Två insändare om dagstidningarnas underligt utslätande språkversioner av de klassiska muminserierna

"Lugn" stavas konsekvent "lung" i den version av muminserierna som HBL använde 2022 (strippen ovan publicerad 16.4). Stavfel hade knappast accepterats av Tove Jansson eller tidningarna när originalen publicerades under 1950- och 1960-talen.

Insändare: Fortsatt slarv med språket och pratbubblorna i muminserierna

Jag var knappast den enda som sörjde att de bångstyriga ”Kalle och Hobbe” strök med i HBL:s stora seriereform 18.1 i år. Den stackars angstiga älgen Hälge är hjärndöd som ersättning, klumpigt tecknad dessutom. 

Men problemen tar inte slut där. I och med reformen valde HBL att börja trycka ”Mumin” i tillplattad form. I HBL är seriens cirklar nu lätt ovala och trollen får ibland egendomligt skeva former. 

Att också språket i pratbubblorna plattats till, så att en del av Tove Janssons fantasirika ordval bytts ut mot mera intetsägande, påpekades av Markus Sandberg 1.4.2021 i Facebookgruppen Finlandssvenska journalister: till exempel hade Janssons ”Den ylande ulken" i HBL-versionen ändrats till ”Den skrikande räkan”. På HBL-debattplats (16.7.2021) frågade Kjell Andersen ”Varför ändras texterna i muminserien?”, utan att få något tillfredsställande svar. 

Av en slump råkade Svenska Dagbladet i början av detta år köra samma mumin-episoder som HBL, nästan i synk men (så vitt jag kunde se) med mera originaltrogen textning. En annan skillnad: när HBL på grund av någon helgdag inte utkom, hoppade tidningen helt enkelt över den dagens seriestripp. 

I bubbeltexterna förekommer ofta slarvfel – korrekturläsning tycks saknas i den variant som HBL använder. Läget är knappast bättre i dag än när Ulf Nyback påpekade saken (”Toves kulturarv besudlas”, 16.7.2021). Många av HBL-stripparnas pratbubblor saknar den avslutande punkten och i år har textaren konsekvent stavat ”lungt” i stället för ”lugnt”, senast i HBL 10.7.

Att påpeka nördiga detaljer som de här är motiverat när man vet hur noggrann Jansson själv var. Liksom Henrik Tikkanen tillhör hon 1900-talets främsta stilister på svenska. 

Seriestripparna gjordes i tiden primärt för den engelskspråkiga marknaden, men Janssons egen svenska version ingick i bland andra Västra Nyland och återutgavs samlade i album. Att syndikatet nu låtit texta om serierna på knackig och ibland felaktig svenska är att göra dem en otjänst. 

Det är fint att nya generationer får möta Tove Janssons tecknade serieklassiker, särskilt de tidigaste och bästa stripparna. Men att försämra språket och platta till rutorna måste väl, till allt annat, vara olagligt? 

Trygve Söderling

Insändare: Det räcker med en version av muminserierna

Förvirring råder kring svenskan i Tove Janssons muminserier. I HBL(10.8) säger rättighetsinnehavaren, Moomin Characters Sophia Jansson, att serierna ursprungligen översattes från det engelska ”originalet” till svenska, och ”de facto var det inte Tove som stod för översättningarna”. Men enligt muminforskningen (bland annat Juhani Tolvanen), och enligt Tove Jansson själv, är det tvärtom: ”[…] jag får in mera ’muminmässighet’ och roligheter om jag skriver fritt och utan att försöka använda mitt engelska ordförråd, som är ganska bristfälligt”, skrev hon i ett brev på 1950-talet och tillade att hon översatte serierna till engelska ”med hjälp av en ordbok och min bror”, det vill säga Lars Jansson.

Det råder därför knappast något tvivel om att de handtextade muminpratbubblor som publicerades i svenska tidningar och i album på 1950-talet formulerades av Tove Jansson själv. För det talar också språkets rikedom, som senare utgivare tyvärr har ansett att man fritt kan devalvera.

Som stickprov kan nämnas att i HBL:s version av episoden ”Mumin och havet”, som löpte från mars till juni i år, har originalets ”havets majestät” ändrats till ”havets stolthet" (stripp 3), ”rosenspaljé” har blivit "blomrabatter” (6) och ”plager med surfing” har ändrats till ”strand för bad” (7). Knappast livsavgörande, men ändå helt onödiga förenklingar.

Som jag nämnde i HBL (9.8) kör Svenska Dagbladet med ytterligare en tredje version av textningen i muminserierna. När Snorkfröken säger ”Det enda farliga är att vara rädd för ett spöke”, ströks i HBL-versionen en viktig fortsättning: ”Då växer det” (49). Den finns med i SvD, där bubbeltexterna i allmänhet ligger närmare originalet. Men inte heller där är de helt identiska. Och det är trots allt en subtil nyansskillnad – och en bortslarvad vits – om Muminpappan drömmer om att skriva ”Horisonten och jag” (HBL och SvD) eller, som i originalet: ”Jag och horisonten”.

Exemplen – och de halvdana förklaringarna från Bulls och Moomin Characters sida – tyder på att seriemediet inte tas riktigt på allvar.

Det skulle trots allt bli skandal ifall nyutgåvor av de klassiska text-muminböckerna skulle förses med stavfel ("lungt”), om nyckelord skulle ha bytts ut och om vissa repliker helt skulle ha lämnats bort. I serierna anses såna ingrepp tydligen inte spela någon roll.

Tove Janssons egen handtextning är mera uttrycksfull än nyutgåvornas maskinella. Förutom att betona vissa ord använde hon ibland till och med (till exempel för att signalera förälskelse) ”blommiga” bokstäver. Dags för en uppvärdering av Tove Janssons originalserier, sedda som en kombination av bilder och text.

Jag bifogar tre exempel på inledningsstrippen till ”Mumin och havet”. Först originalet, ur häftet Mumintrollet 4, utgivet av Schildts 1958:

Trygve Söderling

Kommentar: HBL återgick en tid efter detta till att publicera muminstripparna i de ursprungliga proportionerna. Frågan varför man inte använder originalens ordalydelse har däremot inte fått något svar (juni 2023).