<




Texter framslamrade av Trygve Söderling



Publicerad som "Kommentar" i Nya Argus 3 / 2016

Nya Argus 3 / 2016


Kommentarer: TRYGVE SÖDERLING

Lokala frågor:

Hbl och revolutionen


I ett kåseri i Nya Argus 1964 med anledning av Hufvudstadsbladets 100-årsjubileum (se länk) reflekterade Jan-Magnus Jansson avslutningsvis över tidningens framtid. Hbl var enligt Jansson i hög grad en institution och den ”kan knappast avskaffas annat än genom revolution eller genom den sista finlandssvenskens utdöende”.

Drygt 50 år senare kan man konstatera att det andra scenariet inte har förverkligats, men nog det första. Den sista finlandssvensken är inte utdöd, inte ens född; däremot pågår en medial revolution som ställer allt på huvudet, inte bara Hufvudstadsbladet.

Processen är välkänd. Med nätets inmarsch sinade de kommersiella papperstidningarnas annonsintäkter. Sämre ekonomi betyder sämre journalistik, dessutom i ett nyskiftat konkurrensläge. Så prenumeranter hoppar av, intäkterna minskar ytterligare, tidningen blir tunnare och dyrare, ännu fler prenumeranter hoppar av, och så vidare. Neråtspiralen gäller de flesta tryckta annonsmedia och alla frågar sig var de kommer att landa – eller krascha.

Hbl:s ägare Konstsamfundet Media talar nu om en förlust 2015 på över sju miljoner euro. Till och med bolagets VD Barbro Teir har slagit om från hurtig optimism till svart pessimism: ”Det är jättekritiskt. Vi har väldigt dålig ekonomi” (svenska.yle.fi 28.2.2016).

Institutionen Hufvudstadsbladet, den som Jan-Magnus Jansson skrev om, ”avskaffas” knappast på medellång sikt. Knappast säljs heller varumärket till en annan aktör, vilket Staffan Bruun föreslagit. Men en radikal nerbantning verkar oundviklig, och vad blir då kvar? Ersätts journalistiken av textreklam och journalisterna av robotar, som Barbro Teir har visionerat? Som det just nu ser ut är sportsidorna de enda som inte är hotade.

I sin text om den ”gamla antagonisten från 30-talet och också senare” ansåg Jansson att Husis på sistone utvecklats till det bättre. Redaktionen hade ”låg medelålder” och underförstått fick den nya chefredaktören Torsten Steinby (från 1960) godkänt från högsta instans, alltså Nya Argus.

Den ”antagonism” Jansson talade om handlade väl framför allt om att Hbl under Amos Andersons ledning (chefredaktör 1928–36) drev en livsfarlig undfallenhetslinje i fråga om Lapporörelsen och fascismen. Jansson låter förstå att också efterföljaren Egidius Ginström (chefredaktör 1936–59) stod för ”stagnation”. Jansson, vid tillfället Nya Argus huvudredaktör, skulle själv tio år senare ta över ledningen av Hbl, och behålla den i tretton.

Med framgång, anser de flesta. Under Jansson kunde Hbl:s ledare ha både kvalitet och viss tyngd i den finländska debatten. Ändå fick varken JMJ eller någon efterföljare egentligen bukt med Hbl:s grundläggande högervinkling, som han påtalade i Nya Argus 1964. Ekonomisidorna riktar sig fortfarande till placerare snarare än fattiga fackaktiva barnfamiljer. Politologiprofessorn Janssons nästan marxistiska vision om ”en speciell socialpolitiskt ekonomiskt skolad medarbetare, med inriktning på löner, bostadsfrågor, familjepolitik, arbetsmarknadsfrågor” framstår som lika radikal idag.

Däremot har Hbl:s ”specialreportage”, som Jansson berömde 1964, också under 2010-talet hört till tidningens starkare sidor. Till exempel i fråga om flyktingtemat har där funnits en verklig skillnad mot Helsingin Sanomat, som hämmas av sin ekonomiskt nödvändiga undfallenhet mot ett viktigt prenumerantsegment: Timo Soinis anhängare. Hbl, däremot, har under regeringen SSS axlat en ovan roll som 50%-ig oppositionstidning.

