Vardagens kommunism är
praktisk, populär
och effektiv

Att det skulle bli mummel i vaccinationskön var förväntat. De sköraste ska gå först, det är klart, men vilka grupper ska stå i tur efter dem? Utsatta yrken? Drabbade områden? Rika och mäktiga? Kändisar? 

Om en sak råder i alla fall konsensus: alla som vill ska få sprutan, och räkningen ska betalas av oss alla, gemensamt. Det är det enda vettiga; den motsatta principen, djungelns lag, vore inte bara orättvis, den är dessutom ineffektiv. Som de allra flesta numera har insett uppstår farliga mutationer globalt så länge vi låter viruset hitta frizoner. ”I denna pandemi är ingen säker förrän alla är säkra” konstaterar t.ex. Världshälsoorganisationen WHO:s sändebud, Sveriges f.d. statsminister Carl Bildt (Svenska Dagbladet 4.2.2021). Nu om någonsin måste även moderater tänka jämlikt, på engelska har tanken ett namn: ”One Health”.

Som en självklarhet har vi alltså anammat en vaccinationspolicy som kan kallas ”solidarisk” och ”demokratisk”. Den kan också kallas ”kommunistisk”, om vi går till begreppets grundbetydelse: att resurserna – till exempel vaccinet – ska ägas av oss alla, finnas till för oss alla. (Att sen produktionen av vaccin haltar fram på kapitalistiska villkor är en annan historia.)

”Egendomsgemenskap” är den definition som till och med min mest konservativa skollärare hade i tankarna när hon undervisade om den tidiga kristna kommunismen. De troende ”hade allting gemensamt” heter det i Apostlagärningarna 2: 44. Tror man att himmelriket är nära är det dålig stil att gräla om det jordiska. Men också i nyare tider, till exempel i en intervju 2016, kunde påven Franciskus förklara att ”kommunister tänker som kristna”.

Till skillnad från argentinaren Franciskus osäkrar de flesta européer sitt twitterkonto när de hör ordet kommunism. Ett sekel av diktaturer och terror under "k-ordets" missbrukade flagga har kontaminerat också innehållet, gett begreppet dålig press. Det är begripligt, men inte särskilt analytiskt. Våld och förtryck har utövats under många förevändningar, också i religionernas namn. Conquistadorer, pedofiler och Knutbyfigurer har alla kallat sig ”kristna”. Man kan också påminna om att ordet ”demokrati” ännu på 1800-talet var lika fruktat och hatat bland de styrande som ordet ”kommunism” är på borgerliga håll idag. 

Men vi behöver inte gå längre än till den indiska delstaten Kerala (35,3 miljoner invånare) för att hitta ett synnerligen populärt kommunistparti som har både segrat, besegrats och kommit igen i fria val. Efter att – till skillnad från Donald Trump – fredligt ha lämnat över makten 2011 vann ”Left Democratic Front” på nytt valet 2016 [tillägg: och 2021].

Kerala toppar ”Human Development Index” i Indien med subkontinentens högsta förväntade livslängd, högsta läskunnighet och högsta andel kvinnor (1,084) per män. Detta i en världsdel där flickfoster annars ofta aborteras och där många kvinnor dör i ”olyckshändelser”. På husväggarna i Kerala är hammaren och skäran frekventa stenciltryck, tillsammans med Che Guevara; översatt i nordiska termer skulle vi kalla Keralas kommunistparti och dess politik helt enkelt för tryggt parlamentarisk socialdemokrati.

I den indiska gatubilden är kommunistpartiets hammare och skära en vanlig syn. ”L.D.F.” står för den vänsterdemokratiska fronten i Kerala. Foto Trygve Söderling

Här hemma gör vi tvärtom: vi kallar en rad i praktiken vardagskommunistiska institutioner för något annat. Till exempel ”talko” eller ”välfärdssamhället”. Inte bara covid-vaccination, utan grundläggande sjukvård överlag ska vara billigt eller gratis tillgänglig för alla. Det tycker de flesta av oss. En överprivatiserad hälsovård – som i USA – är inte bara dyr och orättvis, den är också ineffektiv.

Detsamma gäller för skola och utbildning: vi är många som skriver under att en plats i klassrummet eller en studieplats inte ska bero av om man är rik eller fattig. På de flesta håll gäller tyvärr motsatsen.

Biblioteken? Solklar vardagskommunism, trots att fri tillgång till i princip all litteratur å det gravaste ”snedvrider marknaden", jämfört med om alla skulle vara tvungna att köpa varje bok de vill läsa. Precis som i coronavaccinbranschen fungerar producenterna, förlagen, enligt marknadsekonomiska principer, men själva innehållet i böckerna och sprutorna ser vi som en resurs som tillhör oss alla. 

Just argumentet om ojuste intrång på marknaden används av borgerliga tidningschefer mot att vårt rundradiobolag producerar ”för mycket” textinnehåll på nätet. Public service är ”för bra”, och när pressen inte kan tävla med kvalitet så kan den åtminstone försöka sabotera för YLE. Public service-etermedia är ytterligare en populär vardagskommunistisk institution, och hos oss så inarbetad att en del privata utgivare ibland yrkar på statsstöd med den helt ihåliga motiveringen att ”vi är också public service”. 

