Mjölkbojkotten är bra

Stöket kring Muhammedkarikatyrerna är politisk populärkultur, på minst två sätt. För det första själva bilderna, för det andra protesterna.

Bilderna är ju inte märkligare än andra repressiva roligheter, t.ex. jude-, neger-, kvinno- eller bögvitsar. Populism är per definition populär.

Också de muslimska protesterna har starka populärkulturella inslag. Att bränna danska flaggor och ambassader är symbolattacker på samma nivå som karikatyrerna – tyvärr. Bägge är ganska primitiva. Däremot känns köpbojkotten mot danska mejeriprodukter som en smart och positiv protest. Att mobba kristenheten genom att nobba vår yoghurt är att ge igen på ett språk vi till omväxling förstår.

Det var förresten inte så länge sen vi själva bojkottade franska viner p.g.a. kärnsprängningar och Shells bensin p.g.a. diktaturkramande och miljöförstöring. Vitsen med köpbojkotter är att visa att världen inte är riktigt så stor som dom tror. Att man inte alltid kommer undan.

Fatwan mot Salman Rushdie var en annan sak: dels utfärdades den uppifrån, dels handlade den om ett riktigt konstverk, Satansverserna. Inte populärkultur, inte på någotdera hållet, alltså.

Populärkultur är alltid politik, men ingen tror förstås att just Muhammed-teckningarna var så väldigt speciella. I stället är det just vanligheten det nu handlar om. Vi ser bilderna som någon sorts religiös satir och uppfattar inte ens den rasism som är deras egentliga budskap. Vi säger: ”vi tolererar ju själva nidbilder av Jesus” och glömmer bekvämt att i verkligheten är det Jesus och Moses som sitter på världens vapen nu, inte Muhammed. Därför handlar varken protester i Palestina eller karikatyrer av Muhammed, publicerade i det sekulära Danmark, i första hand om religion.

Men alla låtsas tro att det handlar om tro, och vi tycker att muslimerna borde ta mera avspänt på sin, så där som vi har gjort från och med upplysningen på 1700-talet. Tja. Kruxet är att sekularisering inte kan påbjudas uppifrån, den kommer från hjärtat. Förresten är det inte fruktansvärt länge sen 1969 när den finländska popkonstnären Harro Koskinen åtalades upp till HD för sin Svinmessias (ett fläskigt korsfäst svin) och sitt Svinvapen, och 1974 dömdes till böter. Kyrka och fosterland rular.

Turbulensen kring profetbilderna påminner också om det s.k. kuk-kort (”kikkelikortti”) som jämställdhetsombudspersonen Marianne Laxén fick på posten 1990 från ett gäng manliga bossar. Där var själva bilden i sig rätt bra, en drastisk kommentar till kvinna-i-mansland. Men på samma sätt som nu i Danmark blev det en fråga om kontext. Laxén valde att gå ut i offentligheten med grejen, på samma sätt som muslimerna nu gått ut i världsoffentligheten med en grej som avsändarna tänkt sig som en intern rolighet. Humor förutsätter delade fördomar.

Exakt vad som nästa gång sätter igång nyhetsrubriker om ”the clash of civilisations” är därför en bisak. Bakom ett annat populärkulturellt fenomen, fjolårets bilbränningsvåg i franska förorter, låg ingen lika tydlig utlösande gnista. Bränslet var däremot av samma slag och det hade runnit länge: uppdämda känslor av att vara utnyttjad, föraktad, underdog.

”Clash of civilisations”, förresten. Sloganen är överdramatisk. Men låt oss se till det positiva: den talar åtminstone om civilisationer i pluralis. Det är ett steg bättre än att vi anser oss ha monopol på den, med uppgift att civilisera vildarna.

[februari 2006]

Trygve Söderling