Om kvinnoskildringar i Tusen och en natt

När prinsessan Sett-Budur vaknar upp i tältet är hennes make, prinsen, spårlöst försvunnen. Vad kan hon göra? För att behålla kontrollen över karavanen klär hon sig som prinsen, Kamaralzaman, och låtsas vara han.

Först tog hon på sig en vacker randig livklädnad som smet åt om midjan och lämnade halsen fri. Så omgjordade hon sig med ett guldstickat bälte vari hon stack en dolk med fäste av jade med rubininläggningar och snodde slutligen kring pannan en mångfärgad sidenduk som hon fäste med ett tredubbelt snöre, tvinnat av silkesmjukt hår av en ung kamel. När detta var klart, tog hon en piska i handen, rätade på sig och befallde slavflickan att klä på sig hennes avlagda kläder och följa efter henne så att alla människor skulle tro att det var Sett-Budur. Därefter gick hon ut ur tältet och gav befallning om uppbrott.

Man fäster sig vid den nästan strindbergska materialiteten i beskrivningen av förvandlingsnumret, hur den manliga makten består i kläder och hållning.

Småningom kommer karavanen fram till en stad. Dess kung är gammal, saknar egna söner och blir så förtjust i Sett-Budur (som ung ”man”) att han överlåter både sin tron och sin dotter till honom/henne. Budur håller masken, men inser att det där med prinsessan kan bli ett problem.

Glöm Ali Baba, Aladdin och Sindbad sjöfararen. Det som intresserar vuxna läsare av Tusen och en natt är erotiken. I synnerhet de ”Nätter” som placerats i samlingens senare delar är utmärkt vuxen högläsning, och gärna i sängen. När det blir för mycket vanliga äventyr, sjöresor, ädelstensskatter och flygande mattor, då hoppar man bara över.

Frågan är alltså: Hur ska prinsessan Sett-Budur, förklädd till man, tackla den kommande bröllopsnatten? Vågar hon avslöja för sin tillkommande, den unga Haiat-Alnefus, hur landet ligger? Till en början spelar hon tid. Kvällen efter bröllopet ber hon sina böner, fromt och länge, tills flickhustrun somnar. Nästa kväll samma sak. Men gamle kungen och drottningen förhör sin dotter och anar oråd när hon ingenting har att rapportera.

Tredje natten kommer, och efter kyssar, kramar och ett förberedande resonemang om bröder och systrar satsar Budur allt på ett kort, river upp sin klänning och blottar sina bröst. Till all lycka blir den unga flickan inte alls sur, tvärtom. Hon är med på noterna i alla avseenden, och när morgonen kommer har Haiat-Alnefus – konstaterar berättaren – ”inte mer att lära”.

Också för fortsättningen vet den erfarnare Sett-Budur råd: En kyckling nackas, blodet smetas på insidan av flickans lår och på en handduk. Sett-Budur beger sig som vanligt till divanen för att sköta rikets affärer, flickans mor kommer på inspektion, och den här gången är allt frid och fröjd. Modern lägger den blodiga handduken på en sammetskudde och går runt i haremet med hela sviten efter sig, ”så att alla skulle få reda på den lyckliga tilldragelsen”.

Nyttiga tips i en kultur där så kallad orördhet är en investeringsfråga och mödomshinnan ett kapital i en transaktion mellan två släkter. Det är inte så länge sen vi själva var där. Och i alla tider har det förstås fejkats, och kvinnor har traderat hur man kan fejka.

Lika intressant som den fejkade penetreringen är det obekymrade handlaget med motiv som i vår tid och kultur skulle kallas lesbiska och bisexuella. Sett-Budur och Haiat-Alnefus ägnar sig uppspelta åt varandra, även om berättaren lugnar oss med att det bara är i väntan på att Budurs egen prins, Kamaralzaman, ska hittas (vilket också sker).

Häftigast i den långa berättelsen känns ändå Budurs rådiga könsbyte i karavanen – det ”transsexuella” motivet, om man så vill. Genderblender-infall finns också i västerländsk tradition, jag tänker på till exempel Shakespeares En midsommarnattsdröm. I bägge fallen är förklädnadstemat en del av det sagomässiga, men också sagor har sina agendor. Utan problem antar Sett-Budur mannens dräkt, roll och makt. Förresten har berättaren redan tidigare i historien bäddat för förväxlingsmöjligheten genom att förse Kamaralzaman, maken, med en ovanligt bred bak. Och naturligtvis är bägge två, pojken och flickan, lika överjordiskt vackra, ”som månen på den fjortonde natten”.

Ett av de fräschast ”exotiska” dragen i Tusen och en natt är just att kvinnors och mäns utseende över lag beskrivs i samma termer. Det är blixtrande ögon, kolsvarta ögonbryn, ansikten som får solen att blekna – och ett påfallande ointresse för att göra åtskillnad mellan manlig och kvinnlig skönhet. Inte så att könsspecifika kroppsdelar skulle saknas, men åtminstone vad skönhet beträffar upprättas ingen hierarki mellan man och kvinna.

