Texter framslamrade av Trygve Söderling



Publicerad som "Kommentar" i Nya Argus 6 / 2017

Nya Argus 6 / 2017


Kommentarer: TRYGVE SÖDERLING

Business as USuAl?


Vita Huset medgav 2.8. att varken Mexikos president eller pojkscouternas ledare har ringt upp president Trump för att berömma honom.Trumps påståenden om detta[1] dementerades genast av de nämnda parterna, inga telefonsamtal hade förekommit. Tvärtom hade pojkscouternas ledare tvingats be medlemmarna om ursäkt för att Trump framträtt på deras nationella stormöte med öppet partipolitisk retorik – bland annat hade han uppmuntrat pojk­scou­terna att ropa ”bu” när han nämnde Obama och Hillary Clinton.

Hade det gällt någon annan politiker kunde de här ’missförstånden’ ha väckt en hel del pinsam uppmärksamhet. Med Trump är sådana kuriösa påhitt politisk vardag, och intressanta bara som mätare på hur otroligt lågt ribban för tilltron till presidentens uttalanden ligger.

Kanske man kunde beskriva nuläget som att vi sedan hans tillträde 20:de januari i år blir överraskade om det visar sig att Trump till omväxling har hållit sig till sanningen. Enligt The New York Times bokföring skdde detta för första gången på hans dag 41 som president: 1.3. 2017 verkar Trump inte ha uttalat en enda lögn eller osanning (”lie or falsehood”) i offentligheten.

Det är nya tider när detta något udda personlighetsdrag hos Förenta Staternas president resignerat erkänns som faktum på de flesta håll i Europa, från vänster till höger. Åtminstone borgerliga media har hittills sällan använt ord som ”lögnare” om ett borgerligt statsöverhuvud, idag ligger det absolut inget kontroversiellt i att göra det om Trump.


Men bortsett från Trumps image och dess inverkan på USA:s prestige – spelar det någon roll vem som sitter i Vita Huset?

I en kolumn i Hufvudstadsbladet 1.8. nämnde Merete Mazzarella sin besvikelse när hon stötte på den obekväma uppgiften

att Obama under sin förs­ta presidentperiod synnerligen energiskt hade gått in för att få papperslösa mexikaner deporterade från USA. Fler mexi­kaner – och ingalunda bara sådana som hade begått brott – deporterades då än under Obamas republikanske företrädare, George W. Bush.

Även om den högre siffran (2,5 miljoner, mot 2 för Bush) delvis beror på förändrad definition av ”deportation”, passar den illa med den ljusa europeiska bilden av Obama, en bild som dessutom nostalgiskt förstärks av kontrasten mot hans efterträdare.

Obamas främsta inrikespolitiska merit som president blev den haltamde sjukvårdsreform som Trump och delar av republikanerna nu försöker riva upp. ”Obamacare” ökade antalet sjukförsäkrade med 20 miljoner och förde USA ett steg närmare en modern civiliserad välfärdsstat, även om vägen dit ännu är lång. Om Obamacare består – systemet har börjat bli populärare – står fortfarande 28 miljoner medborgare utanför USA:s erkänt dyra, ineffektiva och överkommersialiserade sjukvårdsapparat.


Förenta Staternas nuvarande politiska system, med två stora konservativa partier, sätter förstås snäva ramar för vad en president kan påverka – ifall personen i fråga alltså ens vill ha en förändring. En viktig post på minussidan för Obamas epok är faktum att den ekonomiska ojämlikheten bara fortsatte att växa. Sedan 1970-talet är detta business as usual för USA. Den ökade produktiviteten kommer nästan enbart den rikaste procenten och promillen till godo, medan medianhushållen stampar på stället och en del befolkningsgrupper går back. Kritiker i bland annat Bernie Sanders läger hävdar att varken Obama eller Hillary Clinton tog den här ständigt ökande klyftan på allvar och att de därmed beredde marken bland ’förlorarna’ för högerpopulisten Trumps uppsving och seger.

En blygsam höjning av beskattningen av de rikaste under Obamas tid kommer mycket sannolikt att vändas i sin motsats under Trumps period. Åtminstone på den punkten existerar knappast någon motsättning mellan presidenten och det parti som han har kapat i en ”unfriendly takeover”.

Att en annan linje är möjlig hittar man exempel på i USA:s egen historia: under perioden 1937–67 sjönk den ekonomiska ojämlikheten tvärtom drastiskt. Igångsättare var där Roosevelts ”New Deal”-policy, bland annat progressiv beskattning i en omfattning som först i ett senare skede skulle anammas i socialdemokratiska delar av Europa.


Omvärlden frågar sig, med berättigad nervositet, vad Trumps excentriska ledarstil kan innebära för USA:s utrikespolitik under de kommande 3,5 åren. Alla hans fantasifulla improvisationer och skrämskott kommer kanske inte att vara lika oskyldiga som det berömda ”Look at what happened last night in Sweden!” (18.2; inget hände). Trump är utrikespolitiskt helt oerfaren, tydligen också okunnig, men tills vidare har han i stort sett hållit sig till protokollen och de färdigskrivna talen. Till exempel under statsbesöket i den islamska diktaturen och plutokratin Saudiarabien hyllade han helt traditionsenligt denna USA:s nära allierade samarbetspartner, fördömde Iran och undertecknade ett nytt gigantiskt vapenkontrakt.

Ändå hade han i ett Facebook-inlägg bara ett knappt år tidigare, i juni 2016, kritiserat paret Clinton för att, omoraliskt nog, ta emot saudiska pengar: ”Saudi Arabia and many of the count­ries that gave vast amounts of money to the Clinton Foundation want women as slaves and to kill gays”. En ovanligt verklighetstrogen beskrivning, förresten, för att komma från Trump.

Som president ärvde Obama fyra krig (Irak, Afghanistan, Pakistan, Somalia) och startade ytterligare tre (Libyen, Syrien, Jemen).[2] Trots att huvudintrycket av Obamas militära doktrin var försiktighet – åtminstone jämfört med föregångaren – kan man inte säga att USA:s imperiala grepp om världen skulle ha slappnat under hans presidentperiod. I samma riktning pekar USA:s fortsatta vägran att ansluta sig till internationella etiska normer. Visserligen undertecknade Obama klimatavtalet i Paris (bara för att se Trump dra USA ur det), men landet står fortfarande utanför till exempel Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen ICC. En ratificering av ICC-stadgan kunde leda till att amerikaner åtalas för krigsbrott och skulle göra fånglägret i Guan­tánamo olagligt; är med andra ord otänkbar.

Denna ”America First”-linje ska ses mot bakgrunden att USA:s står för 40% av världen samlade militärbudget. Gör det en skillnad om en Obama eller en Trump sitter vid spakarna? I den större bilden tycks linjen vara business as usual.

8.8.2017

Trygve Söderling


[1] ”Even the president of Mexico [Enrique Peña Nieto] called me: They said their southern border, very few people are coming because they know they’re not going to get through our border, which is the ultimate compliment” och ”I got a call from the head of the Boy Scouts saying it [Trumps] was the greatest speech that was ever made to them”.

[2] Perry Anderson, ”Passing the Baton”, New Left Review 103, jan/feb 2017. .



Publicerad i Slammerarkivet 11.8.2016


SLAMMERARKIVET– hemsida