Allemansrätten i skog och mark. Frivilligt talkoarbete med att städa husbolagets gård. Stadscyklar. Mödrarådgivning. Mammalådan … de vardagskommunistiska institutionerna finns överallt. Så klart kunde vi i stället privatisera landsvägarna och ge ägarna rätt att sätta upp en vägtull vid varje bro, varje kilometerstolpe. Men vi gör det inte. Varför? För att fri rörlighet och ett ”kommunistiskt” vägnät är så mycket mera praktiskt. 

Vardagskommunismens stora fördel är just att den är det effektivaste sättet att få saker gjorda. Och allt grundläggs i familjen. Vi ser snett på den som roffar åt sig hela glasspaketet så de andra blir utan. Familjen är samhällets kommunistiska grundenhet, kylskåpet dess ABC-bok. 

Självklart kan vardagskommunistiska lösningar missbrukas, liksom allt annat. Vi behöver bordsskick, revisorer och bibliotekskort. Men faran för missbruk gäller också för alternativet – kapitalets övervälde, kapitalismen. Det viktiga är alltid sammanhanget och vad man vill uppnå. Profitmotivet kan i vissa lägen vara en effektiv motor. Men tillåts det nyliberala tänket ta över hela verksamheten får vi dyrare el, vårdskandaler och en skenande klimatförändring.

På samma sätt som städer behöver parker, behöver samhället allmänningar, frizoner, engelskans commons, där vi inte hela tiden tvingas konsumera och konkurrera. Wikipedia är ett bra exempel på en allmänning på nätet: ett lexikon som skrivs av ”alla” och som är öppet för alla att använda. Fritt från reklam, algoritmer och dolda spionprogram. Nästan för bra för att vi ska vara värda det.

Begreppet vardagskommunism lanserades av antropologen David Graeber i hans banbrytande Debt: The First 5000 Years (2011). Vi frågar inte ”vad får jag i utbyte” om en främling ber oss hålla platsen framför oss i kön eller om ett barn ska räddas från att drunkna. Vi donerar vårt dyrbara blod till Röda Korset i utbyte mot en macka och ett glas juice. Det är en underbar form av utsugning, det är en blodets kommunism och vampyrism och det är inte ens en politisk fråga, höger eller vänster. I en mängd situationer, på en mängd plan hyser vi alla en liten inre kommunist. På samma sätt som Fredrik Sonck konstaterade om begreppet ”socialism”, i Hufvudstadsbladet 14.3.2020, är frågan inte "är du kommunist?”, snarare "hur mycket kommunist är du?”. 

Om sen själva uttalandet av "k-ordet" får debatten att spåra ur kan vi ju använda andra ord – ”talko”, ”allemansrätten”, ”public service”, ”den nordiska välfärdsstaten”. Det är fenomen som inte ens behöver marknadsföras, de är så populära att de säljer sig själva. Viktigare än att prata om kommunism är att i praktiken försvara våra allmänningar och att utvidga dem. Huvudsaken är att det fungerar, att själva innebörden i begreppet förverkligas. What’s in a name?, som Julia frågar sig, apropå Romeos släktnamn. ”Det, som ros vi kalla, / Med annat namn dock lika ljufligt doftar.”

1800-talets kommunister hade inte, som vi, ett sekel av diktatoriska missbruk att att associera med begreppet. Närmare till hands låg Pariskommunen 1871, ett försök till närdemokrati som centralregeringen dränkte i blod, just denna vår för 150 år sen. 

Nu inbillar jag mig inte att det föraktade ”k-ordet” ska kunna rensas och befrias från dåliga vibrationer över en natt. Vi tänker sällan innan vi talar och när vi närmar oss språket är det inte med huvudet före, utan med magen. Det man däremot kunde begära är att journalister och ledarskribenter inte okritiskt skulle svänga sig med begrepp som ”Kommunistkina” eller ”det kommunistiska Nordkorea”. I borgerliga Svenska Dagbladet tas tyvärr alltför ofta denna tanklösa genväg. 

Strängt taget är kommunism utan demokrati en logisk självmotsägelse: att äga gemensamt är just att ha makten gemensamt. Ge inte Stalin tolkningsföreträdet: trots slagordet ”all makt åt råden” – arbetarråden, sovjeterna – saknade Sovjet demokrati. Den är obefintlig också i dagens Kina, och även om det styrande partiet kallar sig ”kommunistiskt” har vi ingen orsak att ta det på orden där. Lika litet som vi kallar andra stater ”demokratier” bara för att de själva gör det. För en statsvetare är ett begrepp som ”auktoritär kapitalism” en mycket mera fruktbar beskrivning av dagens Kina. 

Men det är klart. Att tala om ”vardagens kommunism” blir i de flesta kretsar och sammanhang alltför besvärligt, det leder till för många missförstånd, det kräver för långa förklaringar – det är som Oscar Wilde skrev om socialismen: ”problemet med socialismen är att den tar upp för många kvällar”. 

Glad första maj, förresten.

Trygve Söderling

Kommentar: Efter att essän publicerats blev det klart att den vänsterdemokratiska fronten i Kerala segrat överlägset också i årets parlamentsval (2021), efter att i 40 års tid regelbundet turats om med kongresspartiets valförbund om att ha makten.

HBL publicerade essän med en rolig illustration av Mikael Bobacka. Den torde vara synlig också för icke-prenumeranter här.

Relaterat: Tankar om S, R och K: kolumn om orden socialism, revolution och kommunism. (Ny Tid 17.8.2012)