Prinsessan Budurs regim i manskläder går som en dans. Den får rentav utopistiska drag: ”Bland det som hon ansåg lämpligt att avskaffa var landsbygdens avgifter till huvudstaden, tullarna och fängelsestraffet”. Här anar man lyssnare, man föreställer sig ett publikintresse: vanligt folk, handlande, kriminella. Och visst appellerar sagan om Budur till kvinnor – och till män som inte har något emot kvinnor. Tusen och en natt är populärkultur, historier traderade av yrkesberättare och vem som helst, på kaféer och i harem under århundradens lopp. Man kan urskilja en sidenväg av indiska och persiska rötter, och många av de längre historierna är tydliga collage. Den 70-sidiga berättelsesviten om Budur och Kamaralzam inleds till exempel med en vådlig vadslagning mellan två efriter, men snart lämnas sådana övernaturliga fenomen åt sidan och en annan sagotyp tar vid.

Liksom djinner och mareder är efriter andeväsen med väldiga krafter, inklusive flygförmåga. En nyhet för mig var att efriter också är könade. Efritan Maimuna och efriten Danasj har på var sitt håll blivit heterosexuellt förtjusta i var sin människa och nu grälar de om vilketdera av föremålen för deras beundran som är vackrast. För att avgöra tvisten arrangerar de ett test: Danasj flyger iväg till ”Kinas yttersta gräns” och snappar upp sin favorit, Sett-Budur, medan hon sover. Hon läggs intill den likaså sovande Kamaralzaman varpå andarna låter pojken vakna. Han blir omedelbart stormförälskad, men lyckas inte väcka flickan. När han sövts ner på nytt får Sett-Budur i sin tur vakna. Också hon blir förälskad, till den grad att hon går till de handgripligheter som ynglingen inte tillät sig. Därmed anser efritan Maimuna att hon vunnit vadet: Utfallet har ju visat, anser hon, att pojken, hennes favorit, är den mest oemotståndliga av de två.

Det egentliga budskapet i efriternas laboratorietest ser ut som en blandning av uppfostran och dagdröm. Dels säger historien att den ädle Mannen kontrollerar sina lustar. Dels får han just därför sin instant-belöning i en gammal mansfantasi: kvinnan som tar initiativet.

Initiativet tar Budur, som vi sett, också i karavanscenen längre fram i berättelsen. Byt kläder på en kvinna, verkar den historien säga, så härskar hon lika väl som en man. Det finns ingen manlig essens som gör honom förmer än henne.

Naturligtvis måste den könsmaktsordning som prinsessan Budur i hemlighet rubbat återställas i sista scenen – kanske hade historiens karnevalism annars, utan påklistrad återgång till normaliteten, blivit för mycket att smälta. När Budur äntligen hittar sin Kamaralzaman överlämnar hon alltså snällt sin makt till honom, inklusive sin partner Haiat-Alnefus som blir hans hustru nummer två. En smula snopet för den läsare som imponerats av hennes framfart dittills.

Men innan hon drar sig ur bilden som självständig aktör tillåter hon sig ett skämt på Kamaralzamans bekostnad. Efter många slumper och äventyr har Sett-Budur lokaliserat sin försvunne make och låter honom föras till sig – fast utan att genast avslöja sin identitet. Myndigt befaller hon (”han”) den vackre mannen att lägga upp sig och dra ner byxorna. Den stackars Kamaralzaman har inget annat att göra än att lyda Budur i hennes roll som bögkung, i själva verket sägs prinsen vara ”en smula nyfiken på hur det skulle kännas”. Självklart är detta en scen som Pier Paolo Pasolini tar väl vara på i sin vitala filmatisering av ”de tusen och en nätternas blomster” – Il Fiore delle Mille e una Notte – från 1974.

Letar man efter intressanta erotiska komplikationer är det inte likgiltigt vilken utgåva man har av Alf layla wa-layla. De scener jag här citerar är ur Nils Holmbergs översättning från 1958 och 1960, som behändigt nog kom i nyutgåva i två pocketband 2001. Holmberg bygger på Joseph Charles Mardrus’ franska utgåva från 1899–1904, en av de första översättningarna som hävdade att den var ”ocensurerad”. De 1001 nätternas europeiska historia är visserligen tvåhundra år äldre än så, men Antoine Gallands översättning (1704–1717), den första franska utgåvan, var, som det hette, anpassad till ”europeisk moraluppfattning”. Alltså en sorts barnversion.

