Nordiska kulturgräl

När fungerar en woke-protest, när inte, och på vilken sida av barrikaden hamnar konsten? Såna frågor väcker en YLE Fem-producerad dokumentärserie. 

Nordiska kulturskandaler är visserligen något av en klickrubrik – finskans ”kohu” (upprördhet, sensation) motsvarar bättre seriens brokiga exempelsamling. Som sönderfaller i två kategorier. 

Dels klassiska konstprovokationer, ”épaterande” av den vanliga trångsynta publiken – som Elisabeth Ohlsons studiofoton av Jesus i queer-situationer, Jani Leinonens McJesus-skulptur, Carolina Falkholts jättelika blåa kuk-mural eller Iiu Susirajas groteska kroppsfoton. Normal religionsdebatt och nakenhet alltså, här utmanas en sårad och äcklad majoritet som antas vara inskränkta bakåtsträvare (och ofta är det). 

I den andra kategorin – de flesta exemplen – är det tvärtom konstverken som blir giftstämplade av förtryckta grupper, som känner sig sårade. Där är Jenni Hiltunens twerkande same-rumpor och den isländska dramatikern Eiríkur Örn Norðdahls trans-pjäs Hans Blaer. Typiskt nog för programmens typ av journalistik saknas egentlig beskrivning av verken. Istället är det mycket känslor och ansikten, nästan alltför själfulla intervjuer med representanter för utsatta grupper.

Det måste man ge programserien att också en kritiker utan egna kor i diket ges ordet en gång, nämligen Suna Vuori i fallet med finländska Nationalteaterns tjafs kring vem som får spela vad i en Almodóvar-pjäs. Och i ett superkort inslag får författaren Lena Andersson nämna att överslag förekom i #metoo, även om avsnittet i stort sopar dem (lynchningar i media, självmord) under mattan.

Förtrycket är verkligt, men serien demonstrerar i flera fall hur tondöv ”wokeism” kan motverka sina egna, berättigade syften. Att en studentgrupp tog strid mot benämningen Vita havet (stor ljus sal i Konstfack i Stockholm) gjorde ID-politiken en björntjänst; paradoxalt nog var det här kanske den verkliga skandalen.

Men strängt taget bjuder serien bara på en enda verklig skandal. Det är det rafflande avslöjandet i avsnitt 5 av hur en norsk ministerhustru fejkade hat-aktioner mot paret självt och brände deras bil, allt för att misstänkliggöra mänskorna bakom en teaterföreställning som hon inte tyckte om. Skandal och polissak.

”Nordiska kulturbråk” vore en mera träffande rubrik på serien, där det flernationella greppet hör till ljuspunkterna. Bara en finlandssvensk redaktion vågar vara så här gränslös. 

I och för sig kan man ju tycka att också mindre sexiga kulturskandaler, typ nerlagda bibliotek och kulturfientliga budgetar, kunde platsa i stycket. För att inte tala om fallen av privatförsnillade pengar (Helsingfors konsthall, Pohjola-Norden, Folkhälsan …). Kanske nästa säsong  borde handla om dålig musik, barbarisk byråkrati och kostymklädda bedragare, alltså verkliga kulturskandaler?

Trygve Söderling