Slammerarkivet: Tre texter om KAIN – 1981

Tre texter om KAIN (1):

Svart hål i vår litteratur?

☐☐☐ Färg-sprakande, ropande avlöser numren varann: för publiken skratt och förvirring, ögon-mat, cirkus: från scenen musik, hejdlösa gester, utklädda körer och röster som mässar märkliga ting:

☐ ☐ ☐ – Bakom våra murar råder friheten: DEN FULLSTÄNDIGA FULLSTÄNDIGHETENS FULLSTÄNDIGHET!!!
– Hey baby …
– Soldat utan återvändo, har kommit tillbaka …
– Continental Hotel, imorgon …

☐ ☐ ☐ Men platsen är bara träruckliga Folkets Hus i Köklax, en lämning av enklare skeden, utan instant-nattklubb, men av mänskor som då ville träffas, dansa, kämpa. Nuet är 1978: Fågel Fenix’ dikt-cabaret Triptyk förlöser den nyfikna entusiasmen på ”alternativa” H:forsgruppers första träff, ”Knäckebröd och Maskrosor”.

Jag sitter och förförs av musiken, av färgen, farten: njuter absurd nyårsrevy, de bildades buskis … bara svagt stinger en bismak: vetskapen att just poesin därbakom, nu knappt viktig när det visuella bär showen, en dag limmas upp, trycks som ett uttryck för just min generation: trots att de flesta av oss, grupper, maskrosor, feminister, ser helt andra liv och hopp blir dethär främmande, just litterära landskapet med cooljazzhotell och så ”vuxen” inredning/ångest ”vår” generations uttryck …

Och fast några anklagar också den showen för mänskoförakt, nihilism, så är dethär segern, succén: Fågel Fenix på sin höjd – på sin slutpunkt. Sedan -79 är ensemblen krympt till sin kärna, till, som de kallar sej, pojkgruppen KAIN, och uppträdena är mer verbala, dominerade av orden och deras skrivare: Thomas Wulff, Martin Enckell, med inslag – reklamsnuttar – av Joakim Groth och Kjell Lindblad (Johan Donner, viktig i Fenix, är tillsvidare i Sverige och filmen).

Vad är Kain – och varför?

”det här handlar om avsked & vemod
det här handlar inte om den nya tiden
det här handlar om sorgen efter slutet”

(Ur Martin Enckell: ”livet är nu bara någonting lite hit & dit & för det mesta skit”)

Dethär handlar om Kain, inte bara för att tiden nu tycks komma dem till mötes: all den ångest-kyla, det poserande som stiger upp i det viktigaste mediet, rocken, kan Kain-gossarna lugnt hävda de länge hållit på med. Det handlar om Kain också heltenkelt för att de och Kvinnoskribentgruppen i Jakobstad är dagens enda uttalade författargrupperingar på finlandssvenskt håll.

Det är ett uttryck för krisen i vår litteratur och kritik, att ingen tycks idas diskutera eller ens fundera över dem som en helhet: vad är Kain? Ändå är de en homogen avvikande grupp, inte bara en bekväm ”generations”-etikett för lata historiker.

Snart är Kain dessutom likamed vår litteratur, de har goda chanser eftersom de finns i H:fors, är män, ogifta, utan ekonomiska problem och litterära konkurrenter (de enda är ju kvinnor eller annars regionala). H:forslokaliseringen betyder att man ofta blir intervjuad i radio och press: därmed blir man författare också i folks medvetande. Ändå är kontentan av kritikernas analys hittills 1) att de kan skriva (det kan de) och 2) att de är lite konstiga, svåra och sådär. Plus 3) de vanliga fraserna. Huvudintrycket är alltså: ett svart hål i den finlandssvenska bokhyllan.

