En mymlas förvandlingar

Det största mysteriet i Muminböckerna tyckte jag var produktionsförhållandena. Varifrån kom käket? Vinterdvalan var ännu enkel att fatta, de proppade bara magen full med granbarr och gick i ide. Hur begripligt som helst. Men resten av året, vad gällde då? Mossa? Plättar? 

En bohem och asket som Snusmumriken metar en fisk ibland, att steka över lägerelden vid tältet. Men det borgerligt ombonade Muminhuset – järnspis, kakelugnar, hela salongen – verkar redan förutsätta en infrastruktur av industriella proportioner. Sommarlovet måste ju ta slut nån gång och allt kan väl inte hänga på den ständigt verksamma Muminmammans bärplockning, saftning och plättstekning. Eller säljer hon syltburkar för att få fyrk? Ingen annan verkar ju jobba egentligen? Sånt började jag tidigt grubbla över. 

Ett av de första tovejanssonska mästerverken, bilderboken Hur gick det sen, öppnar med orden ”Från mjölkbutiken klockan fem / ett litet Mumintroll gick hem”. Det var realistiska rader 1952 när boken utkom, på den tiden fanns det verkligen mjölkbutiker. Men här antyds alltså penningekonomin, och shoppingcentret. Också i ”Misans klagolåt” (1961) förekommer minuthandeln – hon drömmer om att någon ”stor och rik” ska ”tillsända mig en ros i cellofan från en butik”. 

Men annars verkar de kommersiella förhållandena i Mumindalen dunkla, nästan mörkade. Som i en del kretsar där det finns så mycket pengar att man kan låtsas inte bry sig, och gör bort sig om man nämner dem. Dalen tycks ingå i en omfattande grå ekonomisk sektor, kanske rentav svart. 

Kanske förtrollad. 

”Snälla mamma, har du gjort nya nu igen?”

Det finns också ett annat mysterium: Mymlan. I Muminpappans bravader (1950) heter hon ”Mymlans dotter”, men när blev hon de andra böckernas Mymla, liksom? I bravaderna heter hennes runda mamma Mymlan – en sorts ur-mymla – liksom det i bokens ambitiösa genealogiska utredning framgår att Sniffs föräldrar är Rådd-djuret och Sås-djuret och att Snusmumrikens pappa är Joxaren. När jag var barn visste jag inte att Joxaren uttalas med ”o”, inte ”å”, inte heller att verbet ”mymla” betyder ungefär ”knulla runt” (”Mymlor vill alltid vara med om allting”). Men det var utan vidare nånting speciellt med den frodiga Mymlan och hennes obestämda myller av ungar.  

Det tycker också Joxaren vid första kontakten – ”En enastående dam” säger han (mycket sagt av en Joxare) – och redan samma kväll meddelar de två att de inte följer med de andra hem från nöjesfältet eftersom de ”ämnar åka slänggunga hela natten”. 

I nästa kapitel dyker Mymlan upp på nytt: ”Hej på dig, kära dotter! Har du sett dina senaste småsyskon?” och dottern suckar: ”Snälla mamma, har du gjort nya nu igen”. Att inte bara Lilla My utan också Snusmumriken vid det tillfället hör till ”de nya” var inget man redde ut för sig som barn. Mysteriet var istället varför Mymlan (mamman) försvinner i resten av böckerna och varför Mymlans dotters vilda personlighet blir så mycket tamare – som tonårsMymlan är hon bara Snorkfrökens tjejkompis, liksom. 

Mest sörjde jag i och för sig min idol Fredrikson, han med kugghjulen, telegramreplikerna och skeppet Haffsårkestern. Att Too-Ticki, som dyker upp med Trollvinter (1957), är hans solklara inkarnation ser man utan DNA-test. Men med Trollvinter blir böckerna bra på ett annat sätt – ett så mycket allvarligare sätt. Så psykologiskt realistiska att sagokontraktet liksom säger upp sig självt och man börjar ställa hemuliska frågor, typ ”men vad lever de på”? 

Det är därför Muminpappans bravader och de andra tidiga böckerna är så geniala. För att de är så obekymrade. Så ohämmat Mymla. 

(2006)

Trygve Söderling