2003

Vi ses i Mỹ Lai

Nu när USA undantagit USA från alla eventuella åtal för krigsförbrytelser i Internationella brottmålsdomstolen ICC, börjar jag minnas vad jag lärde mig i skolan. 

I synnerhet minns jag Song My. 

Song My – egentligen byn Mỹ Lai i distriktet Sơn Mỹ, Vietnam – blev på sin tid – 1960-talet – ett begrepp för slakt på civila. Som Guernica ett trettiotal år tidigare. Som Srebenica ett trettiotal år senare. Som Sabra och Chatila. 

Varje generation sitt Song My. 

Författaren P.C. Jersild gav en roman namnet Vi ses i Song My (1970). Smaklöst, boken är nämligen en satir över svensk byråkrati. Smaklöst men effektivt.

Morgonsamling som väckte

Det fanns också en annan bok med ”Song My” i titeln. I min skola blev den ett viktigt (fast inofficiellt) läromedel. 

Elevföreningen ansvarade varje vecka för en morgonsamling. Ofta spelade vi en skiva, men en morgon ägnades högläsning ur Mark Lanes dokumentsamling Inte bara Song My (1970). 

Den här byn hette Bau-Tri. 

”Byäldsten ville vi skulle ge oss av. Vi gick, men kom tillbaks med en större styrka och formligen förintade byn. Napalm, granatkastareld, tungt artilleri, pansarfordon.
Fråga: Hur många människor fanns det där före anfallet?
Svar: Omkring fyrahundra.
Fråga: Och hur många överlevde?
Svar: En.” 

Hela skolan stod i jumppasalen, från 10 år uppåt. 

”Hon var dotter till en byäldste som var vietcongsympatisör. Vi klädde av henne, band fast henne och glödgade en bajonett. Förde den över hennes bröst och in i hennes vagina.
Fråga: Dog hon?
Svar:  Inte med detsamma. En av männen tog en skorem och blötte den och knöt den runt hennes hals. Hon fick ligga där i solen, medan remmen torkade och långsamt ströp henne.”

Krigsförbrytelser. Vittnet här heter Ken Stilwell. Det är vanliga amerikanska soldater som berättar.  De har namn. Gradbeteckningar. Medaljer. 

Smaklöst. Men effektivt. 

”När man var ny där mådde man faktiskt illa, men efter en tid brydde man sig inte om det. Många njöt faktiskt av det. Man blev så småningom pervers.” 

Lärarna skruvade på sig. Någon gick ut. Ingen avbröt läsningen. Jag minns inte heller att min klasskamrat, som läste upp texten, skulle ha straffats. 

Jag vet inte hur de gjorde i andra skolor. 

Glöm Vietnam?

Irak i dag har i princip inget att göra med Vietnam i går. Men när Bushs nya fälttåg för ett år sen laddade upp, liksom motståndet mot det, hörde man bland annat repliken att den här trista ’68-generationen är alltför besatt av sina föråldrade föreställningar om det onda USA. Glöm nu redan Vietnam, utropade f.d. popstjärnan Johnny Liebkind i Hesaris insändarspalt. 

Jag hör till den där generationen, och kanske kunde jag faktiskt ”glömma” Vietnam, Chile, Nicaragua och så vidare – kanske t.o.m. Hiroshima – ifall ett tillfälle till glömska gavs. Dessvärre bjuder verkligheten inte på den lyxen. Tvärtom gör nuet det förlutna hela tiden onödigt aktuellt. 

