ESSÄ (1983)

Den bombade finlandssvensken

— om atomkritikens uppgång
och fall —

I . VÅRA VANLIGASTE KRITIKER

 1. Afton på Handelsgillet

Klockan närmar sej halv elva och Erik Wahlström, junior-red. på Hufvudstadsbladet, hugger gaffeln i en jättelik entrecôte med oljekokt potatis och aromsmör. Det ser ut som en försenad hämnd. Kvällens debatt här på restaurang Handelsgillet, H:fors, sket sej. Kanske inte direkt för Wahlström, men som debatt. Ljudnivån blev den enda höga.

Mer försynta gestalter smalt i ett tidigt skede ut genom dörren. Var förnuftets röst ändå närvarande, så drunknade den i Publicistsförbundet rf:s allmänna fyllevrål. Beklämmande! — som en känd poet och redaktör gastade:

Rent ut sagt beklämmande! … Vad sysslar ni med riktigt där på Husis? … Alltså skärp er nu lite! … Man somnar ju! … Man somnar när man slår upp tidningen' … Just när man har vaknat! … Va! …

Det var stilen. Diskutera nu sen litteraturkritik. Folk gick ut hårt, men med lösa eller inga poänger. De som klagade på trist kritik var själva lika trista. Det hela handlade (visade det sej snart) sen ändå som vanligt egentligen ju bara om Hbl:s kultursida.

Också utgången var därför den givna: hopplöshet, kaos, mänsklig förnedring.

2. I strilet?

I och för sej tycker man att Wahlström då istället kunde vara nöjd och låta bli att gnissla med kniven. Nöjd åt att hans blad till den grad dominerar, sätter ramarna för folks tänkande. Och nöjd över att Hbl:s kritiker visar sej såpass blåsta och griniga. Ofarliga. (Kritikerna av Hbl alltså, inte i. Enbart.) Å andra sidan: är h:forspublicistema måttet på vår kulturdebatt i allmänhet — då är vi ändå ganska i strilet.

Nåja, för en mera casual besökare, en turist på Publicistklubben, var kvällen snarare sprallig än förödande. Är man van vid Boklags- och såna sammanhang — med té, feminister, rödvin och bostadsbrist — så framstår Gillets skränande ungtuppar, biffar, brännvin, små rodnande kvinnor som både exotiska och spännande. En annan sak är sen att Gillet-miljön knappast kan vara hälsosam i längden.

OK — låt vara att Otid-gänget, Ny Tid, Boklaget, miljöfreaks och andra skummisar "når ut” till bara nån procent eller promille av oss. Låt vara att vi bara är "kryddor i kapitalets kalops" (Martin Enckell). Medan nån Hbl kanske "täcker in" en tredjedel av gänget. Det måste ändå vara psykiskt mindre nerbrytande att sitta på Boklagsmöten än att doka på Gillet.

Dessutom är Gillet inte måttet. På vår kultur. Möjligen en efterklang av högborgerliga, s.k. kultur-svenska traditioner från tiden när Hesa ännu de facto var centrum. På Gillet finns det förflutna, i boklagsgerillan är framtiden.

3. Vart jag vill komma

Sån var den kvällens lärdom, för min del. Och denna: att det inte är stor vits med "kritik" å la "äh, skärp er va där på Husis" om den inte överskrider det som kritiseras. Groth är inne på samma sak när han (i sin kritik-artikel i det här numret) säger att det inte räcker med att berätta för andra hur de borde bete sej. Det är klart att man kan hävda att Hbl är en ålderdomlig tidning på ljusårs avstånd från allt som lite rör på sej (betecknande nog har dess kulturella kultfigur på sistone blivit Calle Öhman!), men den saken har redan ältats över krogborden i åtskilliga decennier och utgör i sej själv ett exempel på den atomistiska kritik jag här är ute för att ändra på.

För det är på den linjen som standardgnället brukat gå — inte bara på Handelsgillet hösten 1981. Men: genom att göra eller skriva trista inlägg, mot dålig kritik, av usel litteratur, åker man bara vidare neråt på en spiral av uselhet — som förr eller senare slutar i total brain drain, på ett eller annat plan. Gnäll är kritikerns första synd, den andra att inte skriva bra. Därför är t.ex. Tom Sandell (Hbl) en bättre kritiker än Leif Salmén (Nya Argus), trots att bägge två ju är urtypen för den bittre mannen.

4. Den bittre mannen

Sandell är gnällig när han får in sin favoritstation, ytflum om "välfärdssamhällets" baksidor. Och det får han alltid: alla hans ingresser i höstas var byggda enligt modellen "det vore kortsynt och småskuret att läsa Hans Fors' bok bara som en skildring av Josef och Jesus — i själva verket är den ett bittert avslöjande av det själlösa konsumtionssamhället" (min emfas).

Men Sandell får ändå syndernas förlåtelse eftersom han skriver såpass bra.¹⁾ Han håller en linje, som ger ryggrad också åt pinsamt snitsiga formuleringar typ (om Tikkanen: Henriksgatan): "skriven i ett slags själsligt katatoniskt tillstånd … det är som om han matade ett omättligt svart hål … "

Trots att jag sällan eller aldrig håller med Sandell, tycker jag han framstår som den bästa fsv. kritikprosaisten. Det finns en helhetsidé bakom det han gör — visserligen alltid samma gamla "välfärdssamhället". Men det resulterar i alla fall i en tolkning, får texterna att stå på egna ben. Ett allvarligt hot mot atomiseringen av vår kritik, är vitsordet. Ibland säger den nåt om boken också.

5. Den bittre mannen — 2

Salmén skriver också bra — isynnerhet om USA-litteratur på betryggande avstånd. Men när det börjar bränna under egna fötterna kryper gnället fram och förvrider proportionerna. Tonen blir den väldiga magisterns, lite som hos 30-tals-gudfäderna till höger: Koskenniemi, Böök … Som i den berömda avrättningen (Nya Argus 7/81) av kvinnolitteraturen, kioskböckerna och Märta Tikkanens nya, i den ordningen. Det västerländska kulturarvet och publikens förmåga att förstå sej på verklig poesi (t.ex. hans egen) var enligt Salmén hotade ifall ingen nu trädde fram och visade Märta var skåpet ska stå. Kanske det — men som försvar för skapandet är planlösheter typ

… konstens seglivade ständiga rörelse i riktning mot det sanna, det som aldrigt är halvt, utan som alltid är fyllt av strävan till helhet och — litet pretentiöst — fulländning.
    Någon sådan strävan finns tyvärr inte i Märta Tikkanens nya diktsamling.

 … inte riktigt övertygande. Om att typen bakom klyschorna själv är en pålitlig guide till detta sanna.

