Anteckningar apropå
antikens avskaffande

Antiken inpackad för transport till historiens skräphög? Installation, Nationalmuseum 2017, foto TS

Antiken ”kommer att finnas kvar i grundskolans kursplan i historia” meddelade det rikssvenska Skolverket 4.10. En U-sväng efter massiv krik mot förslaget att slopa momentet ”forna civilisationer, från förhistorisk tid till cirka 1700”.

Nu kan man ju tycka att redan kategoriseringen ”forna civilisationer” av allt mänskligt liv före ”cirka 1700” tyder på att svenska Skolverket inte har läst sina egna läxor, inte ens under den tidigare läroplanen. En pjäs som Romeo and Juliet (1596) berättar enligt denna uppfattning om livet i ett ”forntida” Verona.

Förslaget om den antika ”forntidens” avskaffande hade Skolverket motiverat med ett tungvrickande nyord: ”stoffträngsel”. Genom att slänga alla civilisationer före 1700 på historiens skräphög skulle stoffträngseln minska, en massa fräscht Lebensraum skulle frias upp för trängda och plågade lärare och elever. 

Hade Verket velat vara lite mera elegant så hade det ju kunnat hänvisa till legenden om Prokrustes (Προκρούστης) säng, där till exempel benen på alltför långa gäster sågades ner till lämpligare format.

Riskerar historiekunskap bli Sveriges akilleshäl (Ἀχιλλεύς)? Är antikens avskaffande ett utslag av hybris (΄γβρις)? Kanske en peripeti (περιπέτεια), ögonblicket där det vänder och allt går åt pipan? Är man en Kassandra (Κασσάνδρα) om man spår detta, utan att någon lyssnar?

Som man kunde förvänta sig sågades förslaget om slopandet av ”forntiden” på bred front i debatten, och inte enbart av Clios (Κλειώ) tjänare bland historieprofessorerna, dessa kolleger till Herodotos (Ἡρόδοτος). Klyschor som ”Utan historia ingen framtid” slängdes fram. Kanske Skolverket med sin provokation ville skapa just denna rekyl: få mera uppmärksamhet för ämnet? 

En enda lite avvikande röst lyckades jag spana in: professor em. Lars Emmelin. ”Är inte Skolverkets förslag helt enkelt ett uppgivet erkännande att det sedan länge är långt mellan ideal och verklighet”, frågade han (”Debatten tycks utgå från en bild av lärda lektorer i gårdagens elitgymnasier”, Dagens Nyheter 2.10.2019). Just det: kritiken av Skolverkets förslag lät som om alla vi nulevande vuxna satt på ett otroligt gediget vetande om antiken etc., som om vi bar på väldiga, stålblanka kunskaper som nu riskerar att plötsligt förskingras. 

Ett faktum är att lite klassisk bildning, inklusive tvångsgrekiska och -latin, ingick i många gymnasiekurser fram till mitten av 1900-talet. Det charmiga med programmet ”De äldres råd” i Radio Vega är de användbara latinska fraser som dessa forna adepter från K-linjen (den klassiska) gillar att strö omkring sig. Carpe diem, Noli me tangere, Alea iacta est, Veni, vidi, vici, Et tu, Brute?, Divide et impera, Hic Rhodus, hic salta, Navigare necesse est, Memento mori, Errare humanum est, Ars longa, vita brevis, Citius, altius, fortius, Panem et circenses, Deus ex machina, Audiatur et altera pars, Mens sana in corpore sano, Gutta cavat lapidem, Homo homini lupus, Mea culpa, Per aspera ad astra, Sapere aude, Cui bono?, O sancta simplicitas och så vidare. Också skolnamn som Norra Latin påminner om att andra tider har rått, också i Sverige. Men samtidigt vittnar de om att antikens avskaffande inte alls är någon dagsaktuell fråga; den slopades redan för decennier sen.

Foto TS

Fast är det inte, frågar jag mig, med antiken som med till exempel språket engelska idag: genomsyrar den inte hur som helst vår populärkultur, till den grad att redan våra barn suger in och anammar den intill perfektion? Helt utan skolans eventuella med- eller motverkan? Argusögon, oidipuskomplex, ariadnetråd, hippokratisk ed, musa, pegas, parnass, olympisk, platonisk, lesbisk… Fråga en sexåring vad en ”trojan” är, svaret kommer utan tvekan: ett slags datavirus.

Å andra sidan: lärde jag mig nu själv så mycket i min post-K-linje-skola egentligen, om världen före cirka 1700? Några krokar att hänga upp saker på: maratonloppet är 42 kilometer, likamed avståndet mellan Marathon (Μαραθών) och Aten (Αθήνα). Ikaros störtade, tjuren Minotaurus levde i labyrinten i Knossos, sånt. Men jag måste fortfarande googla fram myterna bakom namnen på stjärnhimlen – Berenikes hår (Coma Berenices), Kassiopeja (Κασσιόπεια), Plejaderna (Πλειάδες) och så vidare. Den kunskapen har försvunnit ur det allmänna medvetandet. 

Det spelar å andra sidan inte så stor roll eftersom också stjärnhimlen har försvunnit på grund av luft- och ljusföroreningen. 

Också i Bellmans sånger måste jag slå upp vart fjärde mytologiskt namn för att förstå poängen. Bacchus, Venus, Adonis, Arachne, Hymen, Charon, Morfeus och Pan är no problemo, men Clotho, Themis och Phoebus ställer till det. Dessutom blandar ju Bellman, liksom hans samtida, sorglöst de klassiska, fornnordiska och hebreiska myterna (plus senare uppfinningar som Astrild och Jofur) till en attraktiv rådigogga – Fröja och Flora möter Judith och gubben Noak i sant multikulturell regnbågsanda.

Det sistnämnda är, tycker jag, hela poängen med att vi hade renässansen och Norra Latin. När de lärda började återuppväcka de gamla grekernas och romarnas myter, relativiserade de de hebreiska motsvarigheterna (Gamla Testamentet), kanske också Jesus-legenderna (evangelierna). Den hegemoniska kristna kyrkan reducerades till en av många sagoberättare. Åtminstone i den småskola jag besökte lärde vi oss historierna om Odysseus, Moses, Ilmarinen och så vidare huller om buller, alla på samma plan. Det är jag idag tacksam för. Visst kan man tycka att Kalevala, de grekiska myterna och Tusen och en natt är intressantare stuff än Adam och Eva, Kain och Abel och så vidare. Men vem avgör vilka sagor som är ’bäst’? Är Oidipus faktiskt så mycket viktigare att känna till än Darth Vader? Det är lite som när vi 60-åringar tycker att dagens ungdom är helt böbiga för att de inte kan alla de poplåtar som vi växte upp med.

Trygve Söderling