En bok jag inte läste då, på 60-talet, men som kom i min hand samtidigt med Irakkrig nummer 2: Sara Lidmans Samtal i Hanoi från 1966. Kanske just för att den för mig var ”ren” och oförbrukad känns den som en desto starkare gengångare. Lidmans reportage gör vad litteratur ibland kan göra, den låter sig planteras i ny jord och är ändå helt sig själv. Sara Lidman, en späd och sedermera folkkär författare från det avlägsna Sverige, kommer till Vietnam från Kina. Redan på tåget mot Hanoi blir det flyglarm, med sin skrivmaskin måste hon ta betäckning i en grop en bit från banan:

"Ett par hundra passagerare hoppar ned från tåget och ringlar efter den vitklädda konduktrisen in i en grönska så grön att den nästan är blå. Himlen är röd. Det är strax före soluppgången. En yngling från trakten kommer med hjälm på huvudet, gevär över axeln och spade i ena handen. Han ställer spaden ifrån sig och bryter en lövruska som han fäster i hjälmen. Han tar spaden och går vidare. Lugn. Nu från luften kan My inte se att han är en människa, förklädd till träd är han rustad att möta dagen i Vietnam."

My var vietnamesernas ord för USA. 

Sara Lidman 1965 är nog en sin tids Åsne Seierstad, den norska journaliststjärna som vi nu i början av 2000-talet hittar både i Kabul och i Bagdad när bomberna faller. 

Fast frågan är om inte Sara Lidmans Hanoi 1965 var ett ännu mera udda resmål för en vit kvinna från väst. Världen blev en aning mindre sen, idag har CNN och så vidare sina kameror i de flesta buskar. Jämfört med Bagdad 2003 måste Hanoi 1965 ha varit månens baksida, i synnerhet från oss sett. 

För det här är också åren innan opinionen svängt, innan sympatin för Vietnam blivit folkrörelse. För många måste redan tanken att resa till Nordvietnam – ”fienden”, ”dom”, ”kommunisterna” – ha låtit statsförräderi och provokation. I motsats till Åsne Seierstad är Sara Lidman inte heller en reporter i de s.k. ”media”, utan i första hand en författare. Samtidigt som hon ser och tar det angripna landet till sitt hjärta utan den förmildrande omständigheten att jobba för andra. Ingen bekvämt svalkande opartiskhet. 

Lidman förmedlar samtal med läkaren vars sjukhus målmedvetet bombats, med poeten som blivit sitt folks ikon, med fången som rymt efter sex år i ett vidrigt koncentrationsläger. Men vid sidan av det dokumentära – detta är ”rapportböckernas” tid – är det också en påfallande vacker bok. För att handla om ett krig är det är märkligt hur mycket det talas om kärlek i Samtal i Hanoi. Det är inte bara dramatiken med flyglarm, död, tortyr, utan också något annat; här finns ett stråk av stämningen i Hiroshima, mon amour, filmen som Marguerite Duras skrev och Alain Resnais regisserade 1959. Också hos Lidman en ”rasöverskridande” förälskelse som skärper sinnena.

Birgitta Holms Sara Lidman-biografi bekräftar:  ”Hon ser inte det okända i Vietnam, hon ser det gemensamma […] I Vietnam skymtar ett inre hemland”. 

”En amerikansk tragedi”

När Sara Lidman resta till Hanoi hade det värsta knappt börjat. Åtta år av amerikanska soldater med en fruktansvärd materiell överlägsenhet som inte ledde nån vart. ”Fienden” var alla och alla måste dödas en efter en. Som till exempel i massakern i My Lai. 

Det märkligaste med Mỹ Lai verkar vara att saken kom ut. Allt tycks i sista hand ha hängt på ett par tre mänskors obekväma samvete. Den 22-åriga soldaten Ronald Ridenhour (sedermera apellerad till av rapgruppen Public Enemy) blir så störd av sina kompisars berättelser att han gör vad vi alla borde och ytterst få gör. Han samlar uppgifter och sänder ett brev till så många instanser (inklusive presidenten) att det till slut når någon kongressledamot som inte kastar det. Mỹ Lai inträffar 16 mars 1968, Ridenhour skriver sitt  brev ett år senare och allmänheten får veta om massakern i november 1969, alltså närmare två år för sent. 

