Strejk kan vara en glad sak – åtminstone om den lyckas. Ur Nigel Coles film Flickorna i Dagenham (Made in Dagenham, 2010)

Den påtrampade människans kamp –
så har strejk sett ut på film

Som tema har strejk alla ingredienser som behövs för en bra film.

Strejken är en möjlighet, ett val att vara något mera än en passiv kugge i någon annans maskineri. En arbetsgemenskap i förhandling om en skärva av makten. En påminnelse riktad till samhället: vi finns, vi behövs.

Som ämne för film har strejken allt: starka känslor, sammanhållning, tvivel och svek. Den påtrampade människans kamp mot utsugning och förtryck. En dramatisk båge med risktagning, uppoffring, solidaritet och – kanske – seger.

Ett självklart filmtema, kan man tycka. Ändå är strejk inte någon jättegenre, åtminstone jämfört med deckare, splatter, science fiction och så vidare. Har det att göra med att film är en kapitalkrävande konstform, särskilt om ”produkten” ska se proffsig ut och få distribution på en bredare marknad? Arbetarkamp – inte det första man väntar sig av Hollywood, liksom.

Jag har listat några av de mest klassiska och/eller bästa strejkskildringarna på film. På grund av mina egna begränsningar är urvalet Europa- och Amerikacentrerat, ändå varierar tillgängligheten kraftigt och av en konstig slump finns ingen av de här filmerna på Netflix. Flera är ändå lätta att få tag på, till och med gratis.

Planscher för Eisensteins film av Anton Lavinsky, Sovjetunionen, och Mihály Bíró, Österrike.

Om Émile Zolas Germinal (1885) är strejkklassikern inom litteraturen så är Eisensteins Statjka alla strejkfilmers moder. Inte den första, men avgjort en av de mest spännande. Åtminstone för cineasterna, som här ser samma djärva och nyskapande filmspråk som i Eisensteins mest kända Pansarkryssaren Potemkin (samma år) och Oktober (1927).

Tillsammans med kolleger som Dziga Vertov och Vsevolod Pudovkin gjorde Eisenstein den tidiga ryska montagefilmen till ett begrepp och påverkade all kommande filmestetik, inklusive rockvideons. Man kan se Statjka som en 85 minuter lång rockvideo, fast då får man själv stå för elgitarrerna – filmen är stum.

Den ”vanliga” publiken – finns den? – saknar hjärtknipande huvudpersoner och visst kontrasterar den banbrytande estetiken mot den fyrkantiga framställningen av kapitalister och proletärer. De har blivit klichéer just på grund av filmer som denna. Ibland fros­sar Eisenstein i hur kosacker och soldater massakrerar strejkande i snygga bildkompo­sitioner.

Då får man påminna sig om hur fullständigt nytt allt detta var 1925: en lång, konstnärlig spelfilm där underklassens upproriska arbetare för första gången har sympatierna. Det hade blivit möjligt i de stora omvälvningarnas Ryssland. Åtminstone för en tid, och så länge man bara skildrade tsartiden.

I Finland fick filmen biopremiär först 1971, har visats i tv 1979 och 2012. I dag kan den ses gratis med bra kvalitet på bland annat Youtube.

Länge förbjuden i USA, hyllad i Europa. Legendariskt amerikanskt strejkdrama byggt på verkliga händelser i New Mexico. Fräscht manus, fina skådisar (delvis amatörer). Filmens arbetar- och minoritetskamp blir sömlöst också ett feministiskt manifest, kvinnornas insats blir avgörande för strejkens framgång.

Låter det alltför trendigt intersektionellt för att vara sant? Det har roat mig att dagens kommentatorer tycker att filmens feminism modell 1954 är så ”före sin tid”, som om till exempel 1800-talets arbetarkvinnorörelser aldrig hade existerat.

