"Die Stadt ohne Juden"

En tidig varning för nazismen

Demonstranter i den 2015 återfunna filmen "Die Stadt ohne Juden" (1924)

Ekonomin går dåligt och i ölstugorna skyller berusade män eländet på judarna. På gatorna skriker demonstrationstågen ut samma budskap. Doktor Schwerdtfeger, landets förbundskansler, är lyhörd för "folkets" krav och driver igenom ett dekret i parlamentet: före 25 december måste alla judar lämna landet.

Vilket de också gör, rik som fattig. Inte utan att klaga över sin lott, men laglydigt. Ordnung muss sein.

En tid efter att den återstående, så kallade ariska, så kallade kristna befolkningen under festliga former har firat deportationerna, dyker i alla fall nya bekymmer upp. Kronans värde faller, utrikeshandeln går i stå, inga utländska krediter fås, alla andra länder bojkottar vår modellstat. Medborgarna börjar ångra sig och till slut röstar parlamentet – med ytterst knapp tvåtredjedelsmajoritet – för att judarna ska få återvända.

En försvunnen film återuppstod

Detta scenario utspelar sig i den österrikiska författaren Hugo Bettauers Die Stadt ohne Juden: Ein Roman von Übermorgen ("Staden utan judar: en roman från i övermorgon") från 1922. Två år senare regisserade Hans Karl Breslauer en filmversion, som jag nyligen såg i tv-kanalen Arte.

Die Stadt ohne Juden ansågs länge vara försvunnen – inte ovanligt för filmer från den här tiden. 1991 återfanns delar av materialet i det nederländska filmmuseet och 2015 hittade en samlare en fullständig kopia på en loppmarknad i Paris. Med hjälp av gräsrotsfinansiering har Filmarchiv Austria restaurerat den. Hela filmen på 80 minuter finns nu på Youtube och som DVD. Också romanen (som sägs vara bättre än filmen) kan läsas på nätet via Project Gutenberg.

Det intressantaste med romanen och filmen är förstås att de tar upp – och förlöjligar – sin tids antisemitiska populism. Detta alltså 1922 och 1924, ett decennium före Hitlers Machtübernahme (1933) och nära två före Chaplins satirklassiker The Great Dictator (1940).

Givetvis är det omöjligt att i dag se "Staden utan judar" icke-profetiskt: utan att filtrera den genom fortsättningens mordiska facit med nazismens seger, kristallnatten 1938, dödslägrens industriellt "rationella" vansinne. Efterklokt uppfattar man därför tonen i filmen som alltför sorglös – nästan skandalöst munter. Den etniska rensningen sker i filmen genom lagstiftning, inte utrotning och det enda våld som förekommer är att en köksa smäller till sin husbonde för att han har röstat för lagen som tvingar hennes judiska pojkvän att emigrera.

Men året är som sagt 1924, genren satir. "Lag och ordning" råder och rasisterna framställs som borgerliga stollbollar med fula frisyrer, inte som de unga och blodtörstiga stormtrupper som komma skulle.

Trump-aktig förbundskansler

Konstnärligt är filmen inget mästerverk, inte i klass med Wienes Das Cabinet des Dr. Caligari (1920), Langs Dr. Mabuse, der Spieler (1922), Murnaus Nosferatu, Eine Symphonie des Grauens (1922) eller Protazanovs ryska sci-fi-klassiker Aelita (1924). Men i Die Stadt ohne Juden finns en enstaka skojig anspelning: en antisemitisk borgare, upprörd över motgångarna, hamnar på slutet på en psykklinik och spärras in i en cell med expressionistiskt sneda väggar, kopierade direkt på Wienes bildvärld i Caligari.

Antisemitisk borgare inspärrad i "Caligari"-cell

Berättandet i Die Stadt ohne Juden är supernaivt och ganska segt. Detta trots att konflikten som sig bör förs till personplanet, med "rasblandade" par och familjer (judar/kristna) som skils åt vid fördrivningen. Ett komiskt äventyrselement finns också: den förvisade judiska fästmannen återvänder, förklädd till fransk katolik med spetsiga mustascher. Han trycker flygblad, uppviglar till motstånd och manipulerar omröstningen till sin fördel. Här anar man ekon av den franska stumfilmsmästaren Louis Feuillades rullar om "Fantômas" och "Les Vampires" från 1910-talet.

En allvarligare kritik mot intrigen i Staden utan judar kunde vara att den spär på myten om en judiskt dominerad finansvärld. Att omvärlden skulle vägra låna pengar åt en etniskt rensad stat är ju vild överoptimism (hur gärna man än skulle vilja hänvisa en senare tids internationella påtryckningar mot apartheid). Och hur logiskt är det att den inledande ekonomiska krisen, som felaktigt skylls på judarna, försvinner när judarna får återvända?

Som lättsam pamflett och politisk underhållning, sedd mot sin historiska bakgrund, är filmen ändå förbluffande aktuell. Historien har förvandlat den till en tidig varning.

Ingen kan undgå att associera filmens dryga förbundskansler med populisten Donald Trump, en stumfilmshjälte i vår egen tid, med hans anatema mot mexikaner, muslimer och journalister. Syndabockarna växlar, koreografin är densamma.

Nazist dödade författaren

På biograferna drog Die Stadt ohne Juden relativt bra med publik. Den fick ett brutalt efterspel. Den österrikiska högerpressen hetsade mot filmen och boken, nazister slängde stinkbomber och några månader efter premiären sköt Otto Rothstock, en arbetslös tandtekniker och nazist, romanens författare Hugo Bettauer (bilden) med fem pistolskott.

I stället för fängelse förpassades mördaren till en "nervklinik" (Caligari igen!) men frigavs efter bara 18 månader. Här kommer jag att tänka på Jussi Halla-ahos blogginlägg från 2003, där han frågade sig om den njutning det skulle ge att skjuta en homosexuell i huvudet skulle kompensera för det påföljande fängelsestraffet. "Våld är en undervärderad problemlösningsmetod."

Halla-aho, landets röstkung i årets riksdagsval, är säkert fullt medveten om att såna texter tenderar att sänka tröskeln bland hans många beundrare för att själva ta till våld.

Också i 1920-talets Österrike såg många Bettauers mördare som en hjälte. Penninginsamlingar ordnades och Otto Rothstock fann sig efter den snabba frigivningen vara en rik man. Ännu 1977 ska han i en radiointervju ha skrutit med sin bedrift.

En del av skådespelarna i filmen, bland andra den "judiska" hjälten, anslöt sig ironiskt nog senare till nazisterna och uppträdde bland annat för vaktpersonalen i Auschwitz. Andra, till exempel två av männen i filmens ledande antisemit-roller, kritiserade tvärtom nazismen i det verkliga livet och blev trakasserade för det.

Filmens manus skrevs av regissören tillsammans med Ida Jenbach, erfaren dramaturg och journalist. 1941 deporterades hon från Wien till ghettot i Minsk och omkom antingen där eller i koncentrationslägret intill.

Filmen visades en sista gång 1933 i Amsterdam och sågs under resten av seklet av praktiskt taget ingen.

Trygve Söderling