Avslöjandet är å andra sidan desto större uppslaget, tack vare en andra märklig slump: arméfotografen Ron Haeberle har dokumenterat allt och låter sina färgbilder publiceras i LIFE. Tidskriftens namn får märklig laddning eftersom de flesta av hans foton visar dels döda kroppar, dels ett antal ännu levande barn, kvinnor, åldringar som enligt hans vittnesmål kallt avrättades sekunderna efter att han knäppt sin bild.

En av arméfotografen Ron Haeberles bilder från den amerikanska massakern på 504 civila i Mỹ Lai 16 mars 1968 Bildkälla Wikimedia Commons. Publiceringen i LIFE 5 december 1969 (nedan) bidrog till att vända opinionen i USA.

Fakta om Mỹ Lai har sedan dess varit välkända men tack vare dagens situation i Irak släcks nu de amerikanska webbsidorna i ämnet ner. LIFE har sen i fjol [2002] tagit bort sin historiska artikel från 1969. 

Den amerikanska plutonen mötte inget motstånd i Mỹ Lai, ingen av de dödade var beväpnade, inte ens barnen som avrättades när de sökte efter sina föräldrar i travarna av lik. Självklart förekom våldtäkter. Det handlade om en kollektiv, hysterisk slaktorgie och en enda skadad amerikan – han sköt sig i foten för att slippa vara med. 

Och man kan förstås fråga sig varför avrättning per k-pist av 500 civila, öga mot öga, känns värre än en bombräd från luften med samma resultat. Kanske det är etiskt viktigt att se en nyansskillnad. Mord ”för hand” tycks oss skapa ansvarighet. Fallet Mỹ Lai resulterade ett drygt år efter LIFE-artikeln faktiskt i en dom, mot löjtnant William Calley. Livstids hårt straffarbete omvandlades dock snabbt till husarrest och 1975 benådades han helt. I praktiken har alltså ingen straffats. 

Amerikanska historiker talar i dag om Mỹ Lai som ”An American Tragedy”. En smula okänsligt, kan man tycka. Samma nacissism möter den som söker efter ”krigsoffer i Vietnam” på nätet. USA förtecknar omsorgsfullt sina 56.000 stupade, de miljontals vietnameser som offrades har däremot för dem aldrig funnits. Bara countrysångaren Joe McDonald listar namnen på de 504 mördade i Mỹ Lai på sin hemsida (www.countryjoe.com/massacre.htm). 

Friheten är verkligen dyrbar om den kräver att var tionde mänska, av en befolkning på 35 miljoner, dödas i dess namn. I Vietnam räckte inte ens det för att knäcka ”fienden”. Istället knäcktes nåt i den amerikanska självbilden och det krävdes en halv Rambo-film för att såret skulle glömmas. Där det finns vapen och plågsamt utdragna kolonialkrig kommer det alltid att finnas övergrepp och vettlösa massakrer på civila. Också FNL utförde såna. All makt korrumperar men absolut makt korrumperar absolut och förr eller senare är vi alltid tillbaka i Mỹ Lai. 

Många vill som Johnny Liebkind ge USA en speciell mission i världen. Vi andra, de flesta, vill mäta USA:s handlingar med samma måttstock som andra länders. Det kallas av nån anledning för USA-kritik, t.o.m. USA-hat. Jag antar att också Sara Lidmans bok från 1966 i det perspektivet var USA-kritisk. Men hon återger också ett amerikanskt dokument, som påminner om att vinden kan vända och den starke bli svag. En bombplanspilot kan bli nedskjuten efter att ha släppt sin dödslast och för den skull har han med sig följande officiella text i sin packning: 

”Jag är en amerikansk medborgare. Jag talar inte ert språk. Genom en olycklig tillfällighet är jag nödsakad be er hjälpa mig till mat, husrum och skydd. Var vänlig ledsaga mig till någon som kan garantera mig säkerhet och föranstalta att jag blir återsänd till mitt folk. Min regering kommer att löna er.”

2003

Trygve Söderling