Korta formulär

(Nya Argus 5–6/2016)

Feminismen har gått för långt! Efter 110 framgångsrika år med maskulina hövdingar har Svenska folkpartiet i Finland plötsligt lagt om kursen 180 grader och valt en kvinna, Anna-Maja Henriksson, till partiledarposten. Problemet tillspetsas av att också Vänsterförbundet gått in för XX-kromosomerna: Li Andersson är redan den andra kvinnliga av partiets hittills fem ordförande sedan 1990. Till råga på allt är hon partiets andra Andersson på posten (nummer ett, Claes A. styrde skutan 1990–98).

Man kan nu ana en viss nervositet på SFP-håll för en finlandssvensk ”Sanders-effekt” – presidentkandidaten Bernie Sanders lyckades ju rätt otippat appellera i synnerhet till de yngre, välutbildade väljarna i USA genom att hämta ut begreppet ”socialism” (socialdemokrati) ur det kylskåp där det förvarats sedan kalla kriget.

Oron i SFP bör vara desto större som Li Andersson, 29, till skillnad från Sanders varken är 75 år eller man. Visserligen kan – som Joel Backström påpekade i radio Vegas ”Eftersnack” – Anderssons intellektuella och analytiska framtoning ligga henne i fatet. Troligen har Erkki Tuomioja av samma skäl aldrig valts till socialdemokraternas ordförande, gissade Backström. Politik rimmar illa med tankeverksamhet.

Å andra sidan är det kanske just en viss substans av rationellt tänkande som appellerar till de två hipsterpartiernas väljare (VF och de Gröna), som tillsammans dominerar stort i Berghäll, Helsingfors. Av samma orsak behöver SFP kanske trots allt inte frukta någon massflykt till VF på grund av ett Andersson-syndrom.

På tal om Anders(s)öner jobbar för närvarande en journalistisk grävgrupp med en undersökande tidskrift med arbets- och facebook-namnet ”Amos arv”. Projektet, som ursprungligen kallade sig ”Konstsamfundet, Kapitalet och Kobbe”, säger sig vara ”Svenskfinlands första gräsrotsfinansierade reportagetidskrift” och hade i början av juni fått ihop 4 740 € från enskilda donatorer. Gruppen samarbetar med förlaget Förlaget. Även om en del grävande journalistik kring KSF har bedrivits genom åren, främst av YLE samt av Magnus Londen, kan detta bli den första större oberoende studien som går i tryck efter Per-Erik Lönnfors Mannerheimvägen 18 (1986) och Bruun-Knekt-Rotkirchs (red.) Hufvudstadsbladet – partilös partitidning (1971). Kan detta tolkas som att det finlandssvenska tankelivet till sist håller på att piggna till, efter en dvala på 30–45 år?

15.6.2016