KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

White Statues Matter

Den som förgriper sig på en staty i USA, eller ens försöker, ska straffas med tio års fängelse. Detta enligt ett dekret i juni från president Trump. 

Trumps extrema hållning verkar, oväntat nog, få stöd i Torsten Fagerholms ledare i Hufvudstadsbladet 24.6 – oväntat för en skribent som annars fört in färg och fräschör på tidningens opinionssidor. 

”Då en staty puttas ner från piedestalen i affekt – då angriper vi vårt eget minne”, konstaterar Fagerholm, och talar om en ”stalinistisk reflex”. Ledartexten verkar tyvärr själv ha kommit till alltför reflexmässigt, eftersom den inte alls reflekterar över den andra sidan av problematiken. Måste alla statyer som en gång ställts upp – av till exempel Cecil Rhodes, Leopold II, Saddam Hussein, ”Bronssoldaten” i Tallinn (se s. 309) eller just Josef Stalin – stå kvar på centrala platser eftersom vi inte kan ”bedöma historiska händelser, deras innebörd, aktörers avsikter och motiv utifrån en politisk agenda som konstruerats i efterhand” (Fagerholm)?

Ur Claes Anderssons diktsamling Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider (1969)

Ett slående drag hos många staty- och ”historieförsvarare” är deras yrvakenhet. Protesterna mot till exempel statyer av Rhodes (1853–1902) – stormrik diamantmogul och uttalad rasist – framställs i debatten som en modegrej från i år, trots att kampen för omvärdering av kultföremålen har pågått åtminstone sedan 1950-talet. 2015 togs slutligen Rhodes-statyn i University of Cape Town bort och rörelsen ”Rhodes Must Fall” spred sig, inte bara i södra Afrika utan också i Storbritannien och USA. 

På sidorna 326–333 i detta nummer återger vi ett kapitel ur Guss Mattssons reseskildring En herre for till Zanzibar, där Mattsson 1914 pilgrimsartat besöker Rhodes-monumentet i Kapstaden. Mattssons text är intressant, både i egen rätt (som stilist har han inte överträffats i denna tidskrift, som han grundade) och som påminnelse om att även en upplyst journalist kan vara blind för många av sin samtids brott. Som Clas Zilliacus konstaterar i sin kommentar: vi andas alla vår tidsanda. En herre for till Zanzibar är ingen Heart of Darkness (1899), Mattsson ingen Joseph Conrad – en med honom samtida författare vars kolonialism-kritiska seende idag är lätt att omfamna.¹⁾

Paradoxen är att många av dem som försvarar statyer carte blanche, eftersom man inte får ”förvanska och förneka historien”, visar sig ha en långt ytligare kunskap om just historien än de som ifrågasätter monument över förtryckare. Såklart kokar konflikten ner till en fråga om historiebruk och om vilka värderingar vi anser att ska hyllas till exempel i stadsbilden; våra torg och gatukorsningar är också ideologiska skärningspunkter.

Foto: Trygve Söderling

Ville Vallgrens springbrunnsgrupp, som avbildas på omslaget till detta nummer, väckte som känt häftig debatt efter avtäckningen 1908 intill Salutorget i Helsingfors. Bland andra fennomanerna, arbetarrörelsens språkrör Työmies och Kvinnosaksförbundet Unionen krävde att den nakna kvinnoskulpturen skulle bort. Med en så massivt fördömande opinion är det ett litet under att  ”Havis Amanda” – som alla kallar henne – fick stå kvar. Försvaret sköttes främst, och tydligen framgångsrikt, av rotlösa svenskspråkiga kosmopoliter, kolleger till den frankofila Vallgren själv. I tidskriften Argus, nummer 21/1908, ingår en ”enquête” med bland andra Akseli Gallén-Kallela, Pekka Halonen, Eero Järnefelt, Armas Lindgren, Eliel Saarinen, Lars Sonck och J.J. Tikkanen. Majoriteten i denna all male panel ställer sig positiva till Amanda (”pigg och trevlig”, skriver Järnefelt).

Statypolitiskt sett avtog Amandas upplevda osedlighet snabbt och om hon till en början hotades av självutnämnda väktare av ”moralen”, är hon idag så populär att hon tvärtom riskerar att älskas sönder av sina beundrare. Röster har höjts för att originalet ska räddas undan förstamajfirande studenter och ersättas med en kopia.

Foto: Trygve Söderling

Just möjligheten att kopiera eller flytta statyer, till exempel till statyparker som den i Budapest – där allmänheten får förakta dem mot betalning – fäster uppmärksamheten vid hur uppskruvat och hysteriskt försvararna av ett staty-status quo ibland argumenterar. De flesta idolerna är trots allt bara ihåliga metallfigurer som symboliserar vissa värderingar, och ibland framstår också värderingarna med tiden som ihåliga. Ett ”mord” på en staty kan aldrig jämföras med ett mord på en mänska. Demolerade statyer och ”liggande statsmän” (som i Claes Anderssons dikt, ovan) kan vid förändrade maktförhållanden omvärderas, repareras och återuppstå. Till skillnad från dödade mänskor.

8.10.2020

1): Se till exempel Robin G. Elfvings essä om Conrad i Nya Argus 9 / 2020, på nätet under nyaargus.fi/2020/9/