Tre huvuddrag

Sen skrev jag engång (FNT aug. -79) om Fenix som återupptagare av den formalistiska grejen i vår litteratur (med baktanke på 20-talsmodernismen som den förra vågen). Särskilt fiffigt var inte det heller, men citerades genast i böcker och artiklar. Formalism, dvs. speciellt intresse för, ”experiment” med (ovanliga) former, är typisk för Kain, men två andra huvuddrag dominerar lika mycket i de dominerande Kain-arnas texter: dels en klart romantisk konst- och livsinställning (t.ex. redan i titlar som Kristalltårar (ME) och Hjärtats stråtrövare (TW)), dels förstås den djupa svärtan, pessimismen (tex Liv & Tvång, Trance Dance (TW) eller Sortie (ME)).

Romantik – pessimism – formalism: det är ännu bara uppslagsord om man inte går till texterna själva. Men dethär avsnittet ska jag sluta med några tankar om varifrån linjerna kan härstamma: vår möjlighet att begripa de obegripliga Kain:arna bygger på att vi trots allt levt i samma tid och värld som de.

Freaksen var romantik

Romantik, känslocentrering, flödar dagligen kring oss i populärkulturens kanaler: vålds- och romanserier, TV, film, veckopress. Den ”seriösa” litteraturen är ofta ett ”förnuftigare” alternativ till populärromantiken: men Kain-litteraturen är seriös romantik. En självklar bakgrund tror jag är Kains (och min) uppväxt under hippie-erans mode-tid med dess utopier om fritt och mjukt liv, kärlek, kläder: droger exotism, kritik av vår tekniska ”knegar”-civilisation. Hur frusna och små än rock, fred och kärlek-idealen blev i värt vintriga land, så lever de i våra undre skikt, i litteratur och musik som görs av oss freaks: avlöst först närpunkens ”perus-realismi” (med sina egna former för romantik, förstås: men kanske mindre blåögd) landade här, på fötterna.

Också till 60-talsförfattarnas (typ Andersson, Bargum, Kullman) tilltro till förnuftet i samhällsskala – socialism – blir Kain en slags antites. Det fick Claes Andersson att i en recension av Donner-Enckell se högerörnar, något som energiskt tillbakavisades av fenix-fåglarna. Fenix/Kain har alltid känt sej som vänster i nån mening, men bara Groth har sysslat med partiarbete. För de andra fungerade 70-talets dominerande ung-domsrörelse. taistoismen som det avskräckande exemplet på ”politikernas” primitiva mänsko- och kultursyn (en politikermisstro som idag är mycket allmännare i och med att också miljö, kön, energi och globalt ansvar politiserats utan att partier hunnit med).

Terror och pessimism

Fenix’ ställning, ungefär 75–78, som ett ”alternativ till alternativet”, dvs både till den etablerade vänstern och till de borgerliga kanalerna, förklarar kanske en del av de djupa avtryck den västtyska terrorismen, typ Baader-Meinhof, gjort i pojkgruppens texter: det är samma isolation, rädsla för fascistoida tendenser, samma pessimism inför den ”demokratiska” västvärldens förmåga att undvika de mänskliga och globala katastrofer den med full fart brakar mot.

Också formalismen blir då ett uttryck för isolation: de ”stora” media är förvrängda och komprometterande i sej: julklappsromanen, önskedikten… Bättre att vara svår men ren: ”popularisering” förknippas med blåskjortornas agit-propgruppers naiva hurtighet, med ”socialistisk realism” (egentligen också en form av romantik). Dessutom talar Kain (åtm. Wulff) gärna om att avspegla den moderna video-världens snabba elektroniska media i dikten, med deras tempo och uppstyckning av medvetandet. Det låter bra, men jag är inte säker på att de lyckats eller att det i sej skulle vara ett argument för ”svår” konst.

Hur dethär, av mej konstruerade, ”litterära programmet” (romantik – pessimism – formalism) ser ut i verkligheten, tar jag upp i två följande avsnitt: ett om Wulff och Enckell, ett om (den delvis annorlunda) Groth. Den som tycker dethär varit för teoretiskt, får trösta sej med Enckells ord:

”stjärnbilderna i Jon blunds sönderskjutna parasoll säger oss ingenting”