Undra på att filmen förbjöds av kongressen – det var ju McCarthy-tider – och att Rosaura Revueltas, som spelar huvudrollen, blev arresterad mitt under inspelningen och utvisad från USA som illegal immigrant. Historien om tillkomsten är lika spännande som filmen själv. Regissören var svartlistad, liksom producenten, manusförfattaren, kompositören, skådisen som spelar sheriffen, med flera. ”Eftersom vi ändå var stämplade kunde vi lika gärna göra det vi anklagades för.” Det förklarar också att kvaliteten är så hög, trots minimal budget, bekostad av gruvarbetarfacket.

Bioafiisch för filmen 1955 i Zeitz, DDR.

Under 1960-talet återupptäcktes Salt of the earth och visades inom facket, kvinnorörelsen och på filmskolor. Till slut, 1992, K-märktes den av samma kongress som på 1950-talet svartlistat den. Filmen ger därmed en hint om hur mycket bättre USA:s kultur kunde vara – ta lärdom och förbjud flera Hollywoodregissörer!

I Sverige gick filmen upp på bio 1958, i Finland aldrig. Tv-premiär på Yle 1973, senast visad 2015. Hyfsad kvalitet på Youtube.

Bo Widerberg kontrasterar ljusa ljuva bilder av den svenska sommaren mot den svenska arméns chockerande dödsskjutning av fem pappersarbetare i ett demonstrationståg 1931. Precis som i Salt of the Earth kommer vi personligt nära en arbetarmiljö i en tid där ordet strejk ofta var synonymt med ordet svält. Erik Blomberg skrev en gravskrift över de ”stupade i fredstid” i Ådalen. ”Brottet var hunger.”

Bildmässigt till och med för vackert, sentimentalt, muttrade en del kritiker. Och en finländare frestas att jämföra med vårt blodiga inbördeskrig bara tolv år tidigare, eller Kemi 1949, där två strejkande dödades av polisen. Men det är en helt ojuste jämförelse; våld är inte en landskampsgren. Och också inslagen av romantik över klassklyftan får i filmen ett realistiskt slut.

Ådalen 31 belönades med Grand Prix i Cannes 1969. I Finland gick den upp på bio 1970 och har senare visats flera gånger i vår tv, senast 2018. Finns att köpa i en dvd-box med Widerbergs filmer.

Dokumentär som känns som en spelfilm. En lång och bitter gruvstrejk i Harlan 1973 verkar ha bestämt sig för att följa manuskriptet från Salt of the earth. Fackmötena, strejkbrytarna, våldet, kvinnornas avgörande roll – allt i fiktionen två decennier tidigare utspelar sig här igen, i verkligheten. Nu smyger dessutom gruvbolagets lejda mördare i natten. Även de strejkande känner att de måste beväpna sig, bland annat med pistoler i bh:n.

Regissören Barbara Kopple gissade att filmteamets närvaro kan ha bidragit till att förhindra ett rent blodbad.

Estetiskt sett har Harlan County en fräsch 1970-talsråhet. Inslagen av gruvarbetarsånger är en bonus. Filmen belönades med en dokumentär-Oscar men fick ingen biodistribution i Finland. Också dvd:n är svår att få tag på. Premiär i Yle 1978, senast visad i TV2 1980.

Den färggranna feelgood -rullen bland dessa strejkfilmer. England 1968: arbetarkvinnor på Fordfabriken med tuperade frisyrer och utsvängda kjolar höjer knytnäven och kräver samma lön som männen. Trots även sorgliga inslag är humorn det främsta vapnet och till och med järnladyn, anti-fackkämpen Margaret Thatcher faller för bilarbeterskornas charm. Bonus 1: sprakande Sally Hawkins i huvudrollen, känd från Mike Leighs Happy-go-lucky, 2008. Bonus 2: verklighetens popstjärna Sandie Shaw jobbade en gång i tiden i flera år som hålkortsstansare i den verkliga fabriken.

Infiltration på reklambyrån: "Equal pay"

I Finland har filmen enbart distribuerats på dvd. Exemplar är tillgängliga på Helmet-biblioteken i huvudstadsregionen.