Där Galland strök och kringgick så kallade osedliga inslag snuskade Mardrus och hans engelska kollega Richard Burton snarare till dem i sina versioner, så att de ”ibland verkar skrivna av Oscar Wilde eller Stéphane Mallarmé”. Det hävdar åtminstone Robert Irwin i standardverket The Arabian Nights – A Companion (1994). För en icke-arabiskkunnig läsare är det där svårt att bedöma, i synnerhet som lrwin inte ger konkreta exempel. Själv verkar han en smula torr; hans kapitel om ”Sexual fictions” kommer sent i boken och är besynnerligt färglöst.

Besynnerligt med tanke på vilket rikt material det finns att ösa ur. Ta till exempel djinnprinsessan Pinjekotten, som gifter sig med en mänsklig kung men varje natt försvinner på skumma vägar. Kungen fattar misstankar eftersom hennes händer och fötter är så kalla i sängen och eftersom hästarna alltid är slutkörda på morgonen. Han spionerar på henne medan hon inför utflykten

… tvättade och skötte sig, använde träkol och indisk surma för ögonen, nardus för håret och indisk missi för tänderna, varpå hon parfymerade sig med rosenvatten, anlade sina smycken och skyndade ut med en iver som om hon hade varit berusad.

Det visar sig att den förälskat besatta Pinjekotten firar masochistiska orgier i ett hus långt borta på slätten tillsammans med sju fruktansvärda negrer. Kungen, som enligt egen utsago aldrig har slagit Pinjekotten ”ens med en ros”, ser förskräckt hur hon i denna inverterade Snövit-berättelse låter sig pryglas, samtidigt som hon vällustigt suckar och stönar och vänder ”ut och in på ögonen”.

Det är libido så det stänker om det, och ganska häxaktigt. Men i motsats till situationen i den kristna föreställningsvärlden är den kvinnliga lusten i Tusen och en natt inte i sig ”ond” eller tvivelaktig. Precis som i fråga om skönhet är åtrå någonting bägge könen har, ibland också till bägge könen – Allah vare lovad:

Kvinnorna som låg i den stora hallen strax innanför ingången [till hammam] skrek högt av beundran då de fick se den sköna Månstråle inträda i hälarna på Hassans mor som bar paketet med det rena linnet. Och då var hon ännu beslöjad. Men när hon lät slöjan falla och tog av sig kläderna och stod spritt naken mitt ibland dem, tappade de helt och hållet andan av förtjusning.

Bland de beundrande står också den lilla slavinnan Tohfa:

När Månstråle var färdig med sitt bad följde hon henne ut från hammam, som dragen av en magnet, och gick efter henne ända hem till palatset. Och då hon inte kunde komma längre nöjde hon sig med att kasta en slängkyss efter henne jämte en ros som hon hade i handen.

Man kan förstås säga att Nätterna – i den form vi har tillgång till dem – är exotik för européer, ett exempel på vad Edward Said kallar orientalism. Bland arabvärldens kännare har sagorna aldrig stått särskilt högt i kurs; att intressera sig för Nätterna är, tycker de litterära proffsen där, ungefär lika omdömesgillt som att låta amerikanska TV-såpor och actionfilmer representera höjdpunkten av västerländsk civilisation. Man kan fråga sig om det alls hade funnits några Nätter idag, utan importen till väst för trehundra år sedan. De bär spår av multikulturell samproduktion. Men behöver det bekymra oss?

Själva grundstrukturen i sagorna är hur som helst svår att ändra på genom censur, och där – i strukturen – tyder det udda och utstickande snarare på äkthet än sentida redigering. Till exempel i berättelsen om Budur och Kamaralzaman finns tydliga skarvar mellan minst tre separata historier. Det tema som verkar ha fört samman två av dem är kvinnlig styrka eller djärvhet. Skarvarna syns, och just det ser jag som ett äkthetsbevis.

För oss i väst har sagorna upplåtit ett så att säga lagom exotiskt utrymme för fantasier om det annorlunda – inklusive annorlunda sexuella vanor och attityder som varit svåra att närma sig på andra vägar. Men poängen med att på det här sättet fjärrförlägga fantasin är just att den då kan importeras på nytt, med fejkad fraktsedel.

Ur den synvinkeln är det kanske litet oväntat att en så frapperande sida av Nätterna som deras starka kvinnor, listiga kvinnor, förklädda kvinnor, kvinnliga andeväsen, inte gått in i västerländsk folklore. Feminismen är ju trots allt äldre än 1970-talet, också här.

Alla känner visserligen till ramberättelsen om Scheherazade, där ordets makt, själva den berättelse vi hör, skjuter upp berättarens död natt efter natt. Bokstavligt sett en grym historia om familjevåld, om en man med livsfarliga nojor. Men också en historia om konsten som läkande process, om kvinnligt motstånd med kniven mot strupen, om berättandets makt.