6. Böcker som "borde beröra"

Och just det är kritikerns första dygd och regel: att övertyga. Av erfarenhet vet jag att man tvingas använda vilka trick som helst: påstå att man har läst boken, förstått den, vad som helst … 

Kuppen blir förstås lättare att genomföra ifall man faktiskt har gjort det. Men å andra sidan räcker det inte. Man måste visa det också.

När t.ex. Claes Andersson (Hbl, i allmänhet bra på lyrik) skriver om en roman att

 … Siw Alander gestaltar en verklighet som i sin påtaglighet och giltighet borde beröra oss alla. Tunneln är definitivt en bok att läsa och beröras av. (Hbl 29.10.82)

så låter det nästan som om en ursäkt: för att han inte själv "gestaltar" sitt påstående, inne i recensionen. Han konstaterar bara hur låglönekvinnornas verklighet ”borde" beröra. Redan i formuleringen ger han upp försöket att nå fram.²⁾

7. Just utmaningen

Det är klart att just dethär är den skapande utmaningen, förresten exakt densamma för bok- som för recensionsförfattaren: hur gestalta? "Analytiskt" beskrivande prosa kan ge en direkt vilseledande, alltför abstrakt bild av vad det är frågan om. När Sandell försynt frågar:

När man alltjämt hör psykologerna skylla på hemmen vet man inte om man ska skratta eller gråta, när i helvete skall egentligen någon mänska på det hållet våga gå in på de destruktivt selektiva samhällsstrukturer som utan förbarmande vräker ut mänskor i bottenlös smärta och förnedring? (Hbl 18.1 1 .82)

så vinner han i varje fall en överraskningsseger; det är definitivt inte Hbl-prosa. Och ger en aning om andan i själva romanen, Roy Michelsons Veracruz.

Det funkar kanske bara en gång, men man minns i alla fall nåt efter läsningen. Efter Anderssons recension av Tunneln minns man nästan bara att "jaha den där Andersson tyckte att det var en bok som andra gärna kunde läsa man vad tyckte han nu själv riktigt om den?" Beviset lattas.

8. Sticky fingers

I den vägen har Merete Mazzarella oftast mera att komma med, eftersom hon sällan kan hålla fingrarna från en bra story. Ett exempel där jag tycker story-tekniken dessutom funkar — både som gestaltning och häftig tolkning av [Barbara] Winckelmanns Kejsarstaden.

Det blir murarmästar Lilljan som får formulera den fria företagsamhetens och det hänsynslösa självförverkligandets ideologi … att var och en är sin egen lyckas smed: "En vill va hora och en annan vill bli borgare." Trots att Liljan själv utnyttjat Lina är han ändå halvt om halvt i god tro … Lilljan tror alldeles säkert att Lina själv bjudit ut sig och gjort sig billig, precis som kretsen kring Lohmans tror att Gud gett makten år dem som har förståndet att bruka den rätt. (Hbl 1.10.82)

MM är ju en kritiker "som under det senaste årtiondet på ett verkligt imponerande sätt har gått framåt" — isynnerhet när det handlar om H:forsförfattare. Däremot känns det om hon skulle bli mer och mer akademisk ju längre bort från universitetet och kejsarstaden de bor. Vad är det som säger att "Komiken i själva situationen är helt säkert ofrivillig och det finns ingenting som tyder på att författaren skulle distansera Sig ifrån Greta-Lisas självförståelse", är en allvarlig invändning mot åländska Agnes Rask (Jungfrudansen, rec. Hbl 2.12.82) men en obetydlig mot Christer Kihlman?

9. Bra eller bra om

"En bra recension" — är det en positiv recension? Förståss int. Men — och här kommer poängen — motsatsen gäller inte heller automatiskt: kritik blir inte alltid bättre av att vara "kritisk". Paret Henkka Jansson — Lasse Sund (båda Vbl) ger ett belysande exempel. Sund är den av de två som skriver bra trots att han skriver bra om. (Bra, Sund!)

Standardgnället nummer två mot finlandssvensk litteraturkritik är ju nämligen att den är så överslätande, lamt berömmande, intet-sägande. Min tes är att om nånting av det stämmer så är det farliga i så fall intet-sägandet.

En intet-sägande juttu är nämligen en slö juttu, och eftersom mediet är budskapet säger en slö juttu attockså boken är slö. Många slöa recensioner säger i sin tur att litteraturen är slö. Och jag tror inte på nåt nödvändigt samband "skriv bättre böcker så blir kritiken också bättre" (se Groths inledning). Halvtaskiga romaner brinner nog lika bra som geniala.

Påståenden typ "den här boken är bra/dålig", "gripande/likgiltig", "borde beröra" osv. spelar m.a.o. ingen roll: det är genom recensionens egen struktur man måste säga vad man vill ha sagt. Skriv spännande, så säger du att litteratur är spännande. Skriv trist, så säger du att allt är trist — oberoende av vad du skriver på raderna.

Sund har skrivit farligt positiva juttur i höst, men har ändå klarat hedern genom att skriva dem bra. Det visar att myten om den finlandssvenska kritiken som dålig därför att den är alltför snäll behöver en grundremont. Det är klart att en kritiker som man upplever som "snäll" sldrig kan vara trovärdig, han/hon är m.a.o. kass. Men definitionen på en "snäll" kritiker är nu en gång för alla inte att h/h (som i följande citat Sund) skriver positivt om Elin Herrgårds Renfana där Jansson gör ner hela gänget Donner–Kihlman–Bargum–Tikkanen:

Men jag undrar om man faktiskt uppmärksammat tillräckligt mycket att denhär kvinnliga estetiken finns inte bara hos amerikanska eller danska feminister utan också i vår egen svenskösterbottniska litteratur: vad är Solveig Emtös romaner, annat än exempel på den?' Nu har Elin Herrgård för all del inte skrivit någon feministbok, men hon har gett Renfana undertiteln En kvinnoskildring från hungeråren 1867–68. (Vbl 7.10.82)

Följande steg skulle väl vara att diskutera vad i Herrgårds estetik som är annorlunda än i t.ex. Tavaststjemas, i hans skildring av samma Hårda tider — kanske den estetik "man engång fick lära sig använda som måttstock på 'bra' litteratur" (Sund). Det steget tar Sund nu inte, Och hela begreppet 'estetik' blir därför ett flumord. Ändå pistär ren dethär en å funtscha på en "folklivsskildring" på ett lite annat sätt.

10. Ingen bättre mänska

Som sagt: det är en bisak om recensionen formellt sett är berömmande eller inte. Huvudfrågan är: har kritikern fått ut nåt av boken, skriver hon/han så att juttun duger att läsa? Är den trist skriven så utgår man från att typen inte blivit en bättre mänska nu heller — trots att han/hon läst den och den boken (han/hon skriver ju fortfarande lika trist!) — alltså måste också boken vara trist.