Bygger på ett verkligt rättsfall 2001 där över tusen finländska städerskor åtalade staten för en extremt ful uppsägning – och vann processen. Sari Mällinen i huvudrollen är plågsamt och realistiskt vek, en alltför snäll kvinna som tar stryk överallt: av firman lönemässigt, av kollegerna som strejkbrytare och av ligistsonen bokstavligen. Tills hon för en gång skull har tur – den enda scenen där trovärdigheten svajar är alltså när det går bra och storyn råkar vara helt sann.

”Småtråkigt”, lydde HBL-filmrecensentens dom, andra jämförde i positiv anda med Ken Loach och Mike Leighs arbetarskildringar.

Dvd tillgänglig på Helmet-biblioteken.

I dag kan vi tacka tidigare generationer som gjort strejkrätten till en medborgerlig rätt för de flesta av oss. Och hylla de konstnärer och filmare som har bidragit med sina bilder.

Få ifrågasätter strejkrätten, och avtabuiseringen har lett till att också välbetalda och borgerliga yrken numera strejkar. Visst kan man diskutera moralen i utpressningen från en del nyckelsektorer.

Strejkande i låglöneyrken, till exempel sjukvård och renhållning, har i allmänhet ändå sympatierna på sin sida. Problemet är att de är så många; ett plus i kassan för dem blir obönhörligt ett minus för den makthavande medelklassen.

Samtidigt har vi en växande sektor av oorganiserade arbetare, ett verkligt proletariat utan en chans att protestera. Papperslösa, flyktingar i väntan på uppehållstillstånd, influgna säsongsarbetare i eländiga förhållanden. Städfirmor, brevbärare, bärplockare, för att inte tala om offren för människohandel. En massa ”osynliga” människor som håller i gång våra hjul men som har svårt att försvara sig mot gangstrar som hänsynslöst skor sig på deras utsatthet. För dem visar sig Finland från en laglös sida.

Där är vi kvar i 1800-talet, före den etablerade arbetarrörelsen. Också de osynliga är ett starkt filmämne, för en annan kategori av filmer, där strejk inte ens finns på kartan.

Trygve Söderling

Tillägg: HBL publicerade inte nedanstående, kompletterande lista i manuskriptet: ytterligare några filmer på temat strejk.

Tips: några andra strejkfilmer

• Werner Hochbaum: Brüder (1929): vänsterfinansierad dramadokumentär om hamnarbetarstrejken i Hamburg på 1890-talet. Snyggt bildberättande. Finns på Youtube
• John Ford: Vredens druvor (The Grapes of Wrath, 1940): hungrande arbetslösa och strejkbrytare i krisens USA, efter John Steinbecks roman. Att strömma med engelsk textning på archive.org. DVD finns på Helmet-biblioteken. 
• Vilgot Sjöman: En handfull kärlek (1974): mustig tidsskildring från den svenska storstrejken 1909. Svåråtkomlig.
• Andrzej Wajda: Järnmannen (Człowiek z żelaza, 1981): spelfilm om upprinnelsen till den polska strejkrörelsen Solidarność. Youtube eller köp-DVD.
• Claude Berri: Germinal (1993). Baserad på Zolas litterära 1800-talsroman om en bitter gruvstrejk. Köp-DVD. Trailer (Även filmad 1913 och 1963, som tv-serie 1970 och 2021.)
• Radu Mihaileanu: Källan (La source des femmes, 2011). Komedi om kvinnlig kärleksstrejk à la Lysistrate för att modernisera vattenförsörjningen i en liten marockansk by. Köp-DVD. Trailer
• Andrej Kontjalovskij: Kamrater! (Дорогие товарищи / Dorogie tovarisjtji, 2020). Drama om det brutala krossandet av arbetarstrejken i Novotjerkassk, Sovjetunionen 1962. DVD  (Dear comrades!) finns att låna på Helmet-biblioteken. Trailer