Trygve Söderling


	Texter framslamrade av Trygve Söderling
Ett försök till analys av den litterära pojkgruppen KAINs produktion (del 1/3)	30. 7. 1981 • folktidningen NY TID Tre texter om KAIN (1): Svart hål i vår litteratur? ☐☐☐ Färg-sprakande, ropande avlöser numren varann: för publiken skratt och förvirring, ögon-mat, cirkus: från scenen musik, hejdlösa gester, utklädda körer och röster som mässar märkliga ting: ☐ ☐ ☐ – Bakom våra murar råder friheten: DEN FULLSTÄNDIGA FULLSTÄNDIGHETENS FULLSTÄNDIGHET!!! – Hey baby … – Soldat utan återvändo, har kommit tillbaka … – Continental Hotel, imorgon … ☐ ☐ ☐ Men platsen är bara träruckliga Folkets Hus i Köklax, en lämning av enklare skeden, utan instant-nattklubb, men av mänskor som då ville träffas, dansa, kämpa. Nuet är 1978: Fågel Fenix’ dikt-cabaret Triptyk förlöser den nyfikna entusiasmen på ”alternativa” H:forsgruppers första träff, ”Knäckebröd och Maskrosor”. Jag sitter och förförs av musiken, av färgen, farten: njuter absurd nyårsrevy, de bildades buskis … bara svagt stinger en bismak: vetskapen att just poesin därbakom, nu knappt viktig när det visuella bär showen, en dag limmas upp, trycks som ett uttryck för just min generation: trots att de flesta av oss, grupper, maskrosor, feminister, ser helt andra liv och hopp blir dethär främmande, just litterära landskapet med cooljazzhotell och så ”vuxen” inredning/ångest ”vår” generations uttryck … Och fast några anklagar också den showen för mänskoförakt, nihilism, så är dethär segern, succén: Fågel Fenix på sin höjd – på sin slutpunkt. Sedan -79 är ensemblen krympt till sin kärna, till, som de kallar sej, pojkgruppen KAIN, och uppträdena är mer verbala, dominerade av orden och deras skrivare: Thomas Wulff, Martin Enckell, med inslag – reklamsnuttar – av Joakim Groth och Kjell Lindblad (Johan Donner, viktig i Fenix, är tillsvidare i Sverige och filmen). Vad är Kain – och varför? ”det här handlar om avsked & vemod det här handlar inte om den nya tiden det här handlar om sorgen efter slutet” (Ur Martin Enckell: ”livet är nu bara någonting lite hit & dit & för det mesta skit”) Dethär handlar om Kain, inte bara för att tiden nu tycks komma dem till mötes: all den ångest-kyla, det poserande som stiger upp i det viktigaste mediet, rocken, kan Kain-gossarna lugnt hävda de länge hållit på med. Det handlar om Kain också heltenkelt för att de och Kvinnoskribentgruppen i Jakobstad är dagens enda uttalade författargrupperingar på finlandssvenskt håll. Det är ett uttryck för krisen i vår litteratur och kritik, att ingen tycks idas diskutera eller ens fundera över dem som en helhet: vad är Kain? Ändå är de en homogen avvikande grupp, inte bara en bekväm ”generations”-etikett för lata historiker. Snart är Kain dessutom likamed vår litteratur, de har goda chanser eftersom de finns i H:fors, är män, ogifta, utan ekonomiska problem och litterära konkurrenter (de enda är ju kvinnor eller annars regionala). H:forslokaliseringen betyder att man ofta blir intervjuad i radio och press: därmed blir man författare också i folks medvetande. Ändå är kontentan av kritikernas analys hittills 1) att de kan skriva (det kan de) och 2) att de är lite konstiga, svåra och sådär. Plus 3) de vanliga fraserna. Huvudintrycket är alltså: ett svart hål i den finlandssvenska bokhyllan. Tre huvuddrag Sen skrev jag engång (FNT aug. -79) om Fenix som återupptagare av den formalistiska grejen i vår litteratur (med baktanke på 20-talsmodernismen som den förra vågen). Särskilt fiffigt var inte det heller, men citerades genast i böcker och artiklar. Formalism, dvs. speciellt intresse för, ”experiment” med (ovanliga) former, är typisk för Kain, men två andra huvuddrag dominerar lika mycket i de