Texter framslamrade av Trygve Söderling



Publicerad som kolumn i Ny Tid, april 2010


Konstnattskonstverket



Det här handlar om ett konstverk som gjorde intryck. Eller om tre.

Om de nu ens var konst. Artefakter, hur som helst. Tidpunkten och rubriken är Konstens natt i Helsingfors för många år sen. Det är andra gången detta jippo ordnas, vilket kan förklara en del. Evenemangets former är inte inkörda, det finns en öppenhet, frågor. Vad ska hända, vad kan hända, och var finns den månne, den där konsten?

En sak fattar man: för att hitta den ska man ströva omkring, låta saker hända och vi strövar till järnvägsmagasinen, de nyligen ur bruk tagna, övertagna av diverse gröna rötter, vegetarianer, cykeltrampare och Muu r.y. – föreningen för koncept- och annan oklassificerbar konst.

Vi ser en del Muu-konst som jag glömt (videodikter? motorsågskonst?). Långt intressantare är tillfället att snoka runt i själva magasinet. Det består av två långsträckta träbyggnader, med tegelflyglar i två våningar. I den ena flygeln hittar vi, bakom en öppen dörr, en smal trappa som leder uppåt.

Ett vindsutrymme, eller snarare en stor sal, med blek belysning – jag minns scenen i gulbrunt – och rad efter rad med trähyllor. Hyllor, hyllor, dammiga, men samtidigt mycket ordningsamma och systematiska. Vad är det vi har hittat? Kafkas kontor?

Alla hyllorna tycks vara fyllda med buntar med lappar i ungefär vykortsformat. Identiska lappar, bunt efter bunt, hyllplan efter hyllplan. Miljoner lappar. Vi tittar på den närmaste bunten, prydligt hopknuten med ett papperssnöre. Tryckt finsk, svensk, rysk text. Datum, orter ifyllda med bläck, i andra hyllor med skrivmaskin. Forsedlar, förstås. På ett godsmagasin sparar man kopior på fraktdokumenten. Kan detta vara arkivet för forsedlarna för all godstrafik på räls över Helsingfors, sen järnvägens invigning 1862?

Så ser det i alla fall ut.

I min föreställning är det så.


Så här måste det ligga till: det är Konstens natt, de öppna dörrarnas natt. För att vara med på sitt hörn har Statens Vackra Järnvägar öppnat trappdörren, för att vi ska kunna ta del av detta konceptkonstverk, denna installation. Ingen skyltning, ingen information i tidningar eller programblad, det vore också att förta idén bakom verket om man tvingades trängas med hundratals andra mellan hyllorna. Därför hemlighet, tystnad, tomhet, svaga lampor.

För att beskriva installationen tar jag till ett par andra verk, bägge från ARS 95, fem år senare. Dels londonpalestinskan Mona Hatoums Light Sentence: ett stort antal nätburar staplade på varandra ungefär som en modell av ett höghus inne i ett medelstort kalt rum, belysta inifrån stapeln av en enda naken glödlampa som sakta höjs och sänks. Intressanta skuggeffekter på de vita väggarna. Dels Alfredo Jaars En miljon finländska pass, namnet beskriver verket rätt väl.

Järnvägsmagasinets magiska forsedels-installation förenar element ur bägge: anhopningen, organisationen, tystnaden, belysningen.

Och associationerna. Den första handlar väl om vanitas, om tidens obönhörliga staplande av minne på minne, papper på papper, och allt som blir kvar är detta, tomma, färglösa, meningslösa … vändpunkten i slutet av Claude Simons modernistiska roman Gräset (1958), när berättaren hittar sin släktings efterlämnade anteckningsböcker som sida upp och sida ner redovisar dagliga utgifter, inkomster, minneslistor … monotont, likformigt, sakligt: avtrycken av ett liv. Ett liv?

Rader, sidor, häften som läggs till varann, dag efter dag, som strån på ett fält, som gräset. Men också i filmer ser man ofta rum som detta, som visualiseringar av förfluten tid och civilisation, och ofta bor där någon skinntorr gubbe med dålig syn, bortglömd av världen. Jag kommer också att tänka på dokumentären om det enorma arkiv som filmregissören Stanley Kubrick lämnade efter sig. Miljoner bilder och grejer i prudentliga papplådor, ett monument över en kontrollfreaks allt mera groteska mani. Allt minutiösare förberedelser, allt längre tid mellan allt sämre filmer.


Det är klart att man också tänker Auschwitz, på lägrets kontor och dess tyskt grundliga arkiv där varje pennstreck, skrivmaskinsbokstav och -siffra haft någon oerhörd innebörd för någon människa som en gång levat: den byråkratiskt organiserade tortyren, förintelsen … en hyperrationell Ordning&Reda i smått, en totalt knäpp ondska i stort.

Men varför den tanken, egentligen? Varje forsedel här på järnvägsmagasinets vind är ju snarare ett dokument över ett välkommet paket, en logistisk framgång, en transport som säkert ofta tjänat ett syfte, kanske till och med gjort någon glad. Miljontals försändelser, av vilka de allra flesta hittat fram, utan skavanker, till ett rimligt pris, via ekologiskt försvarbar spårtrafik. Är inte detta i själva verket ett glädjens museum, ett arkiv över mänsklig flit och kommunikation av föremål som det var vettigt att skicka per järnvägsvagn?

Jag tänker på barndomens vagnar av trä och på konduktörsvagnen, där vi gärna stod och hängde – eftersom sittplatserna i resten av tåget alltid var slut – nära en sympatisk liten träkamin som vintertid eldades röd. Jag brukade titta på de bastanta ringarna i väggar och golv och föreställa mig de oxar man kanske transporterat här, i stället för skolbarn och andra pendlare.

Nyligen läste jag att också de sista sotiga resterna av magasinen kommer att rivas, som en symbol för utplånandet av livet och livligheten på det stora, kaotiska, ödsliga f.d. banområdet. Lopptorg, cykelverkstäder och hippiekommuner kommer vi knappast att se på länge där, intill det nya musikhuset, under riksdagshusets trappa. Nu gäller representation. Bilden av rökpelaren som steg mot den vackra kvällshimlen, dagen när magasinen brann – det var efter rivningsbeslutet och såg ut som en symbolisk aktion även om det kanske inte var det – den bilden räknar jag som ett konstverk och ett slags pendang till forsedels-arkivet, det hemliga och i och med branden slutgiltigt utplånade (om det nu inte städats bort redan tidigare).

På ett bord i arkivet låg ett nystan med papperssnöre – då, för 20 år sen alltså. Vi tog det med oss, fäste ändan i trappdörren och gick inåt stan. Liksom Ariadne tänkte vi oss att det kunde leda också andra på spåret. Nystanet var stort, vi tänkte oss att snöret skulle genomkorsa staden härs och tvärs, och att vi när vi själva tröttnat skulle ge det vidare till mötande konstnattvimlare. Det var vårt performans-bidrag, i linje med den allmänna konstanarki som vi tänkte oss att skulle råda. Tyvärr var snöret inte så långt som det såg ut. Det räckte inte ens fram till Mannerheims staty.

(2010)

Trygve Söderling



Publicerad i Slammerarkivet 2.1.2019


SLAMMERARKIVET– hemsida