Texter framslamrade av Trygve Söderling



Publicerad som "Kommentar" i Nya Argus 4–5 2014

Nya Argus 4-5/2014



Dragkamp om Ukraina


1. UKRAINA ÄR I KAOS, påstod Putin. Det var inte sant. Så han skapade kaos.

Den ukrainska februarirevolutionen och ex-president Janukovytjs flykt har övergått i en paramilitär dragkamp om ett utblottat land. Europa har igen drabbats av en het konflikt, ett slags blandning av ”färgrevolutionerna”, arabvåren och Jugoslaviens sönderfall. Från Majdan-demonstrationerna i Kiev i vintras har fokus flyttats via Rysslands ockupation av Krim till dess icke-förklarade angreppskrig i östra Ukraina. I skrivande stund är detta framför allt ett nerv- och gerillakrig, med ett stigande antal dödsoffer. Moskva opererar, utan att medge det, i stor skala på ukrainskt territorium, med välorganiserade, omärkta specialförband (maskerade, beväpnade ”gröna män”), och lokala aktivister (”separatister”). De senare representerar en minoritet, också lokalt.

Resten av världen har tagit parti för den parlamentariskt valda post-Majdan-regeringen, som Ryssland väljer att kalla illegitim. USA och EU gör ekonomiska markeringar. Om Putins avsikt är att genom kaos bibehålla Moskvas grepp om Ukraina, har han å andra sidan skapat ovanligt mycket ordning och reda i omvärlden.


2. STIGBEROENDE. Putins självsäkra uppträdande inför media ska ge intrycket att Ryssland kontrollerar situationen och har en klar plan. Ingetdera är nödvändigtvis fallet.

Genom att utnyttja djupa sprickor i det ukrainska bygget tycks de ryska strategerna sikta på en kontrollerad sprängning. Bibehållet inflytande från Moskva är målet. Men de krafter och passioner som satts i rörelse är inte nödvändigtvis kontrollerbara. Riskerna för att något ska gå helt fel är stora – fel också för Ryssland.

Den israeliska pacifistveteranen Uri Avnery påminner, apropå 100-årsminnet av skotten i Sarajevo, om hur katastrofala kedjereaktioner uppstår. Smarta strategier och pakter ledde den gången, 1914, till ett världskrig som ingen av parterna ville ha.

I dag talar vi om sådana processer i termer av stigberoende och kaosteori.


3. SAMMA ORSAK, SAMMA HOPP. En märklig paradox är att Majdan-revolten och Donbass-motrevolten egentligen har samma orsaker. Demonstranterna i Kiev och separatisterna i Donetsk drivs av samma missnöje med korruptionen och samma hopp om att pengarna ska stanna i landet, i regionen, i de arbetandes händer.

Utredningarna av exakt hur mycket Janukovytjs regim förde ut ur Ukraina har bara inletts, men enligt åklagarmyndigheten kan det röra sig om ”upp till 100 miljarder dollar” eller mer än hälften av landets BNP 2013 (Reuters 30.4.2014). 32 miljarder dollar i kontanter ska vid regimens fall ha förts i lastbilar över gränsen till Ryssland och de här pengarna används nu för att finansiera separatisterna i östra Ukraina.

Enligt Transparency Internationals korruptionsindex för 177 länder placerade sig Ukraina 2013 på plats 144. Ryssland ligger på plats 127.

Det är i medvetande om plundringen som delar av Ukraina blickar mot EU, andra delar mot Ryssland. I bägge fallen i hopp om att en yttre bundsförvant ska reda upp eländet.


4. TVÅ FLAGGOR ELLER EN? När EU:s flagga höjdes av demonstranter under vinterns massiva protester på Maidan, var det inte samma symboliska flagga som den som så ofta har har bränts av bland andra rasande greker.

Att ett bottenkört land närmar sig en union som driver stenhårda svältkurer mot just de mest skuldsatta medlemsländernas svagaste invånare kan låta märkligt. Men ur Maidan-synvinkel är hoten från IMF och EU en ”första världen”-problematik och demonstranternas förhoppning en påminnelse om en annan, inte heller osann bild: EU som en union där trots allt en viss demokrati råder.