Liksom i öststaterna lär sej de finlandssvenska läsarna att inte lita på bladet: se allt som samma gröt. Och blir ärligt förVånade ifall det visar sej att en viss roman faktiskt är bra, trots beröm i Hbl, eller att Reagan faktiskt är en större hök än Carter, trots att Pravda säger det.

Mot standardgnället att kritiken är för positiv därför att "vi finlandssvenskar alla känner varandra" sätter jag en totalt motsatt tes: att kritiken ofta är för trist därför att vi tvärtom vet för lite om oss själva. Det är tesen om atomkritiken, som jag just återkommer till.

11. Prinsessornas kokbok: räcker inte

En följdtes är att de recept som kritik-kritikerna brukar komma med — skriv mer kritiskt, mer analytiskt, ta reda på författarens "intentioner" osv. — alla missar huvudpoängen. Henrik Jansson skriver mycker mer "kritiskt" än Sund i höst, möjligen också mer "analytiskt" (svårt att säga om det bara verkar så för att "analysen" är mer synlig" hos Jansson, bättre inbakad hos Sund). Ändå känns J ofta både plottrig och akademisk-anemisk. (Av nån inledning låter han 50 år torrare och mer "intellektuell" när han skriver om Kihlman än om rock. Ändå är ju Kihlman ett lätt ämne, Nurmio ett betydligt svårare!)

Dethär visar ju i vilka barnskor kritikdebatten stampar. Janssons recensioner fyller säkert alla de där 5 kriterierna som Bodil Lindfors ställde upp i ett inlägg i Hbl (9.12.82), likaså de 3 som Groth kör med här i BLÅ — ändå räcker det inte.

Visst kan minneslistor vara till hjälp, liksom Prinsessornas kokbok är till hjälp när man ska röra ihop en deg. Groth & Lindfors kan t.o.m. sägas sammanfatta sekler av visdom i sina maximer. Ändå är de bara minimikrav: mjöl, fett, salt, vatten … Vad vi behöver är maximikrav, krav på gestaltning, gammal surdeg, sammanhang och gräddning. Ifall brödet bakas rätt hittar man inte klumpar av beståndsdelarna i det. (Vilket lite är min kritik av Jansson: för mycket mjöl.)

Det är lite som med Salmén om Märta Tikkanen: istället för att ställa upp fina principer om vad man väntar sej av konsten etc., och sen ändå uttrycka dem så stolpigt att det är ett hån mot konsten, ska kritikern alltid och överallt föregå med gott exempel.

Man behöver inte vara en bättre bok-författare än den recenserade för det. Däremot måste man vara en bättre artikelförfattare. Annars ger man bok-författaren en chans till bemötande, och blir slagen pa egen mark.

12. Intentioner istället för böcker

Bok-författaren har nämligen det falska trumfkortet att man på vissa håll ännu ser honom/henne som expert pa sin egen bok. Enligt denhär fördomen skulle han/hon alltså också vara sin bästa kritiker ( = mest insiktsfulla). Det är bara någonsorts fånig blygsamhet som avhåller författaren från att avslöja den "rätta" tolkningen också i offentligheten, tror man. Otroligt!

För med samma rätt som man hävdar att en författare vet nåt om hur boken kommit till, kan man hävda att h/h är den stackare som sämst av alla i världen vet vilken bok h/h faktiskt har skrivit. För författaren associerar ju varje ord i boken ännu till en massa personlig skit, upplevelser och sånt, som inte finns med i den.

Författaren är alltså inte den bästa utan den sämsta kritikern, den som förstår minst av boken ifråga.

Men myten om författaren som expert på sitt verk brukar ändå lanseras, tillsammans med påhittet att hans eller hennes "intentioner" på nått sätt muka sku vaa viktiga att känna till. (Bodil Lindfors var inne på tanken och Groth verkar också anfrätt.) Jag hävdar förstås motsaken: i litteraturen har kunden alltid rätt vilket inte hindrar att kunden kan vara en brud.

Varför inte börja ge ut författarna istället för deras böcker, ifall deras "intentioner" nu är så viktiga? Skicka ut dem på turnéer, låt dem hålla radioföredrag, varje större stad kunde ha en utställningshall med slutkörda författare som förklarar vilka jättebra uppslag de nu har kommit på. Dagskritiken reduceras till dagsrapporter om "intentionerna — vem har de bästa avsikterna, vem är m.a.o. den bästa mänskan.

Ut med litteraturen, in med intentionerna, och då ska allt bli enkelt. I Själva verket är intentionssnacket ett blindfönster mot själen och en grav missuppfattning av vad kritiker, forskare och författare riktigt håller på med: nämligen betydelseproduktion. Därför går vi nu rakt på säckarna, rakt på atomkritikens orsaker.

II. ATOMKRITIKENS ORSAKER

13. Klämd mellan pärmarna

Om nu atomkritiken handlar om att ha skallen klämd mellan bokpärmarna, att inte se verket som ett led i en pågående litteratur och följaktligen i ett pågående samhälle — så skulle det vara lika atomistiskt att bara skylla faktum på allmän uselhet, SFP-konspirationer, sinnessvaga eller normlösa skribenter etc., vilket ju är standardgnället nummer tre.

Vi måste ta en titt in i verkstan, atomkritikens produktionsvillkor, för att den vägen komma på den socialhistoriska bakgrunden.

Mycket mat mor Margareta, böcker kan man inte äta, men indirekt lyckas ju en del mänskor ändå Ieva på dem. Ganska många bibliotekarier, några bokhandlare, dessutom sättare, tryckare, förlagsmänskor, unityper. Tackvare biblioteksersättnings- och andra statspengar numera t.o.m. vissa författare.

Däremot finns det idag inte en enda kritiker med uppgift att på heltid läsa, tänka och skriva om böcker På finlandssvenska. Västra Nylands, Borgåbladets och Åbo U:s kulturredaktörer kommer väl närmast efterlysningen, men har i princip en dag per bok och fem andra sektorer att täcka. Även orn de skulle skriva bra så drunknar djupen i mängden egna juttur.