Till skillnad från 1964 har dagens Hbl dessutom utrikesreportrar. Därmed är den ett inte fullt lika hjälplöst ”instrument för nyhetsimperialismen” som Johan von Bonsdorff skrev om i den viktiga pamfletten Hufvudstadsbladet – partilös partitidning (red. Bruun, Knekt, Rotkirch 1971). Rysslandskorrespondenten Anna-Lena Laurén är, genom sin professionalism och sin fot i Dagens Nyheter, till och med mäktigare än Konstsamfundet.

För reportageavdelningen är det ändå illavarslande att två av Hbl:s tydligaste profiler, Jeanette Björkqvist och Staffan Bruun, valde att hoppa av vid årsskiftet. Redan flera år tidigare gjorde tidningen själv sig av med sin mest sakkunniga ledarskribent i ekonomiska frågor, Mikael Kosk.

Trots det hör ledaravdelningen – som berömdes av Jansson 1964, visserligen i flummiga ordalag – idag till Hbl:s läsvärda sektioner. Tidningens opinion formuleras energiskt av Yrsa Grüne[1] (utrikes) och Susanna Ginman (inrikes).Ur läsarsynvinkel är de Hbl:s chefredaktörer de facto (kommer någon ens ihåg vem det är de jure?). Ibland får man också läsa ledare från Hbl:s väst- och östnyländska upplaga, den bleka John-Erik Jansén och den färggranna metaformaskinen Jan-Erik Andelin. Samt förstås de jättestort uppslagna ’alternativa ledarna’ av Marianne Lydén och Torbjörn Kevin. Eftersom de två sistnämnda trycks på annan plats i tidningen talar de här veterantyckarna litet friare och rödare.

Hbl som opinionstidning är alltså i medeltal intressantare än man kunde vänta sig av en tiggare som med sitt allt längre minus i ekonomin blir allt mera beroende av sin ägare Konstsamfundet och därmed av finanskapitalet. Förstås har denna relativa självständighet sina gränser. Skandaler som Bensow och Nymanska stiftelserna är en sak, små skurkar man kan ge sig på. Men att Hbl självt skulle ha uppmärksammat Magnus Londens banbrytande, grävande artiklar i tidningen Journalisti-Journalisten i januari – bland annat en utredning av hur Hbl:s vinstbringande egendom 2008 konfiskerades av Konstsamfundet[2] – det kan man förstås inte vänta sig av KSF:s egen tidning?

Ska man visionera vilt, borde delar av den allt hårdare trängda redaktionen på Hbl förstås handla som kollegerna på före detta monopolförlaget Schildts & Söderströms i fjol – lösgöra sig från ägaren och skaffa en ny. Moomin Characters är nog upptagna med sitt Förlag, men kanske kunde Kone-stiftelsen träda till i samarbete med YLE? I och med digitaliseringen har gränserna mellan tryck- och etermedia ju suddats ut: den definierande faktorn är idag redaktionen och dess ägare, inte mediet. Oberoende av bakgrund producerar alla redaktioner idag för nätet. Så om tidningar gör webb-TV och radio, varför inte tvärtom: en journalistledd public service-dagstidning?

Resultatet kunde vara en återfödd Nya Pressen, som till skillnad från föregångaren (nerlagd 1974) inte skulle ha samma ägare som ”Hufvudstabsbladet”. Man skulle alltså förverkliga den liberala medie-utopin om flera och sinsemellan olika tidningsröster inom samma spridningsområde. Ideologin är utopisk eftersom varje privatföretag i verkligheten strävar till monopol – och i finländska tryckmedia dessoutom uppnår det. Men varför inte drömma, när revolutionen nu en gång för alla är här.

22.3.2016


[1] Tillägg i nätversionen: Yrsa Grüne meddelade 27.3.2016 i en ledarkrönika i Hbl att hon från 1.4. övergår till att skriva utrikesanalyser som frilans.

[2] Magnus Londens artikel ”Så försvann Hufvudstadsbladet Ab” hade vid pressläggningen av detta nummer av Nya Argus tagits bort från Journalistens nätsidor, men kunde läsas under http://magnuslonden.net



Publicerad i Slammerarkivet 9.4.2016


SLAMMERARKIVET– hemsida