KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

Vändpunkten

Vi kan i en snar framtid, liksom under åren efter nazismens störtande, vänta oss att repliken ”vi visste inte!” blir allmän också i Ryssland. Tills vidare är den ju dessutom sann, för dem som enbart har statliga ryska media att tillgå.

HAN SKULLE göra Ryssland stort igen. Det blev tvärtom. Förutom att förstöra Ukraina har den ryska diktatorn redan nu tillfogar sitt eget land obotliga skador för lång tid framåt. I första hand genom tiotusentals nya, helt onödiga dödsoffer på bägge sidor – bland angripna och angripare. Som biprodukt förvandlas stora ukrainska städer till grus och Ryssland självt till en pariastat. 

Ukrainas förtvivlade motstånd mot aggressorn, under ledning av president Zelenskyj, aktualiserar Brechts kärva sentens: ”olyckligt det land som behöver hjältar”.

Franco, Hitler och Mussolini samarbetade för att störta Spaniens demokratiskt valda regering under inbördeskriget 1936–1939. Terrorbombningen av byn Guernica den 26 april 1937 väckte omvärldens avsky och förevigades av Pablo Picasso i en nästan 8 meter bred mural. Frivilliga från många länder – bland dem George Orwell – anslöt sig till regeringssidan. Även Stalins Sovjet sände trupper. De demokratiska staterna i Europa valde att hålla sig utanför konflikten. 1939 segrade fascisterna och fruktansvärda utrensningar följde. Franco behöll makten i Spanien till sin död 1975.

PUTINS ”SPECIALOPERATION” i Ukraina inleddes för snart åtta år sen. Hur den än slutar, är det redan nu uppenbart att den massivt upptrappade attacken den 24 februari i år byggde på en enorm felkalkyl. Jämförd med den lika samvetslösa kollegan Donald Trump hade Putin hittills framstått som den kyligt rationella. Därför var detta språng ut i mörkret trots allt oförutsett. Mycket få räknade på allvar med att Putin skulle starta ett nytt krig mitt i Europa, att han skulle ”göra en Milošević”.

Slutet för Milošević – och för Saddam Hussein, som 1990 invaderade Kuwait – borde visserligen avskräcka. Men sannolikt hoppas Putin snarare vara en rysk George W Bush, presidenten som oprovocerat och ostraffat invaderade Irak 2003.

PUTIN HAR RÄKNAT FEL om att snabbt slå ut Ukraina, på samma sätt som Donald Trump räknade fel, för ett drygt år sen, om att snabbt slå ut USA-kongressen. Följderna av Putins brott är förstås redan nu långt mera katastrofala, men beredskapen att motivera våld med fullständiga lögner (”jag vann valet”; ”folkmord på ryssar”) är densamma.

Jublet bland vanliga ryssar efter ockupationen av Krim 2014, och omvärldens lama reaktion, är medskyldiga till Putins kamikaze-beteende nu. Också de tidigare blixtattackerna i Georgien, Syrien och Centralafrika, liksom det åttaåriga, maskerade kriget i östra Ukraina, var provballonger som invaggade Putin i föreställningen om västvärldens ointresse för ”främmande” länders öden. 

Observera färgerna på judosalens mattor. Vladimir Putin under ett träningspass med det ryska landslaget i Sotji 14 2. 2019.

DEN HÄR GÅNGEN, däremot, reagerar västvärlden så enigt och resolut att inte bara Kreml, utan också vi själva är överraskade. Inom sex dagar fattades inom EU mera radikala beslut än – som kommissionens ordförande Ursula von der Leyen konstaterade – under de sex föregående åren. Vid gränsen mot Ryssland har en ekonomisk järnridå dragits ner, all handel har blivit en image-risk, banksystemet Swift är avstängt, oligarkers kapital har frusits in, flygen lyfter inte, idrott och nyhetsbyråer bojkottas.

Ändå återstår ett stort hål i den nya järnridån, och genom det hålet strömmar gas. Säkert valde Kreml tidpunkten för invasionen med ett öga på årstiden: att det kontinentala Europa nu är som mest beroende av rysk energi. Genom att inte (kunna, våga) stänga gaskranarna bekostar Västeuropa nu dagligen det ryska anfallskriget – på grund av samma krig dessutom till chockhöjda priser. 

Gasräkningen dryper nu av blod.