14. Det kostar

För majoriteten igen, av oss som fuskar i kritik, innebär en bokrecension reellt en utgift (en arbetstid som man istället kunde ha tjänat pengar under). Såklart är arbetet sin egen belöning. Det är bara det att för mycket tid går åt till att jobba ihop de pengar man behöver för att kunna bekosta skrivandet.³⁾ Och resultatet? Jo,

Man behöver bara kasta en blick på de svenska huvudstadstidningama och jämföra förhållandena nu med tillståndet bara för ett par decennier sedan för att märka hur katastrofalt den andliga torkan brett ut Sig. Det aktiva kulturintresset lyser med sin frånvaro, nya initiativ motas med håglöshetens löje, och den intellektuella standarden, särskilt i de centrala kritiska spalterna, är sådan att den tidigare skulle ha varit otänkbar. […]
    Jag har arbetat i trettio år som kritiker och kulturskribent i den finlandssvenska pressen, så jag vet vad jag talar om. Det har varit att arbeta för intressets skull utan tanke på det ekonomiska vederlaget, närd av den egna entusiasmen och av ingentig annat. Men förr var åtminstone livet billigare, man kunde klara sig på något sätt om man inskränkte behoven till det yttersta, och så hade man i alla fall känslan att man behövdes, att litteraturen och kulturen var något som togs på allvar och inte kunde negligeras av en dagstidning. Nu är allt detta förändrat. Litteraturen har glidit in i en skuggtillvaro som kort och gott saknar fysiskt underlag. Inte nog med att de stora tidningarna inte längre anser sig behöva en stadigvarande litteraturkritiker ens under höstmånaderna, litteraturen lämnas över huvud vind för våg, och det beror på en tillfällighet om ens de mer betydande boknyheterna blir recenserade.

Så var det här också ur en text av vår sista kända litteraturkritiker. Men sen hon skrev den (i DN 1951, omtryckt i Tidiga fanfarer, 1953) har det "fysiska underlaget" för bok-författare utan ärvd privatförmögenhet blivit kännbart bättre. Kanske bättre än Hagar Olsson vågade hoppas -51.

15. Författarna är inte litteraturen

Har vi alltså på nytt börjat ta litteraturen på allvar, som hon så djärvt uttrycker det? Tja, vi har kanske börjat ta författarna på ett visst officiellt allvar. Men det är inte samma sak.

Utan Ievande kritik/debatt är en litteratur ingen litteratur — bara ett antal bokryggar på en hylla. Olssons artikel heter "Att vara finlandssvensk författare" — och just därför talar hon om kritikerinstitutionen och läget i "de svenska huvudstadstidningarna". Tretti år senare återkommer en annan röst till samma sak:

Suomenruotsalainen kirjallisuus ei ole parempaa eikä huonompaa kuin mikään muukaan. Sitävastoin kritiikillä ei koskaan ole ollut niin ankeaa kuin nykyään. Tämä johtuu tietenkin, joskaan ei yksinomaan, siitä, että Svenska Pressen/Nya Presseniä ei enää ole. Kolmekymmentäluvulla se seurasi kirjallisuutta todella korkeatasoisesti.
    Tilanne johtuu myös siitä, että kirjallisuutta käsitellään Hufvudstadsbladetissa niin yliolkaisesti. Sehän on kuitenkin suomenruotsalaisten ainoa sanomalehti, jolla voidaan sanoa olevan valtakunnallista merkitystä. Eivät edes vakavasti ja kunnianhimoisesti työskentelevät kirjailijat voi olla aivan varmoja, että heidän kirjansa saavat Hufvudstadsbladetin kulttuurisivulla osakseen vakavan ja asiantuntevan käsittelyn.
    Tietenkin kirjoitetaan myös melkoisesti korkeatasoista ja tärkeää kritiikkiä, mutta tämä ei poista kulttuurisivun jättämää yliolkaisuuden ja päämäärättömyyden vaikutelmaa. Eikä nuorille lahjakkaille kriitikontaimille, joita kuitenkin on olemassa, suoda juuri mitään kasvumahdollisuuksia.
    Valtakunnallisen tason helsinkiläisen kirjallisuudenseurannan laadullista ja määrällistä taantumista on jossakin määrin kompensoinut maaseutulehdistön ja kahden pienen vasemmistolehden Arbetarbladetin ja Ny Tidin samanaikainen kohentuminen. Keskustelu on kuitenkin koskenut sitä kritiikkiä jota kirjoitetaan ja julkaistaan pääkaupungissa. Ja sitä tavallisesti tarkoitetaan kun debatoidaan suomenruotsalaista kirjallisuuskritiikkiä. (Helsingin Sanomat 20.1.82)

16. Scenen försvann, sa han

Sammanfattningsvis har bok-författandet numera i nån mån "förstatligats" — med en klar breddning som följd. Men våra litteraturhasor haltar ändå, eftersom kritikerna är sa gott som utlämnade åt det privata näringslivets vargar. Och som Sven Willner, mångårig produktionsenhet på Västra Nyland, påpekar i citatet ovan: en viktigt scen för finlandssvensk kritik-växelverkan, två tidningar med samma revir (visserligen också samma ägare, det kallas fri konkurrens) försvann när Konstsamfundet la ner h:forssvenskarnas skära samvete Nya Pressen. (l den skrev på 30-talet bl.a. Hagar Olsson.) 

Så att vad? Kraftigt fler statliga kritikerstipendier? Avlönade bok-bråkare och uppviglare? Kanske, eftersom intens de stora kommersiella bladen tycks anse sej kunna sköta butiken som mer än ett hanttijobb, "ens under höstmånaderna' (Olsson). Läget nu är i varje fall att knappt nåt av "de medel som Finlands riksdag anslagit för den svenska litteraturens främjande" går till att sätta sprätt på den svenska litteraturen, vilket det där pratet väl betyder, sen böckerna väl kommit ut och till bibborna. Kritiken är atomiserad och forskningen värdelös. Den "kultursvenska" definitionen av problemet — dess ande svävar ännu i uni-korridorerna — är: hur få fram den gigastiska "tredje delen " , d.v.s. av 1000-sidorsverket Finlands svenska litteratur, (även kallad Hur man fryser in en mammut). Dess uppgift skulle vara att frysa in hela 1900-talets fsv. skrivande, kanske (beroende på när det nu sen blir av) också de följande seklernas.

17. Ännu en Svenska Teatern

Risken är bara att "tredje delen" blir ännu en dyr och tom kuliss typ Svenska Teatern. Medan den realistiska skalan, gräsrotspynjandet, försvinner ut i natten. Vad ska vi göra, vi som inte litar på att sen kommer debatten nog igång, sen när 'tredje delen" kommit ut? Tja: här i landet finns ett runebergssällskap som har antagit täcknamnet "Svenska litteratursällskapet i Finland". Dags att starta ett nytt, verkligt litteratursällskap, på gerillabasis. Du håller det i handen, goddag. Två andra, liknande sammanslutningar finns förresten redan: dels Svenska Österbottens Litteraturförening (som nu gått igång med en landskapets egen litteraturhistoria, utan att fråga lov av ÅboHesa), dels gruppen bakom den mystiska, skandalomsusade signaturen ”Sven Willner” (av produktiviteten att döma ett 10-tal forskare som under 20 år gett ut mera vettigt essämatsku i sina böcker än, under samma tid, det officiella litt-sällskapet i sitt årsmagasin Historiska och litteraturhistoriska studier.)

