Filmkritik v. 2.0

– manifest för nytänkande

Den kända iranska videokonstnären Shirin Neshats film "Kvinnor utan män" fick ett Silverlejon för bästa regi vid filmfestivalen i Venedig 2009.

Höstens festivalsäsong börjar vara över och filmkritiken återgår till det normala. Men av någon orsak är det ”normala” idag synnerligen onormalt. Där till exempel litteratur- eller konstredaktörerna sållar fram det intressanta och bara med ett halvt öga sneglar på försäljningssiffrorna, gäller för kollegerna i filmbranschen närapå det motsatta. Få litteraturredaktörer skulle få för sig att samvetsgrant beta av alla kioskromaner och dussindeckare som utkommer (undantaget det finlandssvenska, där allt recenseras av hänsyn till släkten). Sällan får ens Da Vinci-koden eller Fifty Shades oss litteraturvetare att rycka ut med djupa analyser, hur nyttigt det än vore att sparra med också populärkulturella ”fenomen”.

Filmkritiken, däremot, skjuter fortfarande på allt som rör sig – i praktiken: allt som visas på en biograf nära en redaktion. Här vacklar våra media under en märklig besatthet, ett slags samlarmani. Varje biopremiär i Helsingfors (Åbo, Vasa…) ses som en så stor lokalhistorisk händelse att precis varenda film ”måste” kommenteras, kalkon eller inte. Och eftersom den kommersiella repertoaren ser ut som den gör blir resultatet en lång ström av nedslående texter om den ena likgiltiga romcom- och actionrullen efter den andra.

Tyvärr avskräcker dessa rättvisa sågningar inte dussinfilmernas publik det minsta, eftersom det publiksegmentet sällan läser (och ännu mera sällan litar på) bildade cineaster i tidningar och etermedia. Här styr istället bolagens reklamapparat, förmedlad via kompisars tips på bloggar och Facebook.

Det är med andra ord uppenbart att modellen med en allt-inklusiv filmkritik baserad på biopremiärer är ett fruktansvärt slöseri med papper, trycksvärta, programtid, nät-tid, kritikernas tid, läsarnas tid – allt ändliga resurser som kunde användas annorlunda och långt bättre.

Felet ligger inte, det måste kanske påpekas, hos filmkritikerna själva utan i det uppdrag de ges av sina redaktioner. Vi har, också på finlandssvenskt håll, flera hyfsat skriv-, prat- och filmkunniga kritiker, en t.o.m. på europeisk nivå. Vi har små men ambitiösa specialtidskrifter, Filmihullu, Filmjournalen – ett tecken om något på att våra två språkgrupper inte är helt renons på kultur. Vi har festivalerna: Kärlek & Anarki, Espoo Ciné, Sodankylä och en rad mindre aktörer. Vi har Filmarkivet i Helsingfors och, inte minst, YLE Teema, en public service-kanal helt inriktad på kvalitet och därmed unik i Norden.

Den typ av film som kritiker, tidskrifter, arkiv, festivaler och Teema kretsar kring och brinner för kunde man kort och gott kalla ”festivalfilm”. Detta i kontrast till den ”popcornfilm” som dominerar biograferna. En viss överlappning finns förstås mellan art house-cineaster och popcorn och en del festivalfilm når lyckligtvis fortfarande bio-repertoaren – åtminstone för en vecka eller två. Men det är uppenbart att det är festivalfilmen som ska vara kärnan när vi inleder projektet Filmkritik 2.0, med kritikerkåren i Svenskfinland som pionjärpopulation.

Vi har ju inget att förlora.

Vad bör göras? Journalistik är att knarka aktualitet; måste inte bulken av filmkritiken utgå från premiärerna? Visst, men ett och annat har som bekant hänt sedan bröderna Lumière kuskade omkring med sin projektor. Filmfestivalerna är centrala men exklusiva fyrverkerier som når begränsade hopar. Bio når inte heller alla. Men också de festivalfilmer som aldrig går upp på biorepertoaren blir förr eller senare tillgängliga på något annat sätt – DVD, BD, TV, www …

En slutsats är alltså att vi måste tänka om från grunden, möblera om i layouten, blåsa upp TV-blänkarna, revolutionera ”nytt på DVD”-spalten och integrera alltihop mycket närmare med den traditionella film-på-duk-kritiken. Vid behov snegla på också ”udda” kanaler, torrenter, webbtjänster. Framför allt: börja se också släppet av en engelsktextad DVD nånstans ute i världen som en händelse som angår oss. Iransk, fransk, indonesisk film – ursprunget spelar ingen roll bara det är fantastiskt. Kan vi förstå den? Kan den ses eller köpas på nätet? Då är det en filmpremiär också för oss.

Någon invänder säkert att jag slår in öppna dörrar. Visst söker vår filmkritik redan nu kvalitet? Det som är bra på bio får utrymme, det mediokra ”konsumentupplyser” vi om. OK, men med tanke på alla distributionsformer, hur långt räcker det? Jag ska här inte ens börja ge mig in på en diskussion kring genren TV-filmer, eller kring TV-serierna som konstform. Däremot ska jag avslutningsvis lista några andra exempel på varför den nuvarande kritikmodellen inte fungerar.

