Introduktion till Nya Argus temanummer ”Favoriter ur världslitteraturen”, sommaren 2025

Välkonstruerade favoriter
att samtala med

Jean-Baptiste Camille Corot (1796–1875): Forêt de Fontainebleau (1834)

Det är knappast en slump att två av essäerna i årets temanummer om litterära favoriter anknyter till aktuella spekulationer om så kallad AI, artificiell ”intelligens” – eller, som Sofia Parland skriver, datorgenererade språkmodeller. Genom att använda statistik på tidigare skrivet material konstruerar ”AI” flöden som verkar skapade av ett intellekt; texter som vi genom vår fallenhet för antropomorfism spontant ”besjälar”; vi ser en gubbe i en stubbe.

En fråga för sig är om inte en välkonstruerad AI-text kan vara objektivt sett rikare litteratur än en medioker mänsklig författares. Och kanske en humanoid kan programmeras att vara mera moralisk, mera human än den självupptagna primat i vit rock som sytt ihop roboten i sitt laboratorium? Etiska frågor kring konstgjorda, mänskoskapade former av ”liv” med autonom ”vilja” väcktes i Mary Shelleys tidiga sci-fi-roman Frankenstein (1818), som Be Nordling diskuterar (sid 167). 

Sofia Parland å sin sida tolkar ett modernt verk, Viktor Pelevins ”Skräckhjälmen” (Шлем ужаса, 2005), som en parafras på språkmodellernas spegelvärld. Med ett barndomsminne som Ariadne-tråd återfinner hon boken och hamnar i legenden om Minotaurus i chattform. Kan labyrinten på Kreta vara en metafor för vårt umgänge med ”tänkande” maskiner?

De två exemplen visar, med två sekler mellan sig, på litteraturens töjbarhet, förmåga att tala tidlöst i tiden. Många bekymrar sig idag över sjunkande läskunnighet och en oförmåga att ta till sig resonemang i två led som inte ryms i en tweet på X eller en snutt på Tiktok. Men kanske tendensen till otåligt scrollande och ”gräshoppshjärna” snart förpassas till en barbarisk forntid, tillsammans med skräpmat och stillasittande? Även om den härskande klassen kanske har övergett bildning som ideal och kontroll, finns konstens stora reservoarer kvar att utforska för dem som orkar gå mot strömmen. 

Mary Shelley och Viktor Pelevin är två ”favoriter ur världslitteraturen”, det tema som Nya Argus har satt som rubrik för sitt sommarnummer sedan 1993. Ett register över samtliga essäer som hittills ingått hittas på nyaargus.fi/favoriter.html. Ordet ”favoriter” får betona det subjektiva, personliga, engagerade: inte pliktskyldiga läxor, utan verk som betyder något särskilt för skribenterna. Kända klassiker blandas med blivande sådana; ibland udda pärlor, fantastiska fynd utan anspråk på status och bred berömmelse.

Jevgenij Chaldej: På Nevans kaj (1954)

Numrets essäer arrangeras enligt språkområde. Först ute är ryssarna, symboliserade av Jevgenij Chaldejs foto av en läsare på Nevans kaj. Tanklösa personer tar på grund av dagens skräckregim avstånd från rysk kultur och språk som sådana – ”Till och med högt uppsatta akademiker har i fyllan frågat mig om jag är putinist”, berättar Rosanna Fellman i sin essä om Majakovskij (s. 139). Den ryggmärgsreaktion hon beskriver är djupt paradoxal, bland annat eftersom så många av de bästa ryska författarna genom tiderna förföljts av makthavarna. Belägg för det ges också i det här numret; Anna Achmatovas poesi är ofta, som Barbara Lönnqvist visar (s. 135) elegiska dokument över fängslade och försvunna närstående. Och som Rosanna Fellman visar var (den med Achmatova samtida) Majakovskijs postuma öde länge att i hemlandet skäras ner till det propagandamässigt användbara. Olga Engfelt å sin sida presenterar (s. 147) två exil- och motståndspoeter i vår egen tid, ryskan Darja Serenko och ukrainskan Zjenja Berezjna. 

