1918 i prosa – några tips (2/2)

Originalutgåvan 1946. Boken kan läsas digitalt i Litteraturbanken

Skräcken är det tunga, svarta stråket genom Anna Bondestams 1918-roman Klyftan. Tioåringen Ruts malande rädsla för att hennes pappa ska arresteras för sina åsikters skull och försvinna. 

I Klyftan är året 1918 och platsen Jakobstad, men barn med samma rädsla finns förstås också idag, på många håll i världen.

Bondestam går djupt in i flickans tankar och fantasier, varvade med fragment av de vuxnas samtal, rykten, dramatiska yttre händelser. I slutet blir Rut själv ansatt av en polis som frågar efter pappan och hotar med pistol. 

Romanen kom ut 1946 och man kan tänka sig att det nya politiska klimatet i Finland efter andra världskriget bidrog till att hon vågade, och fick, publicera en ”röd” synvinkel i en så borgerligt dominerad litterär offentlighet som vår. I dag associerar många säkert till Anne Frank, vars dagbok utkom året efter Klyftan (och på svenska 1953). 

Borgerlig barnskildring – från andra sidan ”klyftan” – är Oscar Parlands charmiga Tjurens år (1962). Hans Riki är betydligt yngre än Rut, och ett par 1918-episoder kring familjens herrgård nära Viborg framstår halvt om halvt som tagna ur en sagobok. Husets piga  ansluter sig till de röda och går på vakt med gevär, men Riki upplever inget pinande korstryck i stil med Ruts i hennes hel-”vita” skola, där geografiläraren domderar om hur de röda banditerna måste utrotas.

Anna Bondestam

Banbrytande med Bondestams roman – i finländsk kontext – är att hon skildrar kriget och efterräkningarna ur vanliga fredliga vänstermänskors synvinkel. Till röda gardet hörde ju bara en del (Ruts föräldrar hjälper några av dem att gömma sig och fly till Sverige), men den vita terror som följde efter segern drabbade ofta utan nyanser. Redan innan Tammerfors hade fallit mördade vitgardister i Jakobstad sju vänsteraktiva, tydligen på ren impuls. Småstadens chock över händelsen finns med i början av Klyftan, och är efter det en  trop i flera finlandssvenska 1918-romaner. 

Oftast berättas den då med det tillägg som Leo Ågren gav i Fädrens blod från 1961: nästa dag ritar någon sju kors på väggen till byggnaden där avrättningen skett. Hos senare berättare skrapas de bort, men är snart där igen. 

Fädrens blod är svårare att bedöma än Klyftan, kanske för att huvudpersonen Rolf är mera uppenbart ”litterär”. Tvångsuttagen i de vitas led hamnar han på den andra sidan efter att ett skott färgat hans armbindel blodröd – en symbolisk fantasi som kunde vara skapad av Topelius. Samtidigt finns också starka inslag av realism, särskilt den korta fånglägerskildringen från Ekenäs smakar svält och död. I jämförelse med Klyftan känns Leo Ågren ändå valhänt när det kommer till kärnan, Rolfs inre liv. 

Direkt fyrkantig är Olof Granholms Den vita natten (1979), som främst rör sig i Vasa-trakten. En intressant detalj är notiserna om de goda relationerna mellan lokalbefolkningen och de ryska soldaterna – i landet sen länge, ju – som sen, i januari 1918, över en natt görs till ”fiender” att avväpna och, i många fall, mörda. Österbottniska meniga på den vita sidan levde ju i tron att fienden var ”ryssen”, inte finska arbetare. 

Krigsscener i Nyland, i första hand ur borgerliga ynglingars perspektiv, är kända för dagens läsande allmänhet via de första kapitlen i Kjell Westös Där vi en gång gått (2006). Några 1918-scener finns också i Lars Sunds Siklax-trilogi. Ett fylligare panorama, med avstamp i smörkravallerna 1917 i Åbo – landets då rödaste stad – finns i Aili Nordgrens Väljer du stormen som utkom 1955, fem år före Väinö Linnas Upp trälar. 

Här har vi  föreningsliv, torgmöten och det socialistiska inifrånperspektiv som den vita 1918-litteraturen inte känner till. Romanen utmynnar på Åland och man kan kanske säga att Aili N.:s son Ralf Nordgren tar upp tråden i sin mera sofistikerade Det har aldrig hänt (1977). Dokument, telegram och författarens kommentarer lägger ett pussel av en otroligt råddig situation – är Åland rött, vitt, svenskt, ryskt eller tyskt? 

I arkiven gräver också Anna-Lisa Sahlström i En såg sig om – och vände. En berättelse om den röda regeringen (1995). Här är genren ren faction – protokollfakta sedda genom ett temperament, fiktion på hur revolutionsledningen Kuusinen, Gylling & Co kan tänkas ha tänkt, talat och känt. I uppföljaren Den sista fursten (2009) gör hon på motsvarande sätt fiktion kring Edvard Gyllings brev till hustrun. (Av Joakim Groth har samma material presenterats i dramaform.) Bland den skönlitteratur som skrivits på svenska om 1918 är Sahlströms doku-romaner säkert de mest informationstäta. 

På dokument byggs också det nyaste bidraget, Anna Lindholms Projekt Ines. Fem kvinnor i inbördeskriget 1918 (2015). Kring ögonvittnens dagböcker och brev skapar Lindholm ett öppet och personligt narrativ om sin egen medvetandegörandeprocess; verket är en mix av faktabok och essä.

Till sist ett lite udda tips: Kjartan Fløgstads Grand Manila utspelar sig bland annat i Finland 1918. På postmodernt vis rör sig romanen kors och tvärs, globalt och i tiden, men det är  spännande att se hur en riktigt stor författare handskas med ett material som vi finländare kanske trodde att vi ”kunde”, och hur han lyckas utvinna helt nya dimensioner. Här figurerar både Södergran, Diktonius och den vita poeten och bödeln Erik Grotenfelt. 

Boken är skriven på diverse nynorska dialekter och kommer aldrig att översättas till svenska.

Trygve Söderling

PS: Både Klyftan och Tjurens år har dramatiserats för TV, 1973 resp. 1989, och filmerna finns f.n. tillgängliga i YLE Arenan och Arkivet. Böckerna finns på biblioteket. Jag anmälde Grand Manila i Hbl 13.11.2006.

Ny Tid, februari 2018

Del 1 av artikeln: 1918 i prosa (1/2)

Relaterat: 1918 på skärmen och duken (2012)