President Hollandes vilda ungdom

Karriär för revolt? En legendarisk årskurs i den franska elithögskolan ÉNA återskapas som fiktion i nyaktuella TV-serien ”L’École du pouvoir” (regi Raoul Peck 2009)

Frankrikes nyvalda president François Hollande framställdes i valkampanjen som ett ”Mr. Normal”-alternativ till den bestyrsamma Sarkozy. Socialistledaren Hollande var ännu för ett år sen varken känd eller tippad, men det var alltså före kollegans, den tilltänkta presidentkandidaten Dominique Strauss-Kahns skandaler.

En annorlunda bakgrund till bland andra Hollande gav TV-dramat L’école du pouvoir (”Maktens skola”) från 2009, som Sveriges TV påpassligt repriserade (under titeln Elitklassen) lagom till den avgörande valomgången den 6 maj. (Serien har tidigare visats i åtminstone arte, Canal+, Tv5Monde och SVT.)

I centrum för storyn står fem ungdomar som antas vid den franska elithögskolan École nationale d’administration (ÉNA) 1977. I verkligheten hörde Hollande till de här porträtterade vänstersinnade inom årsklass ”Voltaire” tillsammans med Ségolène Royal, senare minister och presidentkandidat 2007. Kurskamrat på högerkanten var Dominique de Villepin, statsminister 2005–07.

Vid ÉNA möttes alltså Royal och Hollande, fick senare fyra barn och levde länge ogifta tillsammans – officiellt i 30 år, fram till Royals nederlag mot Sarkozy 2007 då hon fick 47 % av rösterna.

Den fyrdelade miniserien i regi av Raoul Peck täcker fem dramatiska år i fransk politik. Metoden är faktabaserad fiktion, som underlag har man intervjuat en rad tidigare ”énarques” – givetvis anonymt.

Robinson Stévenin som rollfiguren "Abel Karnonski", en av revoltörerna i ”L’École du pouvoir”

Filmen handlar om ungdom, begåvning, ideal; karriär och konkurrens à la Expedition Robinson; politik, taktikspel och svek, också i privatliv och kärlek. Och även om frestelsen förstås är stor att läsa filmen som nyckelroman, så stämmer de fem huvudpersonernas-elitelevernas sociala bakgrund inte riktigt med vad vi vet om de verkliga Hollande, Royal, de Villepin. Skolans rektor gör vid terminsöppningen stort nummer av att Mathieu, en av eleverna, har arbetarbakgrund – kantänka ett bevis för att skolans meritokratiska ideal från grundandet 1945 under de Gaulle uppfylls, att alla har chansen. Filmens Mathieu kunde ha drag av Hollande, men Hollandes far var i verkligheten läkare. Då liknar filmens Caroline mera verklighetens Ségolène, till exempel detaljen med en oväntad första seger i ett lokalval som ung, handplockad Mitterrand-kandidat.

Om personporträtten är en smula omgjorda så tror man ändå gärna på den tidsbild som förmedlas, liksom man tror på grundproblematiken kring mål och medel, ideal och kompromiss, revolution ”nu”, ”senare”, kanske ”för sent”. 

ÉNA-årskurs 1977 framställs som ”besvärlig”, det knakar i institutionen när de ifrågasätter skolans traditioner – som att två syskon på samma årskurs inte kan få samma vitsord och att det är kvinnan som i så fall ska få det lägre. Rektorn för i ett privat samtal med systern ett märkligt resonemang om hur man satsar på hingsten i kapplöpningar – hon replikerar: ”Så om det här hade varit Indien så hade Ni strypt mig, av samma orsak?”.

Både regeln och dialogen är så märkliga att de måste vara sanna, känns det som.

Chansen? Mitterands valseger 1981

För de här 1970-talsvänsterungdomarna med slips och byråkratiskt ansikte blir François Mitterrands och socialisternas valseger 1981 den avgörande vändpunkten: en oväntad slump har placerat dem i precis rätt läge för att rekordsnabbt avancera i en statsapparat som nu mer eller mindre revolutionärt byts ut. 1981 är det plötsligt en merit att under ÉNA-tiden ha varit en bråkstake, att ha protesterat mot de auktoritära systemen.