Ett kapitel för sig utgör trickstern Pelevin ^[not] , tolererad av regimen, kanske eftersom hans slirigt samtidssatiriska fantastik (ibland kallad ”postmodern buddhism”) är oerhört svår att placera på en politisk karta. Alla bidragen i den ryska avdelningen kan ändå läsas som en påminnelse om ”det andra Ryssland”, dubbelt nödvändigt i dagens grymma kontext. 

Henri Fantin-Latour: La lecture (1870)

Fantastik och överraskande förvandlingar handlar det om också hos Miguel de Unamuno – spanjor, tidigt 1900-tal – som när en romanperson börjar ifrågasätta författarens existens. Dimma presenteras av Joakim Lilljegren (s. 153). Ett mer politiskt men lika fantasifullt experimentlynne hittar man hos portugisen José Saramago. Clas Zilliacus guidar oss till bland annat Saramagos version av Platons grotta, som rustas upp för att ”öppnas för allmänheten, mot inträde”.

Både Bodil Lindfors (s. 175) och Martin Kjellman (s. 177) förknippar sina läsningar av två nordamerikanska författare, Lillian Hellman respektive Toni Morrison, med personliga vändpunkter: så här lever böcker med i ens liv, kanske återfunna efter decennier, eller upptäckta just nu med stark identifikation och drabbande verkan. — Engelskspråkig, men indisk-brittisk och ”tredje världen-kosmopolit” är Salman Rushdie, som Carita Backström (1943–2025) skrev fylligt om i vårt Favoriter-nummer 1991. Vi trycker om Citas essä ”ur arkiven” (s. 171) som en hommage till hennes imponerande insatser – i första hand i radiomediet, men glädjande ofta också i Nya Argus. Just den här texten landar i ett ögonblick två år efter fatwan; ”hädaren” Rushdie har gjort avbön och proklamerat sig vara muslim. Det räddade honom inte, vet vi nu, från knivattentatet 2022 som kostade honom ett öga. 

Mio Lindman reflekterar i sin essä om Den fångna (s. 161) över Marcel Proust som utforskare av ”svartsjukans epistemologi”. ”Marcel är besatt av lögnen, men vad gäller hans sanningslidelse omfattas han inte själv av den.” En lustig parallell kan här dras till Mary Shelleys satir om den självupptagna Frankenstein på schäslongen: ”Hans begrepp om skuld och ansvar rymmer sällan mer än dessa mångordiga men synnerligen abstrakta bekännelselitanior”, som Be Nordling skriver. Läsning kan med fördel också vara läsning mothårs.

Liksom Prousts spaning, genomsyras också Marguerite Duras verk av temat skuld och minne – inte minst i Hiroshima mon amour. Gungerd Wikholm återvänder (s. 158) till filmmanuset från 1959, i vår nutida värld som på nytt tycks rycka närmare katastroferna. Wikholm registrerar Duras oro ”för att inte mera vara en människa med medkänsla, förmåga att se, se noga, inte bara fly undan – in i något lättsmält, något det är ett lågt staket till, något konsumistiskt, regressivt och självupptaget världsfrånvänt”. 

Biblioteket i Holland House, London, efter ett bombanfall under blitzen, 23 oktober 1940

Även på svenska skrivs världslitteratur och vårt tema avrundas med två nordiska favoriter: Astrid Lindgren och Monika Fagerholm. Bägge bygger fantasieggande textvärldar: Bullerbyn, Nangijala, Trakten, Flatnäs – platser som läsare sugs in i, bosätter sig i och undrar: hur gick det sen? Lindgren vägrar besvara frågan – med ett undantag, konstaterar Karin Erlandsson (s. 182); Fagerholm gav för sin del med Glitterscenen en fortsättning på Den amerikanska flickan. Miranda Geust reflekterar (s. 186) över flicklekar, gurlesk, ”minnets träskmarker” och huset ”i den dyigare delen”.

Alla de här favoritböckerna är, vågar man påstå, skrivna av verkliga, namngivna människor – ibland visserligen med viktigt stöd av anonyma förlagsredaktörer. Men spelar det någon roll vem som skriver? Också de färdiga böckerna är artefakter, ett slags språkmodeller. Huvudsaken är att vi som läser dem är mänskor, och att vi kan använda dessa ”textmaskiner” för att reflektera, roas, undra och förstå. Att vi, som Martin Kjellman skriver, kan ”tala med oss själva med hjälp av litteraturen”

3.7.2025