En jämförelse mellan Ukraina och EU-landet Polen är talande: 1999 hade de två länderna ungefär samma utgångsläge, i dag är den polska ekonomin fyra gånger större än den ukrainska.

Men ironiskt nog har EU hittills inte kunnat eller velat hindra de ukrainska oligarkerna från att placera sina stulna miljarder i banker i medlemsländerna. Därmed har EU indirekt ändå bidragit till korruptionen och utarmningen.


5. PLUS- OCH MINUSPOÄNG. Uppmuntrad av att vinter-OS i Sotji fungerade så perfekt kastade sig Putins regim alltså in i ett nytt och mycket farligare spel. Men där OS både inåt och utåt blev en fjäder i hatten, har erövringen av Krim gått hem enbart bland hemmapubliken.

Kreml verkar räkna med att förlusten av internationellt förtroende för en lång tid framåt uppvägs av den strategiska flottbasen Sevastopol och hemmaplanssegern i propagandakrigets första akt. Ryska intellektuella som minns Brezjnev-tiden frågar sig däremot hur ett helt folk så snabbt lyckats glömma konsten att läsa mellan raderna.


6. KRIM ANNEKTERADE RYSSLAND. Samhällsvetaren Boris Kagarlitskij har kastat fram teorin att det var Krim som annekterade Ryssland, inte tvärtom. Enligt honom skulle Moskvas plan snarare ha varit att skapa en oklar status för Krim, à la Ingusjien och Sydossetien. Men de lokala oligarkerna passade på att servera Krim på en bricka, som ett anbud Ryssland inte kunde tacka nej till.

Även om man inte skulle köpa teorin, pekar den på en viktig faktor: ”land-grabbing” är på kort sikt en dyr sysselsättning. Att ta över det nergångna Krim blir en belastning för den redan nu skakiga ryska ekonomin, ifall man nu håller löftet att höja lönerna till rysk standard. ”Markpriset” för östra Ukraina skulle bli många storleksordningar högre, redan innan man räknat med den ryska kapitalflykten – för 2014 redan nu större än för hela 2013 – och naturligtvis de ekonomiska sanktionerna från Väst.


7. GRADER OCKSÅ I HELVETET. Stölden av Krim var ändå en odramatisk historia, jämförd med till exempel Saddam Husseins ockupation av Kuwait 1990 eller Israels aggressiva, sedan decennier pågående ”land grabbing” på Västbanken.

Krim var en löst hängande frukt med en viktig rysk flottbas och en stor ryskspråkig befolkning, som när tillfället kom snabbt kunde manipuleras att välja ”rätt”. Om till exempel Sverige en dag plötsligt skulle annektera Åland, skulle effekten på motsvarande sätt vara snarare symbolisk än praktisk. Ålänningarna själva skulle på sin höjd minnas att 96% av dem 1918 skrev på listor för en återförening med Sverige, som följande år krävde folkomröstning om frågan (men inte fick den).

Gränsen som Putin överträdde på Krim var konkret, men framför allt symbolisk; att sätta sig över internationell rätt har bara verkliga stormakter råd med. Semi-stormakten Ryssland skulle ha större nytta av att hävda lagen, som är de svagares skydd, än att bryta mot den. Borde en folkomröstning hållas i Karelen, om anslutning till Finland?


8. RESET-KNAPPEN. När dåvarande utrikesminister Hillary Clinton 2009 talade om att använda ”the reset button” i de rysk-amerikanska relationerna, menade hon och president Obama inte den knapp – tillbaka till kalla krigets fronter – som Putin nu energiskt har tryckt på. Samtidigt glömmer man lätt att en faktor, om också ytlig, har förändrats: det ryska riket skyltar inte idag med påstådd socialism. Nu är det i stället högerextrema partier som franska Front National, ungerska Jobbik och grekiska Χρυσή Αυγή, som känner beundran för Ryssland.


9. DEN HÅRT SPÄNDA FJÄDERN. I sin årliga ”frågor och svar”-show i rysk TV 17.4 använde Putin en intressant metafor: Natos utvidgning i den f.d. sovjetiska intressesfären har ”spänt fjädern till bristningsgränsen”. Med en välkänd populistisk figur byggde han upp en föreställning om Rysslands aggression som en naturlig reaktion för någon som trängts in i ett hörn – ett stackars offer, vars Lebensraum har blivit för för trångt.

