Snö över Stockholm

Snö i maj är ingen ovanlighet, och så här i ESC-tider (Eurovision Song Contest) brukar jag plocka fram ett gammalt youtube-klipp med Sveriges tävlingsbidrag 1963: en ballad om en segeltur i ett snöigt Stockholm. 

Medan musiken tonar upp visar kameran ett par högklackade skor på väg upp för en låg trappa. Så ansiktet. Monica Zetterlund ser lite främmande ut, kanske tyngre mejkad än vanligt, håret uppsatt i en egendomlig bulle högst upp. Vacker, charmig, suverän, som alltid.

Den långa klänningen, från det italienska modehuset Pucci, har hon köpt för 1500 kronor på egen bekostnad på Sidenhuset i Stockholm, inhämtar jag i Klas Gustafsons biografi Enkel vacker öm (2009). Tv-klippet på Youtube är förstås svartvitt, men klänningen sägs vara ”svagt ostronfärgad, i shantungsiden med omlottkjol och en handbroderad topp”.

Sångens namn är ”En gång i Stockholm” och belönas av juryn med noll poäng – Sveriges genom tiderna sämsta ESC-resultat. I den vindkänsliga hemmapubliken kokar känslorna och ännu fyra år senare vinner den en omröstning i ett radioprogram om ”Sveriges sämsta låt”.

Texten, av Beppe Wolgers, är en löst besläktad uppföljare till hans ”Sakta vi gå genom stan” från 1961 – Zetterlunds stora genombrott, lika älskad som ”En gång i Stockholm” blev dissad av den stora publiken. I bägge texterna har vi ett kärlekspar och en loj, mjuk rörelse bland namngivna Stockholmsmarkörer. Bägge sångerna spelar också på ett av Mälardrottningens starkaste kort: stad och natur tätt innästlade i varandra. I ”Sakta vi gå” är det nordisk sommarnatt, ”klockan är två, hela himlen är blå”, trastarna vaknar och vi känner ”en doft av hö, från nån ljuv skärgårdsö”. Man noterar ett försvunnet trafikinslag – ”På Västerbron, i den himmelska ron / en spårvagn går ensam och tom”. Samt ett genialt rim, ett av den svenska poesins fräckaste: ”allt är tyst, och jag tiger, nyss kysst”.

”En gång i Stockholm” är inte heller illa, mindre loj, mera ploj – den exotiska bilden av vita segel på svart vatten mitt inne i en snötäckt stad. Som ett grafiskt blad, möjligen beräknat att förbluffa en sydligare publik? ”Jag har en segelbåt i Klara sjö”, säger ”min vän”. Nu är det inte natt utan dag, sommaren har blivit vinter och framför ögonen är det mycket vitt; ”kom ombord / Där ser du vit av snö vår Riddarfjärd / Vår båt går ut i snö”. Känslan av att tiden stannar, typisk för segling, fångas påpassligt upp som en metafor för kärleken: ”Där du och jag är, där är sommaren / Sommaren, och den tar aldrig slut / För jag, jag älskar dig”.

Musiken, av Bobbie Ericsson, är original (bakom ”Sakta vi gå” hör vi däremot ”Walkin’ My Baby Back Home”, 1930, av Fred E. Ahlert). Låten dansar först lugnt på tre toner men expanderar intressant, skapar utrymme (man anar att ESC-juryn vrider på sig: är detta JAZZ?). Och två minuter in i klippet, efter två genomföringar av två huvudtemata kommer så låtens oväntade clou, ett taktbyte och ett nytt C-tema som ytterligare vidgar både ljudvärld och geografi: 

Den ambitiösa melodiföringen spelar mot textens drag av nyenkelhet – en poesistrategi återupptäckt i sextiotalet – och i Zetterlunds supercoola framförande landar här en modern klassiker. Förresten hatar ingalunda alla ”En gång i Stockholm”: på Spotify räknar jag till ett dussin brokiga covers, från Alice Babs till Jenny Silver.

I Per Flys film Monica Z (2013) dramatiseras incidenten med noll poäng i ESC som en personlig katastrof för Z, men enligt Klas Gustafsons bok – som jag litar mera på – tog hon saken med en klackspark. Varför bry sig, hennes scen var ändå en annan, mera givande. Som en variation på den fula ankungen hoppade hon in och sjöng den enda låt i Eurovisionstävlingens 64-åriga historia som jag gillar. Eller som HBL:s tidigare chef Erik Wahlström konstaterade i ett annat sammanhang: de som vill ha skräp kommer aldrig att nöja sig med kvalitet.

Trygve Söderling

Edda Magnasson som Monika Zetterlund i filmen "Monica Z" (2013)

---