I Finland har "Kvinnor utan män" visats på festival, men inte i biorepertoaren, och den har därför inte recenserats i dagspressen. Finns på DVD med svensk text. (Se också min artikel Filmer från andra våningen, Ny Tid 2010)

Exempel 1: ”Kvinnor utan män” (Zanan-e bedun-e mardan, Shirin Neshat, 2009). Iransk samtidshistoria, spännande surrealistiskt bildspråk, baserad på berömd roman. Silverlejon för bästa regi i Venedig. Två slutsålda föreställningar (Bio Rex) under Kärlek&Anarki-festivalen i Helsingfors. Finns på DVD, numera också med svensk text. Men filmen kom inte upp på ’vanlig’ bio i Finland och har därför aldrig recenserats i vare sig Helsingin Sanomat eller Hbl.

I Aleksandr Mindadzes "В субботу" ("På lördag") skildras mänskor som förtrollat oförmögna att fly, nästan buñuelskt, under dygnet efter kärnkraftshaveriet i Tjernobyl.

Exempel 2: ”På lördag” (V subbotu, Aleksandr Mindadze, 2011). Tjenobyl har havererat men orkestern spelar vidare. Nominerad i Berlin, visad på festivalen Kino Lokakuu i Helsingfors. Annars okänd här. Stark, absurd, klaustrofobisk film, värd en bred publik. Finns på DVD med tysk text.

Asko Sarkola som Maiju Lassila/Algot Untola i Pirjo Honkasalos och Pekka Lehtos genombrottsfilm "Tulipää" ("Eldsjälen", 1980)

Exempel 3: Tulipää (Pirjo Honkasalo och Pekka Lehto 1980) visades i YLE Teema i februari i fjol. Både Hbl och HS födelsedagspratade med Honkasalo, men själva filmen, något av en nypremiär för en ny generation, hade varit värd en seriös kritikerbetraktelse – för den djärva estetiken, för porträttet av den förbluffande Algot Untola/Maiju Lassila, för Asko Sarkola i huvudrollen, för 1918. Säkert viktigare än en och annan biopremiär den veckan?

Maskinmänskan (Brigitte Helm) och hennes skapare, den galne professorn Rotwang (Rudolf Klein-Rogge). Scen ur Fritz Langs scifi-klassiker "Metropolis" (1927)

Exempel 4: Äntligen en fullständig version av stumfilmen Metropolis (Fritz Lang, 1927). Kom på DVD 2010 och har visats i bl.a. YLE Teema i december i fjol. Men vad innebär egentligen de 25 återfunna minuterna för helheten, i denna filmklassiker med världens mest hisnande scenografi och världens sämsta manuskript? Det är såna frågor den filmintresserade allmänheten ställer sig.

Redan de här enstaka stickproven borde göra poängen tydlig: det finns en systematisk snedvridning inom vår nuvarande filmreceptionsapparat. På grund av slentrian och ett sömnigt, förkrigstida premiärbegrepp missar vår kritik alltför ofta kvalitet – helt enkelt för att den är så överlupen av kvantitet. En kvantitet som i vår del av världen stavas Hollywood, i Indien Bollywood. Skillnaden är försumbar.

För de media som inte bygger på public service fanns en gång i tiden en logik bakom den gamla biopremiärmodellen. Det var när en fullmatad sida bioannonser hörde till papperstidningarnas fasta inkomstkällor. Man gav och tog; det fanns en viss synergi i att skriva på marknadens villkor, fungera som de stora filmproducenternas förlängda arm. Men den världen finns inte längre och framför allt inte på finlandssvenska – idag är det länge sen den segrande bio-oligarken Finnkino fann Hbl tillräckligt intressant att annonsera i. Och därmed skulle även tidningarna stå fria att gå över till en något mera självständig linje, om de ville.

I privata media är ”innehållet”, ”produkten” det som publiceras på baksidan av annonserna, och i takt med att annonserna krymper borde det utrymme som återstår ses som dyrbart. Alltså i högre grad vikas för riktig filmkultur, på bekostnad av slentrianmässig uppmärksamhet för strunt som ingen ändå saknar.

6.10.2013
Trygve Söderling

• 40% av ovanstående debattinlägg publicerades i Hufvudstadsbladet 13.12.2013 under rubriken "Varför endast biopremiärer?”
• En backup på denna kortare Hbl-version återfinns här i Slammerarkivet

Relaterat:

• Magkänslan: Kolumn om filmer som berört – två rumänska, en afghansk, en iransk, en italiensk, en fransk och en dansk (Ny Tid  april 2013)
• Kabelvärlden: ett filmfreaks försök att välja kabel-tv-kanaler. Utbudet är inte stort, som tur finns Silver (Kolumn, Hufvudstadsbladet)
• Spralliga Proust: om Nina Companéez färska filmatisering av Prousts På spaning efter den tid som flytt (Kolumn, Hufvudstadsbladet 29.3.2012)
• Klassikerbruk: om aktuella ryska TV-filmatiseringar av Dostojevskij, Turgenjev, Bulgakov, Rybakov, Sjalamov ("Kommentarer", Nya Argus 6–7/2010)
• Filmer från andra våningen: ”Politisk film som också är konstnärligt intressant, eller vice versa” av Shirin Neshat, Konrad Wolf, Jean-Luc Godard (Ny Tid, november 2010)