k. bosättningar; andra, ännu ortodoxare, ser hela projektet med ett eget land som en oerhörd blasfemi och skymf mot Gud. Man kunde säga att ju fastare grunden är, desto mera flexibelt tolkas den av mänskorna. De eviga värdena har överraskande färska tillverkningsdatum.

Inte sällan kräver fundamentalismen att man utplånar någon annans fundament. Uppmärksammade på allvar i världsmedia blev taliban i Afghanistan ju egentligen först när de för ett år sen förstörde de historiska Buddha-statyerna. År 1984 var det nära att vi fått läsa en lika dramatisk nyhet från Jerusalem. Den israeliska regeringen avslöjade att en underjordisk grupp judiska extremister hindrats från att spränga den berömda Klippmoskén (al-Haram ash-Sharif) från år 691, en av muslimernas tre mest heliga byggnader. Förberedelserna var långt gångna, bland annat hade Menachem Livni redan sett ut platserna och tillverkat de 28 precisionsladdningar som skulle användas. En sådan handling hade säkert varit jämförbar med attentatet på tvillingtornen i New York i fjol, också till sina följder.

Könskrig via religion

Karen Armstrong har tidigare använt sitt tre religioner-grepp i Historien om Gud (orig. A History of God, 1993) och i en bok om Jerusalem. Bland hennes verk finns dessutom biografier över Muhammed, Franciskus och Buddha. Historien om de tre gudarna blev en bestseller i pocket, och jag tycker om hur hon inleder t.ex. tredje kapitlet: ”Samtidigt […] började en karismatisk helbrägdagörare vid namn Jesus verka i norra Palestina. Om honom vet vi mycket litet.” Punkt.

För en forskare är det viktigt att veta vad man inte vet. Karen Armstrong vet en del om att vara nunna i England, hon levde sju år i kloster, innan universitetet i Oxford år 1969 lyckades fresta henne med kunskapens träd. Om tiden innanför murarna har hon skrivit boken Genom den trånga porten (1996, orig.1981), som hon berättar att renderat henne exkrementbrev från katoliker. Kontroversiell var också studien The Gospel According To Woman (1986) med den fräscha undertiteln Christianity’s Creation of the Sex War in the West.

Könskriget skymtar också i Kampen för Gud, i den meningen att så gott som alla fundamentalistiska ledare varit män och att en uttalad vits med fundamentalism oftast är att motarbeta kvinnans frigörelse. Möjligen kunde Armstrong ha tryckt hårdare på genusaspekten – att män känner sig hotade av moderniteten i den mån den innebär jämställdhet kan man begripa, men vad driver kvinnor att medverka till sin backlash? Svaret handlar om den skräck och desperation som kvinnor som män kan känna inför en sekulariserad, av-gudad värld.

Armstrong citerar ledande kvinnor inom Moral Majority som motsatt sig lagstiftning om jämställdhet och betraktar feminismen som en ”farsot” byggd på marxism och humanism. Feminismen är för dem en ”dödsfilosofi” som försöker döda ”en hel civilisation”. Det är de kristna kvinnornas sak att aktivt driva sina män att ”återta kommandot”. Kommandot förutsätter förstås också att den fria tillgången till skjutvapen i USA inte begränsas; det är fromma puffror.

En annan Khomeini

 Jämfört med det extremkristna USA är det en lättnad att läsa Armstrongs exposé över shiamuslimernas intressanta och ofta sympatiska historia i Egypten och Iran. Där är det snarare den sekulariserade staten som agerat mördare – tidigare med britternas, senare USA:s goda minne. Utan skygglappar påpekar britten Karen Armstrong att ”västerlandiseringen” under 1900-talet gynnade bara en liten elit och skapade en enorm polarisering. Det demokratiska väst slog i sina kolonier ner alla demokratiska rörelser. För oss billig olja, för den stora majoriteten av mänskorna i t.ex. Iran fattigdom och hård repression.

För oss i väst såg den iranska revolutionen 1979-80, avsättandet av shahen och ayatollan Khomeinis återkomst till Teheran ut som ett obegripligt återfall i ett medeltida prästvälde. Gisslandramat på USA-ambassaden, som pågick i över ett år, förbättrade inte regimens image utomlands. En av de stora överraskningarna i Karen Armstrongs bok blir därför det sakliga och nyanserande porträttet av den hos oss demoniserade Khomeini. Våra tidningar vet föga om grunden för hans popularitet på hemmaplan, om hans tidiga och viktiga verbala motstånd mot shahen, samma shah som under sitt sista år vid makten lät skjuta tusentals obeväpnade demonstranter.