18. Såhär är det

För såhär är det: vad som intresserar oss är den litterära betydelseproduktionen. Sen finns det olika media. Bok-mediet är till för den tunga, långsamma rytmen; essäer och tidskrifter är medeldistansare. Definitionen på dagskritiken blir då: översättningen av de möjliga betydelserna i bokens mångtydighet till dagens, årets rytm. Kritikern är snabblitteraturens arbetare, producerar instant-kanal-betydelsen.

Vad betyder t.ex. höstens utgivning? Typiskt nog är det inte i dagstidningarna man först läser den egentligen uppenbara observationen att 82 varit kvinnornas finlandssvenska litteratur. Utan i svenska upplagan av Elanto, i Margaretha Thuns översikt. Det är ju Ulla-Lena Lundberg (upplagan slutsåld), Mary-Ann Bäcksbacka, Marianne Backlén, Barbara Winckelmann, Singa Sandelin och alla de som stått för det nya. Medan de fyras gäng, h:forsmännen Donner—Kihlman— Bargum—Tikkanen (KDBT) i stort sett gett gamla shower i repris, utan att riva ner värre applådåskor.

Hbl:s intervjuserie "Roman i höst" förhandspuffade KDBT-männen och två av kvinnorna (Lundberg, Winckelmann). Vasabladet bjöd på utdrag ur samma kvinnors böcker men inget ur KDBT. Också det en skillnad.

Och visst är det en politisk fråga. Litterär regionalpolitik: för Hbl är Österbotten och kvinnorna perifera problem, H:fors och männen viktiga … 

Men mer direkt är den darriga kritikscenen förstås en funktion av att ingen ansvarar för nånting. The Freelancers lever en bok i sänder och produkten blir därefter: kritik ur hand mun. Atomiserad.

19. Ideologin

Såklart kan man tänka sej ideologiska bakgrunder också: atomrecensionerna ser ju ut som om nånslags close reading à la 50-talets new criticism skulle vara norm, om än urblekt- (D.v.s: man ser bara till boken i sej, som "litterär maskin"; inte till författaren, verkets funktion i samhället osv. Vad författarbiografierna beträffar en nyttig uppgörelse, vad samhället beträffar förstås omöjligt — det blir bara en omskrivning för positivistisk, skenbart objektiv kritik. Bättre då att öppet se hur "maskinens" kuggar griper in i världen.)

Close Reading kunde alltså tänkas som motivering till finlandssvensk atomkritik, på samma sätt som idéerna "fri" uppfostran och "funktionalism" i arkitekturen använts för att motivera gründerbyggande av betongförorter med psykade ungar.

Men sanningen är nog ändå att inga utmejslade ideologiska överbyggnader syns till eller "behövs" för närvarande, eftersom kritiken har saknat dialektik: inga skolbildningar har tvingat folk att formulera sina kritikerprofiler (de förhoppningsfulla receptsamlingarna räknar jag ju inte).

Var syns idag spåren av den häftiga modernismdebatt som FBT-mänskorna startade i Vasabladet på 60-talet? Knappast i kritiken i alla fall. De senaste höstarnas litterära debatter har väl varit trevare till att skida upp spår, i medvetande om att dialektik behövs inom en språklig minoritet. Felet är att alla hittills, före den här artikeln, bara har haft olika grader av samma åsikt.

20. Grundgrejen

Den slutliga grundgrejen bakom också finlandssvensk atomkritik är ju sen att den litterära betydelseproduktionen inte längre är särskilt central för systemets upprätthållande. Schlager och video, veckopress och allersböckernas självförståelse räcker bra för att dethär samhällets låga och höga stöttespelare ska stötta vidare. Chefen och den arbetslösa ser samma TV-serier: systemet är alltså legitimt. Intellektuella? Konstiga men ofarliga, finns i två färger. Den klassiskt borgerliga och den marxistiska varianten. Låt dem hållas i sitt estetiska hörn så länge de är nöjda med det; humaniora på undantag, akademisrn åt akademikerna. Huvudsaken att våra teknokrat-executives = pop-politikervarianten av kontorschefen — snurrar maskinen till belåtenhet för dem som verkligen tjänar på det. Och vi finlandssvenskar är alla en enda stor och lycklig medelklass, det finns visserligen feminister, och i Österbotten österbottningar, men de är inte nära deg. Vem säger — utom Martin Enckell (och vem är det?) att sångerna måste detonera som sjunkbomber i alla bottenfrusna själar? Menar han Håkan Streng och Visans Vänner?

III. ATOMKRITIKENS FÖLJDER

21. Luktar för lite

Kritik är virvlar i en snabbare älv än bokflodens. Men vinklar samma fält, tradition: utspel, repliker på samma pågående kollektivhus-möte. Därför är det egentligen fel att tala om atomkritik, det är ju bara en rad recensioner, stilla mumlade i geografiskt/politiskt återskilda rum, dörren på sin höjd på glänt. Debatten har sagt att kritiken är alltför 'finlandssvensk' ( = 'snäll'), här påstås nu stekvänt och ilakt att den luktar alltför lite av oss. I rädsla för 'provinsialism' kanske, detta spöke, slår man bottnet ur tunnan och fyller på med referat, analys, åsikter och att det nog "borde beröra", "borde ha giltighet". Jaha.

Kaljan blir svag. När vi läser Marquez eller Lidman utgår vi mer eller mindre från att Latinamerika, Vietnam eller Norrland faktiskt existerar. Att finlandssvenskar finns syns däremot inte i finlandssvensk kritik. Vilket ju kan påverka faktum, på lång sikt. Igen finns det strukturella, materiella orsaker. Medvetande kostar, allra billigaste infon är Dallas. Harjunpää är dyrare och dyrast är kunskapen om dejsjälv och din plats i världen eftersom den kräver egen tanke. Tom Sandell kan ha så rätt i att ett litet språkområde inte har råd med riktiga kritiker (Hbl-intervju). Men sväng steken och se att just därför sku vi borda ha det.

Två ovanligt klara exempel på att kritiken luktar för lite för att vi inte skriver om oss själva för att vi inte vet nåt om oss själva är mottagandet av 82-böckerna Locknät och Långt till himlens bord.

 22. En fullständigt ny miljö

"Med romanen Långt till himlens bord ritar Mary-Ann Bäcksbacka in en ny miljö på den finlandssvenska litterära kartan". Så börjar John-Erik Janséns recension (Hbl 20.10.82). "Romanen utspelar sig nämligen i Åbo, i svenskspråkig arbetarmiljö."

Det låter som motbeviset till allt jag just har sagt: här är ju ett försök att sätta in helheten. Rita in på kartan. Kanske — Jansén går dessvärre inte närmare in än såhär. Och, mindre viktigt: han har fel. Vad har t.ex. Walentin Chorell skrivit om i sina hundratal böcker om inte just svensk arbetarmiljö på Nummisbacken, Åbo. Senast i Kvarteret Barmhärtigheten, samma höst och förlag som Bäcksbackas bok.