En gyllene chans att få omsätta sina ideal i verkligheten, kan det tyckas. Mitterrand-eran öppnar också storstilat med nationalisering av storföretag och djärva sociala reformer. Samtidigt faller börsen, kapitalet flyr, högern mobiliserar. Efter några år slås bromsarna på i panik, stora reformer rivs upp, regeringen ombildas, den här gången utan kommunister. Det som finns kvar av idealism hos filmens gäng av unga ”énarker” sätts på allt hårdare prov när de förväntas försvara en allt mera pragmatisk, ofta direkt svekfull politik. Karaktärerna sållas i stålbadet, någon sväljer och glider vidare – ”tar sitt ansvar”, någon annan gör detsamma men under svåra inre konflikter och självförakt; en tredje och fjärde får definitivt nog och säger upp sig från toppjobben vid ministeriet. Den femte, högermannen, passar under vänsterregimen på att avancera i finansvärlden och åker som en raket tillbaka in i statsförvaltningen när den politiska vinden på nytt vänder. Så som de framställs i filmen, håller ändå många av vänskapsbanden för politikens och karriärernas slänggunga. Litet som mellan frontkompisar.

Elodie Navarre som TV-filmens "Caroline Séguier", med drag av verklighetens Ségolène Royal

Intrasslat i maktens nätverk löper alltså vänskapernas nätverk, förälskelserna, privatlivet, där andra maktspel pågår. Stereotyper som ”strebern” eller ”idealisten” luckras upp genom överlagringarna; även om filmen på många sätt är kritisk, för att inte säga tendentiös, är personerna levande. Drag av såpopera finns närmast i några sängkammarscener som man som tittare, överraskande nog, sitter och vill hålla korta: ”hallå där, tillbaka nu till politiken!”. De fem unga skådisarna i de centrala rollerna imponerar: att spela superskarp och ambitiös är inte nödvändigtvis lätt, trots att man får intelligenta repliker med manuskriptet. Här är vi långt från de amerikanska filmernas värld där bara det att någon känner till namnen Freud eller Bergman räcker som signal för att den ska ses som ett ”geni”.

Filmens stora båge handlar om desillusion: pengarna, makten, systemet krossar revoltförsöken, också de som kommer inifrån systemet. Men de politiskt kanske intressantaste scenerna serveras genast i öppningsavsnittet när de unga ÉNArkerna åker ut till sina första praktikplatser. Där, i Giscard d’Estaigns administration, krockar de genast med avgrundsdjupt maktmissbruk och korruption, tjänstemän som lyfter lön utan att vara på jobbet, fransk uranbrytning i Gabon för hemlig export till Iran, statsstödd paramilitär maffia på Korsika. I den sistnämnda berättelsetråden våldtar tre maskerade män praktikanttjejen för att hon börjat kolla upp deras verksamhet. När hon vill polisanmäla saken tvingar skolan henne att låta bli, hotar: ”ÉNA tycker inte om skandaler”. Det är samma tjej som vid intagningsprovet har använt ordet ”fallokrati” inför en enkönat manlig uttagningsnämnd. 

Céline Sallette som "Laure de Cigy", en annan av revoltörerna

En rad dramatiska ämnen alltså, som alla hade varit värda uppföljning: vad hände sen? Betydde Mitterrands och vänsterns seger 1981 någon skillnad? Inte åtminstone om man ska döma av regimens sänkning av Greenpeace-fartyget Rainbow Warrior, som flimrar förbi i en TV-ruta. Filmen ger inte mycket hopp för den ”revolt inifrån” som vänsterungdomarna drömmer om i sina dräktjackor och kavajer: ”Först måste vi nå positioner, sen…”. Nu har en av dem i alla fall i verkligheten avancerat till president, och Hollandes första tal vid utnämningen i Élysée-palatset innehöll faktiskt ett par ordvändningar mot privilegier och för social rättvisa, som stack fram ur det ceremoniella.

Något försök till skarp kursändring à la Mitterrand 1981 kan man inte vänta sig i dagens ekonomiskt trängda läge, men en insikt som L’école du pouvoir förmedlar är att det tidiga 1980-talet, med sina stora förhoppningar och djupa besvikelser, kanske lever i den mentala genbanken hos dagens makthavare.

En tidig seminariescen i filmen, där ungdomarna diskuterar Valutafonden och Världsbanken, känns som en nyckel: en del av dem har gått på den officiella versionen om stöd och hjälp, andra visar på fakta om hur systemen ständigt ökar u-ländernas skuldbörda till Väst. Scenen känns aktuell också i ett Europa som idag skapar nya skuldsatta ”u-länder” inom eurozonen. 

Trygve Söderling