Alla har hört om Scheherazade, få talar däremot om Budur. Eller till exempel om den häftiga armé av amazoner ”med glimmande hjälmar och lansar” som Månstråles trolovade, Hassan, hamnar bland:

De närmade sig i full galopp, snabba som det fallande haglet eller den flammande blixten. De red för lösa tyglar på guldgula hästar och var beväpnade med svärd och lans och stridsklubba, varjämte de hade fyra små kastspjut fastklämda under låren. [...] De unga kvinnornas näsborrar vidgades; deras obeslöjade ansikten under hjälmarna med uppfällt visir var sköna som månen, deras kraftiga bruna lår smälte ihop med hästarnas guldfärg, deras tjocka bruna, blonda eller svarta hårmassor blandades med hästarnas manar och metalldelarna i rustningar och seldon gnistrade som juveler i solen.

Här finns en fascination och idealisering av kvinnlig styrka som för tankarna till ett nutida dataspel som Tomb Raider. Att man ändå så pass sällan ser amazonmotivet förknippas med Tusen och en natt måste väl förklaras som att just den fantasin inte var riktigt välkommen i västerländsk populärkultur. Till en annan del beror det på att folk inte läst hela verket. Sociologen och författaren Fatima Mernissi, som växte upp i ett tunisiskt harem, beklagar att berättelsen om Budur kommer så pass långt fram bland Nätterna att många missar den. Det var också i Mernissis bok Drömmar om frihet jag själv först stötte på den.

Jag är inte ute efter att framställa Tusen och en natt som någon entydig queer-bibel, inte ens som en manual för kvinnlig empowerment. Attityderna i Nätterna är inte en utan många, här finns lika litet av huvud, fötter och konsekvent redigering som i dess mera välkända västerländska konkurrenter: Gamla och Nya testamentet, Star Wars och Harry Potter. Som helhet spretar Nätterna åt många håll, också i dem hittar man misogyna vändningar, liksom stories där kvinnor är frånvarande eller på sin höjd snygga kulisser.

Men det som faktiskt finns av annorlunda kvinnoroller är intressant, ofta intressantare och personligare än låt oss säga Gamla Testamentets erotiska hit woman Judith (hon som högg ihjäl Holofernes i bröllopssängen, som en annan självmordsbombare). På det hela taget är Nätterna mycket roligare att läsa än Bibeln, och det har, som jag ser det, mycket att göra med Nätternas brist på rädsla för sex och sexfantasier. Europa och kristenheten har haft ett svårare förhållande till det som länge hette ”synd”. Visst säger det någonting att både Canterburysägnerna och Decamerone, våra motsvarigheter vad frispråkiga berättelser beträffar, känns så mycket träigare? Inklusive i Pasolinis versioner – han filmade dem alla tre, men bara i hans Nätter finns det där skimret.

I all sin blandning av verklighet och fiktion är Tusen och en natt också en historisk källa och en radikal motbild till den islamistiska sexualpolitik som vi alla, inklusive muslimernas majoritet, har att kämpa med i dag. Kvinnoföraktande fundamentalister – till exempel de wahhabitiskt inspirerade taliban – låter sig knappast luras av att Tusen och en natt är fylld av ständiga tacksägelser till Allah. Också en vanlig skeptiker anar nog i utropen – bismillah! – ett alibi, ungefär som de självklart lustfyllda handlingarna att avbilda och betrakta nakenhet i kristen tradition har legitimerats genom att man förlagt motiven till Bibeln.

Ändå kan man som medlem i en postkristen kultur bli avundsjuk på en folklig berättartradition där guden själv varit så aktivt och positivt inställd till sex. ”Pris ske Allah som skapade dig, Månstråle, med din härliga kropp, doftande som mysk och strålande som pärlor och rubiner.” Bibeln har sin Höga visa, det är sant, men bara som sönderciterat undantag för det som i Tusen och en natt är regel: ett generöst och förälskat förhållningssätt till människan som fysisk varelse. Till någon del har Nätternas trehundraåriga utomarabiska popularitet nog med det här att göra, till och med i barnversionerna.

Det som återstår att på allvar hitta för västerländska läsare är Nätternas könskarnevalistiska drag, uppochnedvändandet av de flesta roller och föreställningar. Det är sant att Budur måste klä sig i manskläder för att få utöva makt, men samtidigt blir maskeraden en spik i kistan på maktens uppfattning om sig själv som naturgivet manlig. Det är också sant att allt det där är sagor som utspelar sig långt borta och för länge sen, i ”Bagdad, fredens stad” och andra arabiska tätorter under Harun-al-Rashids (763–809) tidevarv. Ändå är sagans ”tänk om ...” alltid också ett sätt att smuggla in ett ”tänk om!”. I en tråkig, stelbent och kvinnoföraktande kultur är Tusen och en natt fortfarande en fräsch samizdat.

Trygve Söderling