Vi vet alla att Khomeini utlyste fatwan mot författaren Salman Rushdie, men de flesta av oss vet mycket litet om hur han samtidigt begränsade prästernas makt och ökade parlamentets. Processen har fortsatt efter hans död och Iran är nu ett i den muslimska världen trots allt intressant experiment i ”blandteokrati”, där bl.a. kvinnorna lyckats återerövra viktiga rättigheter inom systemets ram.

Fundamentalism utan religion?

Karen Armstrongs styrka är överblicken, detaljkunskapen och hennes klara stil: populärvetenskaplig, syntetisk och narrativ à la Peter Englund. Finliret kring begreppen lämnas pragmatiskt åt sidan, men därmed försvinner också frågor som den om koncentrationen på ”udda” grupper inte innehåller ett drag av segrarnas historia. T.ex. inkvisitionens terror nämns inte; man får en känsla att Armstrongs sökmotor missar religionernas strukturella, institutionaliserade våld och fundamentalismer, på samma sätt som det aktuella ”kriget mot terrorismen” riktar sig mot de marginella uppstickarna, inte mot statsterrorism typ CIA:s krig i Nicaragua under 1980-talet.

Ibland, när Armstrong sammanfattar epoker i några ord – ”Europas dödslängtan under 1800-talet” – kan hon dessutom kännas för svepande. Åtminstone för en europé. Viktigast är ändå att hennes jämförande grepp i sig fungerar befriande icke-fundamentalistiskt.

Och även om Armstrong säkert gör klokt i att avgränsa sig till religionens sfär, blir man ju tvungen att på egen hand fundera vidare på de psykologiska mönstren i profana rörelser som så att säga ställer upp extrema mål direkt, utan omvägen via Gud. Trots den nya terrorismjakten verkar de flesta av oss redan ha glömt den stora terror-noja som drabbade i synnerhet Tyskland och Italien under 70-talet, med Baader-Meinhof-ligan och Rote Arme Fraktion som sin tids Al-Qaida. Det ligger nära till hands att se RAF:s desperation som en form av politisk fundamentalism, med en egendomligt uppfattad marxism som ”fundament” – tvärt emot Marx’ egen negativa inställning till bombkastande anarkister som Bakunin. Bakom baskiska ETA:s bomber ligger å sin sida nationalismens ideal, samma tanke som inspirerade vår egen hjälteterrorist Eugen Schauman.

Själva är vi förnuftiga. Men jesuitismens förbannelse är svår att undgå, var man än rör sig. Man kan t.ex. vårda sin hälsa så ängsligt att vitsen med hälsan upphör. Och det finns en form av marknadsfundamentalism som hävdar att ekonomisk chockterapi, brutal segregering och sänkt medellivslängd varit ”nödvändiga” offer, ”den enda vägen” att gå i en rad östeuropeiska länder efter 1989.

Jan Kjærstad har i en av sina romaner – Homo Falsus, 1984 – en scen där en porrbutik i Oslo attackeras av en militant kvinnogrupp. Tidningarna släpas ut och bränns på bål – och de som protesterar mot kvinnoförnedring kunde, ser jag nu, lika väl ha varit ortodoxa judar eller muslimer som sekulariserade feminister. Men det Kjærstads romanperson ser virvla ner på gatan framför sig är ett lösryckt blad med en bild av en kvinna, en bild av en mänska, och det är en mänska som framför hans ögon brinner upp.

Också oförsonlighet kan vara nödvändig, men varje åsikt bär på sin potentiella blindhet. Vem säger att inte också vanligheten och den gyllene medelvägen kan vara stelnad extremism? Vårkläderna jag sorglöst köper upprätthåller ett slaveri på andra sidan jorden. Mainstream-religionens offer och normalitetens oförsonlighet är inte ämnet för Karen Armstrongs studie. Men hon ger historiskt djup åt mänskor och tankar som ”vi” ofta lättvindigt avfärdar som enkla virrpannor. Och när hon har gett oss verktygen för att se ”dem” behövs det bara en liten vridning av spegeln för att vi ska se också oss själva.

Trygve Söderling

(Fragment av texten har ingått i en recension i radio Vega, april 2001)

Relaterat:
• Trygve Söderling: Feministisk sekularism (kommer religionen tillbaka och är därmed demokratin, inklusive feminismen, hotade? ”Kommentarer”, Nya Argus 2–3/2013)
Trygve Söderling: Nya Argus sekulära tradition (om bl.a. Rolf Lagerborgs religionskritik i början av 1900-talet; Nya Argus 10-11/2013)

Publicerad i Slammer-arkivet 7.10.2013


SLAMMERARKIVET– hemsida