Vittnet som blev Gorkij

”På golvet nedanför fönstret i en halvmörk trång kammare ligger min far, vitklädd och så egendomligt lång. […] Hans glada ögon är tätt tilltryckta av ett par kopparslantar, hans snälla ansikte är mörkt och skrämmer mig med sina obehagligt grinande tänder.” 

Du är fyra år när din pappa dör, fast du ännu inte förstår vad det betyder. Du placeras hos dina morföräldrar. Morfar är av den bestämda uppfattningen att det hör till veckorutinen att prygla upp söner och tjänstefolk. Och eftersom du är ett uppstudsigt barn, du har ditt huvud för dej, får du snabbt lära dej hur rottingen känns. Å andra sidan blir mormor din stora kärlek, obegripligt god, och en stor sagoberättare. När du är tio år och också din mamma har dött skickas du ut i världen för att försörja dej själv, du jobbar som hjälp på en flodångare, i en skoaffär och hos släktingar som behandlar dej illa. Du flyttar till Kazan, jobbar på ett bageri, blir bekant med studenter och så kallade folkvänner, narodniki, som sysslar med underjordisk verksamhet. Tillsammans med en av dem flyttar du ut på landet. Men där ute i byn bränner de upp ert hus; folket tycker inte om folkvänner. Du är nu tonåring och ditt namn är Aleksej Maksimovitj Pesjkov. Du föddes år 1868. 

Ungefär så där kan man skissa den yttre storyn i Maksim Gorkijs tre självbiografiska böcker som heter Min barndom, Ut i världen och Mina universitet. Något riktigt universitet ser pojken Pesjkov visserligen aldrig från insidan, desto mera av den så kallade livets skola. Och undervisningen lämnar avtryck: det är som om varje episod och detalj och inte minst varje mänska han har mött skulle ha fastnat i hans minne och ligga där lika fräscha när han skriver böckerna, 40 år senare — det är ett mysterium; okej, så klart kan han inte minnas allt det här, så klart är det också fiktion, roman, men skärpan är ändå häftig. Här är en av episoderna med kökspersonalen på flodbåten:

Man kan fråga sig om vägen till kunskap i dagens s.k. informationssamhälle är så mycket rakare än Umbrakul i kockens klädkista. Men också pojken – vittnet som blir författaren Gorkij – får snart ett allt starkare förhållande till böcker, även om det sitter hårt åt att stjäla till sig lässtunder mellan arbetet, ofta i smyg i eländigt ljus under nätterna. Över lag är den knöliga vägen till litteraturen ett av de mera gripande spåren i biografin. Böckerna kommer mycket slumpmässigt, men småningom skapar en mänska ändå sig själv med deras hjälp; han vaktar till exempel den vackra grannkvinnans barn medan hon är ute och rider och som belöning lånar hon honom Pusjkin och äventyrsromaner och pratar med honom om dem – för pojken blir hon själv en nästan overklig gestalt, en ”drottning Margot”. 

En gång under bikten frågar prästen misstänksamt om pojken har läst förbjudna böcker; han har inte ens vetat att det finns såna, men ett frö är sått och senare, bland studenterna, börjar allt mera kretsa kring dessa hemligheter, t.ex. Tjernysjevskijs Vad bör göras?. Det finns en hjärtskärande kontrast mellan mänskornas hårda liv och deras debatter och förhoppningar, riskerna de tar för en idé – pojkens lugna piprökande mentor Roma har t.ex. redan avtjänat två år i fängelse och tio års förvisning till Jakutien. 

Trots att Gorkij redan då rankades i bredd med t.o.m. Tjechov och Tolstoj, blev hans memoarer ett slags nytt genombrott när de kom ut mellan åren 1913 och -23, och det är nog här vi ska söka originalet bakom många av våra egna svenska och finska autodidakters och proletärförfattares verk. Och originalet känns konstnärligt tätt och oförbrukat. Förstås är böckerna, bara genom att finnas till, också en protest mot den nöd och brutalitet som pojken upplever. Signaturen Gorkij betyder ”den bittre”. 

Självbiografin slutar utan att vi fått svaret på gåtan hur pojken Pesjkov blev författare. Också fortsättningen skulle man gärna ha läst: emigrationen till Italien, ryska revolutionen, vänskapen med Lenin, grälen med Lenin, Italien igen, Ryssland igen och rollen som sovjetisk galjonsfigur, en balansgång som visserligen låter honom rädda en del kolleger undan Stalin – den nya tsaren, ännu mycket farligare än barndomens morbror. 

Men tiden är inte hälsosam för konst och Gorkij mördas år 1936 på Stalins order, med förgiftade chokladpraliner.

Kanoniseringen av Gorkij och så kallad socialrealism riskerar att täcka över verket. Men vitsen med att läsa klassikerna är ju att de egentligen aldrig passar in i fållorna. Just för att det t.ex. ofta talas om Gorkijs mänskokärlek lägger man märke till den misantropi som ofta finns i minnnena, obehagliga scener med mänskomobbar som är färdiga att pina eller döda för en struntsak. Lika slumpmässigt och oberoende av klass och kön dyker de goda mänskor som gör världen beboelig upp på vägen i denna road movie. Man frågar sej hur vi själva skulle se ut med pojkens blick, hur vi klarar Gorkij-testet. 

Romantrilogin slutar som den börjar, utan klarhet och förklaring:

”Vad ska vi göra? Vi måste fara vidare. […] Vi tjuvåkte på ett passagerartåg till Samara där vi tog hyra på en pråm, och sju dagar senare nådde vi […] Kaspiska havets stränder. Där lyckades vi komma med i ett litet lag fiskare som arbetade för den smutsiga kalmuckiska fiskkonservfabriken Kabankul-baj.”

(2003)

Trygve Söderling