Nu slår det mej: kanske Jansén i själva verket gör ett förtäckt och ytterst infamt utspel mot Chorell, genom att kalla hans gamla revir för en "ny miljö"? Den yttre verkligheten spelar faktiskt ingen större roll i Chorells "psykologiska" romanteknik. Å andra sidan nog den sociala; Chorells stora tema genom decennierna har ju varit inlemmandet av arbetarklassen i småborgerlighetens famn. På Lurens sommarteater i Lovisa såg jag Tre vita skjortor om hur modern får maken och söner att äntligen skippa blå arbetarblusama och dra på sej de vita för den nya tiden har lyckligtvis kommit. Samma process som beskrivs av t.ex. sociologklassikern C. Wright Mills, fast tvärtom.

Det moderna arbetets alienerande villkor kommer hädanefter att gälla för både tjänsteman och arbetare. Det kvarstår numera få för kroppsarbetet specifika drag (bortsett från bruket av tunga verktyg, som dock minskar betydelse) som inte kan sägas karakterisera även 'manschettarbetet', i varje fall en del av det. Ty även på tjänstemannaplanet förvandlas individernas mänskliga drag till måttenheter i företagsledningarnas funktionellt rationella kalkyler.

Detta i Mills-boken med samma namn som Chorells drama: White Collar (1951). Här ses skjortbytet från "blue collar" till "white collar" inte som lika fantastiskt.

23. Samhällets fiender

Långt till himlens bord av M-A Bäcksbacka handlar om det som Anna Bondestam i sin boktitel kallade Klyftan (1947). Hos AB är det inbördeskriget 1918, hos MAB storstrejken 1956 som tydliggör klasskillnaderna, men tvärtemot Chorell sker hos kvinnorna ingen befriande försoning mot slutet. Tvärtom demonstrerar MAB hur klyftan vidgas av white collar-lärdomsskolan som gårdskarlungen Mia och en av hennes systrar Anita ovanligt nog går i. Och man går ju i skolan för att lära sej:

Samhällets fiender. För att de inte förstår bättre. De är samhållets fiender för en helgalen idés skull. Kommunisternas idé går ut på att alla skall vara likadana och gå i likadana kläder. Det berättar läraren i biologi, som vet allt om Finlands krig. Han skrattar och för ut händerna över klassen. På samma sätt som när Jesus välsignade barnen. Saliga äro de enfaldiga! […]
    Mia får veta av klasskamraterna hur otacksamma arbetare är. Tacksamhet har de stackrarna aldrig fått lära sig. Ann-Charlotte berättar att hennes mamma, som är så snäll, har fört matpaketet till en strejkande familj, där de var så stolta och otacksamma att de bad henne dra åt helvete. Mia tänker på det Hanna [hennes mor] sagt om allmosor och håller sig utanför. Hon märker att klasskamraterna ser på henne på ett annorlunda, men inte trevligare sätt. De tror att Rafael strejkar. Deras pappor strejkar naturligtvis inte. Inte en. De är alla läkare, ingenjörer, direktörer, kontorister, lärare, chefer, professorer och rektorer, kaptener eller präster. Mia bryr sig inte om att förklara att hennes pappa inte strejkar.

Mias pappa är nämligen motsvarigheten till modern i Chorells pjäs, han tycker det är individen som ensam ska streta på med SFP bakom ryggen. Men Chorell-pappan Rafael får aldrig riktigt bukt med Hanna som har andra idéer:

Är det Svenska folkpartiet som ger dig de få löneförhöjningarna? Varför har inte partiet sett till att du och dina barn, svenskar som ni är, inte behöver ta emot alla jävla allmosor? Alla satans gamla kläder, som bara för det mesta duger till lump, som dina svenska vänner hämtar hit. […] — Flickornas uppfostran har du lämnat helt år mig och tack för det. Jag ska nog se att de inte blir några svenskhetens fanbärare. Du är själv det bästa avskräckande exemplet. Mera behövs inte förresten. […]
    Hanna hotar ofta med skilsmässa när hon är osams med Rafael. — Skulle jag bara ha någonstans att ta vägen, bara jag hade ett arbete eller utbildning eller pengar, brukar hon antingen sucka fram, snyfta eller skrika. Ibland lägger hon till ”om jag kunde finska!" Mera sällan nämner hon flickorna, det är så självklart att de är det största hindret.

24. Lyckligtvis udda

Baksidan kommenterar: Vem är hon, Mia egentligen? Att vara svensk och proletär är inte lätt, man passar liksom inte in nånstans … Och det tar recensenterna fasta på. Janséns rubrik (eller Hbl:s) är ”Att inte höra hemma”. Visst — det är en sida av saken. Men samtidigt som det beskriver så avväpnar det boken. Får den att handla om några utanför-stående, undantag. Perspektivet är m.a.o. lite detsamma som Mias klasskamrater har på Mia.

Klass-kamrater, ja — tydligen känner Mia inga andra, mer jämställda Svenska barn än de fyra syskonen. Där är hon långt mer isolerad än t.ex. flickan Elvira i Solveig Emtös trilogi Rönnbär och flanell (1974), Krokushuset (1976), Det gula slottet (1978). (Som annars har en mycket liknande tematik — bl.a. finns hos båda ett våldtäktsmotiv.) Talar man som J-E Jansén om den finlandssvenska litterära kartan så är just jämförelsen med Bondestams och Emtös arbetarskildringar ur barnperspektiv — Jakobstadstraditionen — den som ligger närmast till hands. Den sociala kartan är här viktigare än den geografiska.

Fast Jakobstads svenska arbetarklass (2/3 av svenskarna där 1930), med sin majoritetsposition både i förhållande till finnarna och till white collars, är förstås nog ett långt mer påtagligt faktum än den svaga arbetaroffentligheten i Åbo med "bara" 2/5 (40%) av åbosvenskarna vid samma tid. Trots att de senare var dubbelt så många som de förra (kanske 6000 sv. åboarbetare mot kanske 3200 i Jeppis).

25. Hannas offentlighet?

DRYGT EN TREDJEDEL AV ÅBOSVENSKARNA — men bara nån enstaka i lärdomsskolan, och Mia vet bara sina syskon. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Offentligheten, medvetandet: vi finns, är ju inte till för dem som behöver den utan för dem som redan har makten. Hanna är trots sina åsikter inte med i nån arbetarförening och när sku hon hinna det. Inga spår syns av att t.ex. rörelsens främsta tidning en gång gavs ut i Åbo (tills den gick under med revolutionen). Om då inte i Hannas djupt kluvna inställning, som liknar den Anna Bondestam beskriver i sin avhandling om bladet Arbetet: hon misstänker "att Arbetets svala intresse för språkfrågan knappast skaffade den svenska arbetarrörelsen några nya anhängare".