Å ANDRA SIDAN hade Putin nog inte räknat med att förlora större delen av sin valutareserv, skriver historikern Peter Englund i Dagens Nyheter: 

Tveklöst väntade sig Putin symboliska åtgärder, som att lägga vantarna på olika oligarkers lyxyachter. Men han räknade uppenbarligen inte med utelåsningen av den ryska centralbanken, som i ett enda smått genialt drag berövade Ryssland runt två tredjedelar av sin mödosamt ihopsamlade valutareserv på cirka 600 miljarder dollar, och som var tänkt att göra landet oåtkomligt för sanktioner. (Säga vad man vill om Stalin, men han skulle knappast ha placerat sin ekonomiska reserv i banker i Hitler-Tyskland.)  (”Därför kommer Putin att förlora”, DN 13.3. 2022)

Om Putins hopp står till Kina, som i skrivande stund inte tagit tydlig ställning till den ryska attacken, lönar det sig att minnas – och det gör säkert Peking – att Kinas handel med västvärlden beräknas vara 13 gånger större än Kinas med Ryssland. 

EUROPA FRAMSTÅR plötsligt som enat över de lands-, parti- och ideologiska gränser som nyss verkade så viktiga. Hjälp strömmar till Ukraina, inte bara pengar utan också vapen – inklusive tyska, dittills ett tabu. Vi har också överraskats av en plötslig beredskap att ta emot flyktingar, också i EU:s ”skurkstater” Ungern och Polen. Fördömanden i parlamenten. Demonstrationer på gator och torg.

Utrikesminister Lavrov på Twitter 7.3. 2022: syftet med Rysslands ”militära specialoperation” är att ”förhindra att ett krig kunde utspela sig på eller inledas från ukrainskt territorium”.

Inte heller inom Ryssland har protesterna uteblivit, men eftersom saken är så sjuk stryps de och slås omedelbart ner. Tusentals gatudemonstranter har burats in på olika håll i landet för att ha viftat med en pappbit – en droppe i havet, men kanske ett förebud trots allt. Att som 7 000 vetenskapsidkare (och några hundra ortodoxa präster) underteckna ett manifest leder också till repressalier för ”oliktänkarna”. Själva orden ”krig” och ”invasion” är nu bannlysta från media – ett förbud som kunde vara taget direkt ur George Orwells 1984. Att sprida fakta om det ryska anfallskrig som officiellt inte finns – och som enligt utrikesminstern har som syfte att förhindra att ett krig bryter ut – kan nu ge upp till 15 års fängelse. Farväl till ”sammetsdiktaturen”, idag är repressionen och polisstaten uppenbara, våldet helt naket.

FÖRUTOM AV KRIM-KUPPEN 2014 – ur hans synvinkel suveränt lyckad – kände Putin sig säkert uppmuntrad av  ”framgångarna” för hans belarusiska vasall Aleksandr Lukasjenko, som efter fejkvalet 2020 – och med ryskt bistånd – visade att det också i ett modernt, uppkopplat europeiskt land är helt möjligt att slå ner en bred oppositionsrörelse. 

Men Ukraina är inte Belarus, inte ens efter åderlåtningen nu på miljontals flyende medborgare. Och att ett ockuperat Ukraina skulle vara hanterbart för Moskva på längre sikt tvivlar nästan alla bedömare på. 

En annan fråga är sen när – om någonsin – det ryska folkets breda massa blir medvetna om att ”specialoperationen” är ett storskaligt, blodigt anfallskrig på det som nyligen var ett ”broderfolk”? Även om de spontana, segerberusade hyllningarna till den ryska ledningen den här gången dröjer, befinner sig majoriteten i radioskugga och många tror uppriktigt på propagandan om ”avnazifiering”. Många andra väljer, av rädsla eller apati, att inte sticka ut. 

Beredskapen till självkritik och Vergangenheitsbewältigung har av tradition inte varit välutvecklad i Ryssland. Att påminna om offren för Stalins terror (inklusive hans folkmord på miljontals ukrainare 1932–33, holodomor) har talande nog på nytt blivit livsfarligt under Putins regim. Och offerkoftan är ett bekvämt plagg: ”sanktionerna är för att Väst vill plåga oss, så har det alltid varit”. 

ÄNDÅ KAN VI i en snar framtid, liksom under åren efter nazismens störtande, vänta oss att repliken ”vi visste inte!” blir allmän också i Ryssland. Tills vidare är den ju dessutom sann, för dem som enbart har statliga media att tillgå.

Titeln på Hannu Salamas roman Siinä näkijä missä tekijä  (1972; sv. Kommer upp i tö) kan översättas ungeför ”Där någon handlar finns någon som ser”. Hundratusentals soldater ser nu en annan ukrainsk verklighet än den bild de matats med, långsamt krackelerar lögnen om en begränsad kirurgisk ”operation” för att rädda det  ukrainska broderfolket. Om det ännu för åtta år sen fanns många Moskvavänliga ryssar i till exempel Odessa, så har Putins operationer effektivt vänt också den opinionen. 

Putin har talat om att ”avnazifiera” Ukraina. Det hade varit lyckligare om ryssarna vänt den kampanjen mot kalsongförgiftarna och mänskorättsbrottslingarna i Kreml.

15.3. 2021