Retoriken har gått hem på vissa håll också i väst. Slentrianmässiga Nato-kritiker har, enligt logiken ”fiendens fiende”, köpt argumentet att man måste förstå Rysslands ”självförsvar”. Men även om man ställer sig kritisk till Nato (och Finlands påstådda ”option”) lönar det sig att minnas att utvidgningen till Ungern, Polen, Estland etc. inte skett genom plötslig annektering under amerikanskt vapenhot. Putins parallell mellan sin Krim-grabbing och Kosovos utträde ur Serbien 2008 var avslöjande; dels fanns i Kosovo sedan länge en verklig, blodig konflikt, dels motsatte sig Ryssland den gången utträdet med hänvisning till just den lag man nu brutit mot.


10. LÖGNER. Att flytta på statsgränser med våld är en form av brott, men lika ”destabiliserande” är lögner och en för omvärlden överraskande grov propaganda, som när Putin först blankt förnekade och senare lika oberört nämnde som en självklarhet att de anonyma trupper som intog Krim var ryska.

Det är tänkbart att George W Bush, Colin Powell och Tony Blair själva trodde på massförstörelsevapen i Irak som bakgrund till USA-invasionen 2003. När Putin förnekar sitt ansvar för gerillakriget i Donbass liknar han däremot den blånekande irakiska Saddam-talesmannen ”Comical Ali”.

”Du väljer land för ditt barn: slav i tjuvarnas koloni för västliga bögar och pedofiler, eller en supermakt som inte böjt sig för någon eller något”. – Påfallande i de här framtidsalternativen för Ukraina är dels den totala frånvaron av kvinnor, dels att Hitler numera lever i bästa samförstånd med homosexuella.

11. FASCISM-KORTET. Att det högerextrema partiet Svoboda har fyra ministrar i interimsregeringen är ett faktum. På Svobodas agenda har stått bland annat förbud mot invandring, homosexualitet och ”ukrainafobi”. Men för Kreml är de västukrainska extremisterna framför allt ett slagträ att bearbeta opinionen med: man målar upp sin attack som en uppföljare till andra världskrigets heroiska kamp mot fascismen. (Att USA och Sovjet den gången var allierade glöms plötsligt bort.)


12. PEKA MED HALVA HANDEN. Det är som om fascismfaran i Ukraina skulle bekymra Putin mycket mera än motsvarande rörelser i det egna landet, det egna parlamentet och den egna politiska praktiken. Begreppet töms på sitt innehåll, blir ett emotionellt plakat att slå fiender i huvudet med. Paradoxalt nog närmar sig Putin själv just därigenom den verkliga fascismens världsbild. Anti-intellektualism, förhärligande av den egna nationens mytisk-historiska storhet, ett auktoritärt elitstyre, en korporativ ekonomi, vålds- och machokult, militarisering av det politiska livet, kontroll och censur av media, förföljelse av oliktänkande, en idealiserande, nationalromantisk kultur – så brukar man beskriva Mussolinis 1920- och -30-tal, men parallellerna till utvecklingen i dagens Ryssland är slående. När Putin riktar pekfingret mot Ukrainas regering, pekar tre fingrar mot honom själv.


13. GAS MED MERA. Redan när Ryssland 2009 tillfälligt skruvade åt kranarna, lystrade västeuropeiska gaskonsumerande stater och började undersöka andra energimodeller. Ryssland är mera beroende av energi- och andra inkomster från EU – allt som allt nära 54% av hela den ryska exporten – än EU är beroende av sin ryska import, cirka 12% av hela kakan (Helsingin Sanomat 20.3.2014).

Däremot är Ryssland snart oberoende av Ukraina som transitland, när nya linjer tas i bruk.