Och: Mias 50-talsåbo är en prognos, en projektion framåt mot t.ex. Helsingfors av idag — med en proletär svenskhet som nog är lätt att hitta i statistiken (eller trodde ni att alla är kontorschefer?) men som i den fysiska och offentlighetsmässiga geografin (Eira, Hbl osv.) är mariginaliserad, icke aggregerad, osynlig: utan ansikte, röst, därför inte heller "existerande". Mia-barnen vet fortfarande inte om att de själva finns, snackar därför finska med varann på kvarterna istället.

26. En klass försvinner

D e t h ä r  tycker jag är bokens fråga: hur går det till när en hel samhällsklass bara försvinner — så att Mia för den slarviga läsaren/kritikern t.o.m. riskerar att bli ett kuriosum, en som "inte hör hemma" nånstans? Ur barnets perspektiv är det ju så. Vi, däremot vet ju att hon i högsta grad är allmängiltig, hör hemma. Eller vet vi?

Hur går försvinnandet till? I bokens slutkapitel framgår det mycket åskådligt när den äldre systern Anita helt kallt fockas från skolan med fyror i flera ämnen. Det märkliga är att hon inte haft ett enda underkänt prov. Rektorn och klassföreståndaren medger helt öppet att det är för att hon inte "passar in" på klassen (läs: i klassen) med sin stora käft och sitt trotsiga sätt. Vi har kommit överens om dethär i kollegiet och alla lärarna är med på det. Läsaren är förbannad. Folk börjar berätta om liknande fall de själva varit med om. Mönstret framträder. Boken har alltså fyllt en bra funktion.

Men exakt  s a m m a  försvinnande, samma mekanism är det frågan om när bok efter bok av Bondestam, Emtö, Bäcksbacka via förundrade kritiker framställs som ' ”inmutningar av en ny miljö i den finlandssvenska litteraturen". Igen är nyckelordet atomisering — på flera plan: Mia ses som ett undantag i Åbo ("finlandssvenska proletärer i en finsk miljö") — och boken om Mia ses som ett undantag i vår prosa (som "så gärna trivs i de höga borgerliga rummen" — Jansén).

27. Modell för glömskan

Avsikten är nu förstås inte att pricka Jansén för hans i övrigt helt sympatiska och sympande recension: tvärtom, han tar skilt fasta på den kvinnogemenskap som Mia trots mycket har med modern och syskonen och som kompenserar den språkliga/sociala isoleringen. Men när alla kritiker (arbetarpressen ibland undantagen) följer samma ut-definierande mönster så blir han en typexponent. Klyschan att det inte finns nån finlandssvensk arbetarlitteratur tycks ha blivit så allmän att man intens försöker minnas traditionen med [Sigrid] Backman, Bondestam, Ågrens bröderna, Emtö, [Erik] Andrén — eller för den delen Aili Nordgren med bl.a. skildringen av smörkravallerna vid sekelskiftet (Väljer du stormen, 1955). Staden hette Åbo, och antagligen skrev kritikerna "igen en ny inmutning på den litterära kartan".

 Atomkritiken har en strukturell bakgrund. Kritikerna vet inget om sin publik, finlandssvenskarna, och inget om sin litterära tradition. Skribentens produktionsvillkor — ur hand i mun — sköter, tillsammans med dagstidningarnas hegemoniska anda, resten. Allmänt kan man ställa upp följande modell för litteraturen (och annan information) i förhållande till en minoritet — t.ex. ett samhälles överklass, USA:s svarta, finlandssvenskarna. Eller i förhållande till en majoritet — t.ex. kvinnorna, Sydafrikas svarta, de "vanliga" finlandssvenskarna:

        1) gruppen beskrivs inte, är non-existent som sådan i litteraturen.
Ex.: Runeberg om finlandssvenskarna. 

        2) gruppens existens erkänns, men den ses utifrån (det 'andra' könet, 'tredje' världen osv.) och fås därigenom att också själva uppfatta sig som ett undantag, ett kuriosum: ut-definiering, atomisering, kolonialt medvetande.
Ex.: Runeberg om den finska allmogen. 

        3) gruppen använder själv litteraturen som medel att beskriva världen och sin situation i den.
Ex.: hastigt undflyende ögonblick — kanske FiB på 30-talet, Moberg, Linna ett tag — idag väl tydligast "kvinnolitteraturen".

(Detta skrev jag ju innan Carl O. Nordling i senaste Horisont (1/83) vände upp och ner på R:bergsforskningens anseende genom att bevisa att Älgskyltarne är finlandssvenskar, tvärtemot vad alla trott. Generationer av s.k. experter har hittills utbrusit "så typiskt finsk" om dem. Dessutom jag. Tavastjerna år ett bättre exempel på syndrom 1 ovan.)

28. Löntagarprosa?

Receptionen av Långt till himlens bord har alltså till stor del präglats av utdefiniering: fastat har tagits på hur udda Mia är, istället för hur vanlig. Båda möjligheterna finns latenta i boken — kritiken har levererat sin instant-tolkning, producerat den betydelse som förväntas inom den rådande ramen. Visst finns där ett slags självkritiskt stick: vi har kanske inte riktigt brytt oss om den här folkspillran. Men å andra sidan, det är ju bara Åbo, då, på 50-talet, och donare … allt känns så avlägset … 

Karakteristiskt är att det finns långt större mottaglighet för Långt… som kvinnolitteratur än som arbetar- (i betydelse 3 ovan). Kvinnorna är ju en grupp som man ser, som i varje fall existerar. Arbetarna däremot är i den officiella vokabulären bara "löntagare" liksom alla andra. Försök sen tala om ”löntagarlitteratur", "löntagarprosa".

29. 80-talets mänska som skalv

Det andra exemplet på hur man kan missa det unika och recensera en bok som om den kom från var-som-helst: romanen Locknät av Anders Cleve (våren 82). "Roman", visserligen — Locknät är på och över gränsen för litteraturspelet, det är liksom inte roligt att vara med och leka längre när det blir alltför tydligt att det inte "bara är litteratur" det handlar om utan en genomlevd, paranoid psykos.

Smärta. Bluessångare brukar tala om att nån har "paid his/her dues" när blåheten bottnar i verkliga, upplevda nojor. Cleve har betalat och mera därtill, en litterär frånvaro på 10 år talar sin tystnad. Dethär är 80-talets mänska som skalv och frågorna likaså. Risken är betydlig. Vem vill ha med en dåre att göra?

Natur och Miljö r.f. har i varje fall prisbelönat Cleve för bokens ekologiska vinkel. Och Sandell skrev om avslöjandet av "välfärdssamhället", förstås. En räddning för kritikerna var vidare att många partier är stilmässigt jättebra prosa. Det kan man berömma, slå till med ett "gripande", kanske t.o.m. "övertygande", och gå på lunch.

