KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

Asymmetri

+ Demonisera mera? + Turkifiering

Asymmetri i S:t Petersburg. Foto: Trygve Söderling

Sannolikt reflekterar få i Ryssland just nu över att ryska städer inte attackeras med kryssningsrobotar. Att svara med samma mynt på den terror mot civilbefolkningen som Putin utsätter ukrainarna för skulle inte bara vara ett enfaldigt öga för öga-tänkande; det skulle rasera det moraliska övertag Ukraina har som attackerad part. Ett exempel på den asymmetri som på många plan gäller för detta krig.

Militär asymmetri till Rysslands fördel var vad Putin och hans strateger räknade med när de för ett år sen samlade trupper vid den ukrainska gränsen. Den ockupation som inleddes med kuppen på Krim 2014 och hybridkriget i Donbass skulle i februari 2022 slutföras i full skala, genom massiv övermakt.

Planen var kriminell, men hade också ett annat fel: den var orealistisk, baserad på önsketänkande. Ett år senare kontrollerar Ryssland visserligen stora stycken ukrainsk mark, men framryckningen har hejdats och rent militärt råder något som snarare liknar symmetri. Ukrainsk försvarsvilja och materiellt stöd från framför allt USA har visat sig kunna stå emot den ryska krigsmaskinen. I vissa fall tvingat den att retirera.

I europeisk historia minns man första världskrigets fruktansvärda slakt vid i stort sett stillastående fronter. Närmare i tiden ligger ett annat ”symmetriskt” krig, mellan Irak och Iran 1980–88. Det slutade i en FN-förhandlad fred utan att gränsen flyttats. Som i kaptenens replik, när Hamlet hör sig för om en norsk trupp på väg mot Polen:

Om sanningen ska fram, och utan omsvep:
vi ämnar ta en liten plätt med jord
vars avkastning är namnet, inget mer;
för fem dukater, fem, lät jag den ligga,
och varken Norge eller Polen får
en bättre ränta om den klubbas bort.
(Hamlet, akt 4, scen 4, övers. Clas Zilliacus)

”Tvåtusen liv och tjugutusen guldmynt / får inte slut på käbblet om det strå’t”, konstaterar Hamlet. Offren för det meningslösa Irak-Iran-kriget var minst en halv miljon liv, säkert också en väldig mängd guldmynt.

USA:s bistånd till den anfallande parten, Saddam Husseins Irak, beskrev som känt en u-sväng 1990 när Irak i stället ockuperade sin tidigare allierade Kuwait. En internationell koalition under USA:s ledning ”gick in” militärt och återställde gränsen; ett asymmetriskt krig bestraffades med ett annat. Mönstret upprepades när en grupp mestadels saudiska terrorister attackerade New York 11.9.2001. Den gången följde 20 år av asymmetrisk krigföring och amerikansk ockupation – av Afghanistan.

”Ledarna för ett auktoritärt styrt land, Stalin och Putin, kunde inte se den avgörande faktorn. Att individer i ett fritt land har vilja och övertygelse”, konstaterade president Niinistö i sitt nyårstal. ”Och att ett folk som agerar tillsammans är en enorm kraft”. Försvarsvilja har visserligen funnits också i länder som knappast kan kallas fria i den bemärkelse presidenten avsåg. Folket i Stalins diktatur kämpade mot Hitlers diktatur. I Afghanistan tvingades västmakterna ge upp mot den asymmetriska motståndaren, taliban. Liksom USA 1973 tvingades fly från Vietnam, efter att miljontals vietnameser och 58 220 amerikaner dödats.

USA:s överenskomna krigsskadestånd till Vietnam utbetalades aldrig. En krass definition på en stormakt kunde vara: en stat som med eller mot internationell rätt kan attackera och ockupera ett annat land. USA:s och Storbritanniens andra Irakkrig på fiktiva grunder, 2003–11, är ett närliggande exempel. Den regionala stormakten Israels ockupation de facto av hela Palestina sedan 1967 ett annat. Uppenbarligen vill Putins Ryssland se sig som och agera som en stormakt av motsvarande slag.

På ett toppmöte nyligen i Pretoria försvarade utrikesministern Sergej Lavrov den ryska invasionen i Ukraina med ett språkargument:

”Hur skulle England ha reagerat om Irland förbjöd engelska? Hur skulle Frankrike ha reagerat om Belgien förbjöd franska? Hur skulle Sverige ha reagerat om Finland förbjöd svenska?” (Dagens Nyheter 23.1)

Ukraina har inte förbjudit ryska, det är en av de många legender – tillsammans med ”nazism”, ”russofobi” och ”satanism” – som ingår i den kremlska propagandan. Det är hur som helst en intressant tanke att ett förbud mot svenskan i Finland (på initiativ av Grundfinnarna?) skulle ge Sverige ”rätt” att ockupera och ödelägga Finland. Kanske med argumentet att landet historiskt hör till Sverige (frånsett en rysk period, som Lavrov torde känna till), alltså är en del av Sveriges ”intresseområde”?