14. SKRÄCKEN FÖR MAJDAN. Den ukrainska revolutionen betecknas av Kreml som illegitim, trots att parlamentet från 2012 sitter kvar. Säkert spelar här minnet av de omfattande protesterna mot valfusk vid Putins eget återval 2012 in. Rädslan för att en bred oppositionsrörelse ska få fotfäste i Ryssland verkar ligga bakom Putins hela tiden ökande åtstramning och likriktning av det ryska medialandskapet, inklusive Internet. Ryssland rasade 2013 ner sex steg, till plats 148 på Reporters Sans Frontiers pressfrihetsindex. Ukraina sjönk samma år tio steg, till plats 126.


15. DE HOTADE RYSSARNA. På en lunchrestaurang i Helsingfors hör jag sex unga män tala ryska kring ett grannbord. Jag går inte fram och ställer dem till svars för Putins politik, men jag upptäcker plötsligt hos mig själv en helt ny sorts misstänksamhet. Alla utlandsryssar får nu betala ett högt pris, framför allt psykologiskt, för Kremls påstådda försvar av den ukrainsk-ryska minoriteten (30% ryskspråkiga, 17% etniska ryssar). Och på samma sätt som Ukraina inte var i kaos innan Putin skapade kaos, var minoriteten inte hotad innan Putin skapade ett verkligt hot mot dem. Ironiskt nog är min misstro på restaurangen en spegelbild av den nya ryska lagstiftning som stämplar internationella medborgarorganisationer som ”utländska agenter”. Miljontals ryssar bland annat i västvärlden hamnar nu mellan hammaren och städet.


16. MOTSTÅND. Aspekter på Ukraina-krisen ges i två artiklar i det här numret av Nya Argus. Fabian Linde klarlägger hur Francis Fukuyamas teori om ”civilisationernas kamp” vunnit genklang i den ryska statsledningen. Professor Andrej Zubov representerar för sin del det ”andra Ryssland”. Hans snabba och vältaliga reaktion på ockupationen av Krim publicerades 1 mars på den ryska tidningen Vedomostis nätsida. Den fortsatta utvecklingen har gjort texten till ett viktigt historiskt dokument.

Andrej Zubov

I dagens Ryssland är röster som Zubovs i absolut minoritet, även om han inte är ensam. Zubov har också deltagit i den nybildade ”Intelligentians kongress” som publicerat deklarationen ”Mot krig, mot att Ryssland isolerar sig självt och mot ett återupplivande av totalitarismen”. Bland undertecknarna finns en lång rad författare, bland andra Ljudmila Ulitskaja (se hennes brevväxling i Nya Argus 4/2010). Ur deklarationen: ”Vi är förpliktigade att inte ge vika för propaganda som gör oss till zombier, att inte hänge oss åt hat mot nära och fjärran folk, att inte upprepa lögner, att inte ange varandra, att inte berusas av det egna moraliska förfall som redan kommit till uttryck i den patriotiska extasen.”

I mitten av mars demonstrerade tusentals mänskor i Moskva mot TV-propagandan, och några dagar senare tiotusentals mot krigshotet. Antalet gripna demonstranter uppgavs till 1 500 under ett par veckor, vilket lär vara nytt repressionsrekord.


17. JORDMÅNEN. ”Ryssland är ju ett mycket fattigt land. Ukraina också. Det är ju så… Hur säger man… Jordmånen är inte bra.”

I Viktor Pelevins roman Insekternas liv, som utspelar sig på Krim, glider personerna på ett egendomligt sätt mellan en tillvaro som mänskor och till exempel blodsugande myggor. Repliken om jordmånen ingår i ett resonemang om Ukraina som del av ”tredje världen”, och är lika ironisk och fantastisk som resten av romanen.

Om någonting är bra i Ukraina så är det jordmånen. Ändå är Ukraina fattigt och utplundrat, och hur är det med ”jordmånen” för demokrati?

Om dragkampen om Ukraina skulle sluta med att landet slits itu av inre och yttre krafter – ett av de möjliga scenarierna – så har alla parter förlorat, åtminstone på kort sikt: Ryssland, EU, Nato, och mest av allt ukrainarna själva.

5.5.2014



Källor

Publicerad på nätet 6.5.2014

Relaterat: "Varma och kalla kranen. Dragkamp om Ukraina (2)",
Nya Argus 6 / 2014



Publicerad i Slammerarkivet 6.5.2014


SLAMMERARKIVET– hemsida