dominerande Kain-arnas texter: dels en klart romantisk konst- och livsinställning (t.ex. redan i titlar som Kristalltårar (ME) och Hjärtats stråtrövare (TW)), dels förstås den djupa svärtan, pessimismen (tex Liv & Tvång, Trance Dance (TW) eller Sortie (ME)). Romantik – pessimism – formalism: det är ännu bara uppslagsord om man inte går till texterna själva. Men dethär avsnittet ska jag sluta med några tankar om varifrån linjerna kan härstamma: vår möjlighet att begripa de obegripliga Kain:arna bygger på att vi trots allt levt i samma tid och värld som de. Freaksen var romantik Romantik, känslocentrering, flödar dagligen kring oss i populärkulturens kanaler: vålds- och romanserier, TV, film, veckopress. Den ”seriösa” litteraturen är ofta ett ”förnuftigare” alternativ till populärromantiken: men Kain-litteraturen är seriös romantik. En självklar bakgrund tror jag är Kains (och min) uppväxt under hippie-erans mode-tid med dess utopier om fritt och mjukt liv, kärlek, kläder: droger exotism, kritik av vår tekniska ”knegar”-civilisation. Hur frusna och små än rock, fred och kärlek-idealen blev i värt vintriga land, så lever de i våra undre skikt, i litteratur och musik som görs av oss freaks: avlöst först närpunkens ”perus-realismi” (med sina egna former för romantik, förstås: men kanske mindre blåögd) landade här, på fötterna. Också till 60-talsförfattarnas (typ Andersson, Bargum, Kullman) tilltro till förnuftet i samhällsskala – socialism – blir Kain en slags antites. Det fick Claes Andersson att i en recension av Donner-Enckell se högerörnar, något som energiskt tillbakavisades av fenix-fåglarna. Fenix/Kain har alltid känt sej som vänster i nån mening, men bara Groth har sysslat med partiarbete. För de andra fungerade 70-talets dominerande ung-domsrörelse. taistoismen som det avskräckande exemplet på ”politikernas” primitiva mänsko- och kultursyn (en politikermisstro som idag är mycket allmännare i och med att också miljö, kön, energi och globalt ansvar politiserats utan att partier hunnit med). Terror och pessimism Fenix’ ställning, ungefär 75–78, som ett ”alternativ till alternativet”, dvs både till den etablerade vänstern och till de borgerliga kanalerna, förklarar kanske en del av de djupa avtryck den västtyska terrorismen, typ Baader-Meinhof, gjort i pojkgruppens texter: det är samma isolation, rädsla för fascistoida tendenser, samma pessimism inför den ”demokratiska” västvärldens förmåga att undvika de mänskliga och globala katastrofer den med full fart brakar mot. Också formalismen blir då ett uttryck för isolation: de ”stora” media är förvrängda och komprometterande i sej: julklappsromanen, önskedikten… Bättre att vara svår men ren: ”popularisering” förknippas med blåskjortornas agit-propgruppers naiva hurtighet, med ”socialistisk realism” (egentligen också en form av romantik). Dessutom talar Kain (åtm. Wulff) gärna om att avspegla den moderna video-världens snabba elektroniska media i dikten, med deras tempo och uppstyckning av medvetandet. Det låter bra, men jag är inte säker på att de lyckats eller att det i sej skulle vara ett argument för ”svår” konst. Hur dethär, av mej konstruerade, ”litterära programmet” (romantik – pessimism – formalism) ser ut i verkligheten, tar jag upp i två följande avsnitt: ett om Wulff och Enckell, ett om (den delvis annorlunda) Groth. Den som tycker dethär varit för teoretiskt, får trösta sej med Enckells ord: ”stjärnbilderna i Jon blunds sönderskjutna parasoll säger oss ingenting” Trygve Söderling	Publi. på nätet 2012
	Publicerad i folktidningen Ny Tid, Helsingfors, 30.7.1981 • Se också: Tre texter om KAIN (2): Desperationen som skön konst Tre texter om KAIN (3): Att slå ut blindfönstren SLAMMERARKIVET– hemsida