Militärkupp i USA
avvärjd med en hårsmån

Affisch för filmen Seven Days in May (1964)

Höga officerare är missnöjda med presidentens avspänningspolitik. En statskupp för att "rädda" nationen och ersätta honom med en general ska genomföras nästa söndag.

Lyckligtvis kommer en observant underhuggare konspirationen på spåren, och eftersom detta är en amerikansk thrillerfilm från början av sextiotalet går det bra att promenera in till presidenten för att varna honom. Snart skickas två, tre betrodda män ut i en motaktion, bland annat till en militärbas i öknen som är så hemlig att ingen utom de konspirerande generalerna känner till den. Enligt kupplanen ska telefon, radio, tv, alla kommunikationer inom landet slås ut därifrån.

Seven days in May är lika barnslig som amerikanska filmer i regel är. Bistra män i uniform säger stolpiga repliker, psykologin ligger under nollstrecket. Men idén, den politiska konflikten, är förstås intressant; att presidenten ingått nedrustningsavtal med ryssarna ses av en konservativ folkopinion som ett djupt "opatriotiskt" svek. En demagogisk motrörelse är i farten – ordet "fascism" uttalas 45 minuter in i filmen – och de sammansvurna generalerna drar nytta av denna plattform för sin egen tv-propaganda.

Filmens inledningsscen visar två demonstrationståg utanför Vita huset, det ena för, det andra mot presidenten. Bägge består av vit medelklass i propra kläder, ändå ryker demonstranterna ihop och inom kort börjar poliser banka på dem alla. Det sistnämnda våldet känns realistiskt, men annars är filmens värld mycket olik verklighetens atavistiska kravallmobb i Capitolium trettondagen 2021.

Kirk Douglas och Burt Lancaster i Seven Days in May

Trump kunde ha lärt sig något av Seven days in May: för ett kuppförsök behövs flera fanatiska proffsgeneraler, färre hobbymilitära knäppskallar. I filmen är målet en palatsrevolution men – märkligt för att vara USA – nästan inga puffror syns till. Samtidigt verkar säkerhetstänkandet i Vita huset vara obefintligt: en enda polis bevakar ingången.

"Amerikanskt" är kanske att räddningen ytterst hänger på en enda reko individ och att han otroligt nog varken blir hotad, lönnmördad eller ens skuggad under veckan inför det planerade maktövertagandet. Hans chef, kuppgeneralen, uppmanar honom bara att ta lite ledigt. Givetvis avstyrs de djävulska planerna i sista minuten av en klarögd man i välpressad uniform.

Enligt regissören John Frankenheimer var Pentagon emot filmen, medan John F. Kennedy ska ha åkt till annan ort för att möjliggöra inspelningen av kravallscenerna utanför Vita huset. Aktuella kontexter när filmen släpptes 1964 var Kubakrisen 1962 tidigare och det partiella avtalet 1963 mot kärnsprängningar i atmosfären, som förresten räddade oss alla från stadigt stigande strålningsdoser. Ett av historiens viktigaste hälsopolitiska beslut.

Kärnvapentesterna, en akut global förgiftning av miljö och mänsklighet, nämns inte i filmen. Kring kapprustningen resoneras det: "Kan man lita på ryssarna?" (Paralleller till dagens Iran–USA-politik kan lätt dras). Och filmen anspelar öppet på tidens ultrakonservativa rörelser, typ John Birch Society vars ledare hävdade att USA:s ledning "till mellan 50 och 70 procent" kontrollerades av "kommunister".

Sextiotalets högerpolitiker flirtade förstås gärna med denna väljarbas, om vilken Bob Dylan 1962 skrev satiren Talkin' John Birch Paranoid Blues. Till det dåtida Republikanska partiets heder kan ändå sägas att det till sist, trots allt, behöll ett visst avstånd till högerpopulismens vildaste konspirationsteorier. 1965 markerade blivande presidenten Ronald Reagan mot deras "mångalna" idéer.

Ett omdöme och en gränsdragning som man tyvärr inte kan berömma 2000-talets republikaner för.

Trygve Söderling

Filmen Seven days in May (1964), regi John Frankenheimer, med bland andra Burt Lancaster, Kirk Douglas och Ava Gardner i rollerna, kan ses på Youtube. (Oktober 2022: ersatte borttagen länk)