Att mobilisera den svenska armén och förklara nödvändigheten av en sådan attack för folket skulle ställa den svenska försvarsministern Pål Jonson inför en oväntad utmaning. Fantasierna åsido visar Lavrov-citatet att det råder asymmetri också beträffande argumenten, och hur genomskinliga de kremlska lögnerna kan bli.

30.1.2023

Demonisera mera?

Det bor en Dr Jekyll och Mr Hyde i utrikesutskottets ordförande. Emellanåt spricker Jussi Halla-ahos till synes lugna och sakliga framtoning upp och blottar en mörk, djupt känslostyrd sida. Nu senast triggade en smaklös ploj (köp en missil åt Ukraina, få valfri ”rolig” hälsning målad på den) en avslöjande kommentar från Halla-aho. Att demonisera ryssarna är enligt honom rätt och riktigt eftersom det gör det psykologiskt lättare att döda så många ryska soldater som möjligt, vilket enligt honom nu är nödvändigt.

Tankegången är märklig på många sätt. Att krigföring kan ha andra dimensioner än att stapla lik – slå ut försörjningslinjer, flygbaser, vapendepåer, kommunikation, tillgång till teknologi och pengar – lämnar H-a talande nog utanför sitt resonemang. Det viktigaste är för honom är att få förakta en grupp mänskor, och nu ger Kreml och kriget honom – tror han – ett ’rationellt’ skäl att plocka fram sin irrationella Mr Hyde-sida. I sin kommentar beklagade Helsingin Sanomat ”att man i en tidningsledare alls behöver motivera varför man inte ska tala om mänskor som kackerlackor och varför man inte ska göra en vits av att döda mänskor”, och tillade, med en anspelning på de massiva ryska krigsbrotten: ”Om det vore militärt effektivt att förakta mänskovärdet så skulle Ryssland ha världens effektivaste armé.” (11.1)

Halla-ahos Mr Hyde-sida är ingen nyhet. Tankefiguren om det ’rationellt nödvändiga’ rysshatet och demoniseringen är densamma som i tidigare utspel om homosexuella, muslimer och vänstergröna invandrarvänliga kvinnor – andra grupper som enligt honom på sätt eller annat borde straffas och ’elimineras’. För sina hatiska bloggtexter mot islam har han tidigare dömts i domstol. I en kommentar i Nya Argus 6/2019 drog jag en parallell mellan Halla-aho och några berömda gestalter i klassisk rysk litteratur: Basarov i Fäder och söner, Raskolnikov i Brott och straff, Stavrogin i Onda andar och von Koren i Tjechovs En duell. Till exempel Dostojevskijs Stavrogin är en mästare på att dra i trådarna för att få andra att utföra bland annat mord. Raskolnikov och von Koren odlar teorier om ’onödiga’ och ’skadliga’ mänskor som det är en välgärning att ”oskadliggöra”. För att mänskligheten inte ska sjunka ner i försumpning och kaos är det nödvändigt att dessa ’onyttiga’ utrotas, hävdar von Koren: om en av dem höll på att drunkna skulle han själv hjälpa till med en käpp.

Någonstans inne i Halla-aho verkar det koka av ett irrationellt hat, som bryter fram när han tror att det kan maskeras med ett förnuftsargument. Det är en intellektuell begränsning, men den har fört honom till ledningen för populistpartiet. Och Finland tar en risk med en Mr Hyde som ordförande för riksdagens utrikesutskott.

Turkifiering

 Försvarsalliansen Nato är nu handlingsförlamad på grund av en docka. Symbolhandlingar som ingen borde bry sig om dess mera (vid sidan av den upphängda Erdoğan-dockan figurerar också ett förstört bokexemplar) används av Turkiet som svepskäl för att vägra släppa in Sverige (och Finland) i sin klubb. Motiven i Ankara är röstfiske på hemmaplan och hopp om attackplan från USA. I Sverige böljar debatten mellan politikernas påstådda avsky för ’provokatörerna’ och dagstidningarnas kritik av de oerfarna ministrarnas mesiga flirtande med Erdoğan.

Begreppet Finnlandisierung skapades i tiden som slagträ i tysk inrikespolitisk debatt – en mildare variant av pejorativa uttryck som bananrepublik och vasallstat. En egendomlig form av ’finlandisering’ , samtidigt fossilisering, uppvisade Tyskland senare självt; man intalade sig att Ryssland automatiskt skulle bli demokratiskt om tyskarna blundade och sparade stora pengar genom att göra sig beroende av rysk olja och gas. En ’Deutschlandisierung’ som i och för sig stora delar av Europa deltog i.

’Finlandisering’ i riktning Tyskland var det fråga om på 1930-talet när K-A Fagerholm i egenskap av ansvarig utgivare för finländska Arbetarbladet dömdes till böter för att 17.1.1936 ha publicerat ett kåseri där Hitlers och Goebbels uteblivande från Görings födelsedagsfest antogs bero på ”tillfällig ljusning i hjärnkontoret”. (Bakom kåsören ”Polypens” lättsamma vanvördighet låg Elmer Diktonius.) Straffet för ”olämpning av tyska rikets statschef ” blev 1050 mark (finska) eller 35 dagars fängelse. Det officiella Finlands relationer till Nazi-Tyskland var den gången bättre än Sveriges idag till Turkiet.

30.1.2023