30. Trehundra sidor tvång

Huvudboken i Locknät är ”Sjukdomsberättelsen", om huvudpersonen Carls sammanbrott, vistelse på ett kyrkligt vilohem, irrfärder till Sverige och Åland, tid på mentalsjukhus och tillfrisknande. Det är geografin. Resten är sen svårare. Trehundra sidor tvångsföreställningar i ett invecklat nätverk, fullständigt subjektiva upplevelser som kan kallas bisarra men som har sin egen klara logik, förstås, det har de alltid:

 Och nu hände det som han innerst hela tiden fruktat. Agneta hängde de fabrikstillverkade, hermetiskt täta lakanen som de legat i under natten över trädet, rönnen, höljde det med kvävande syntetik, så att det inte kunde andas, hans själ. Hon berörde det med mänskotillverkat tyg, besudlade det: trädet.
    Agneta hade transistorn på, man höll på och radierade schahens besök i Finland. Han uppfattade det som schahen var det moderna kvinnoväldets oljeblänkande, tvålfagra representant, en produkt av TV-åldern, svarta, blänkande, pansrade bilar, korpsvart, bakåtstruket, glänsande hår och lämplig örnprofil. Kanske var det omständigheten att schahen hade en ung, vacker fru som han skyltade med som fick honom att uppfatta det så. Han stod i alla fall inte ut med ytterligare detta. Han röt åt Agneta att stänga radion. Han var i yttersta nöd. Hon vägrade.

Inför sån text kan man ta fasta på Cleve som beskrivare av det "avvikande", söndriga själslivet och det har endel kritiker gjort. Risken är förstås då att man, liksom med Mary-Ann Bäcksbackas roman, ger dethela en alltför "udda" prägel: av 70.000 sjukhusplatser hörde i Finland 1975 över 20.000 — 30% — till psykiatrins område. Carls verklighet delas på sätt och vis av många — ja egenligen av oss alla, genom symbol- och mytsystem upplever vi världen, "normaliteten" är bara en fråga om att inte dras ner i den fullständiga subjektiviteten; vara lite konventionell helt enkelt.

31. Den stenhårda chefsplaneraren

Carl är inte konventionell: trots sin beundran för Israel och USA ser han amerikanernas månlandning som en våldtäkt, trots sin religiositet och "anti-marxism" gör miljötemat honom opassande i det vanliga s.k. samhällsbevarande lägret. För den "stenhårda chefsplaneraren av det finlandssvenska kulturlivet" känner han bara ångest, och anklagar honom för att ha gjort vår kultur till en "slav under teknokratins diktatur".

Och ett dokumentärt sett viktigt avsnitt handlar om hur den folkliga motståndsrörelsen mot kärnkraften växte fram i Kopparnäs. Om hur 'Tor Eriksson' organiserar motståndet, läser rikssvensk litteratur, håller möten, skriver insändare som Hufvudstadsbladet fördröjer eller inte tar emot. [Jan-Magnus] Jansson hade ju under sin tid som industriminister föreslagit just Ingå som placeringsort för ett kärnkraftverk.

Sånt får man ingen aning om när man läser recensionerna. Och visst finns det andra trådar mellan de 430 sidorna. En som ändå inte borde ha fått försvinna, eftersom det är de mest annorlunda med hela Locknät, är att den är en minoritetspolitisk och utpräglat nylandssvensk bok på ett sätt som inte förekommit sen Arvid Mörnes och Ture Janssons stridsskrifter på 10-talet (Mörnes Den svenska jorden är ju en pamflettroman riktad mot gründerflygeln inom SFP).

 32. Nyländska kraschen

Cleve är den bombade finlandssvensken — han upplever den nyländska kraschen, rekordurbaniseringen av det f.d. svenska "Mellannyland" på ett närmast surrealistiskt sätt.

Han är en krossad Gurli Lindén eller Gösta Ågren — som hurrare skulle han motsvara vad Pentti Linkola är som miljövårdare: den totala pessimismen och bitterheten.

En reservation: minoritetspolitiken blir liksom allt annat bara en symbol i den egna skräckfilmen; det är den inre, inte den yttre krisen han gestaltar. Det finlandssvenska "folk" han talar om är avlägset och runebergskt; tystlåtet, tålmodigt och djurlikt. Jordbruksarbetaren är "hög, lång, rank, senig, smidig och djärv", "alfernas förtrogna, medeltiden, den kristna hedniska själen. Nära Gud. Jordbrukarhänderna, de hägnande. Också han måste få leva sitt liv i frihet".

Perspektivet är med andra ord detsamma som Svenska Folkskolans Vänners: de verkliga finlandssvenskarna har aldrig besudlats av stadskultur, klasskampsidéer och rock. Minoritetspolitik blir följaktligen viltvård och naturskydd snarare än kulturkamp.

Kvarstår faktum: "trots" surrealismen finns i boken en viktig realism — en verklighet som de andra författarna inte fått syn på, fastlåsta i h:forskonventionen som de är.

Bland texterna i Locknät ingår den första moderna romanen från mellannyland (eller vad det nu borde heta) på svenska — bakom de vilda hallucinationerna och tvångsidéerna finns en logik som bryter traditionen att se "tvåspråkigheten" som inget-problem.

Inget-problem-ideologin som gjort efterkrigstidens stora finlandssvenska tema vid sidan av emigrationen och tomaterna osynligt i böckerna. Litteraturen har inte funkat, har inte haft nåt att ge sin egen publik. Den har trampat på i KDBT-traditionen, böcker som nog går lätt att översätta till finska och då har bara författarnamnet på pärmen antytt att nånting har hänt.

Rikssvenska och finska strukturomvandlingsskildrare typ Claesson och Pulkkinen befinner sej närmare den svenska Esbo- och Helsingeverkligheten än KDBT i H:fors, trots i princip gemensamt språk.

Och vem har förresten krävt att författarna skulle gå i spetsen, före sin egen tid och dess litteraturkritik. Det är kritiken som är ansvarig. KDBT-kritik skapar KDBT-litteratur och ser fantasin inga alternativ till H:forsmodellen så är det inte konstigt om den missar vad Cleve handlar om.

33. Så att

I en av sina berömda 35-raders-avrättningar (av T. Wulffs och Studentteaterns avskrädesoperett Liv & Tvång, Hbl 4.3.1979), hann Greta Brotherus också med slutklämmen:

Finlandssvenskarna blir allt färre.
Håller de också på att bli allt dummare. 

Från den destruktiva och hatiska utgångspunkten har vi lyckligtvis ändå kommit: dels blir vi inte färre (utom i H:fors förstås), dels tror jag också att vi börjar bli fiffigare. Kustkanaldebatten (sen 73), den finlandssvenska rockdebatten (sen 81) och de senaste kritikdebatterna har varit utslag av denhär samma saken.

I rocken handlar det om att skapa en egen rockscen — på samma sätt är det ett uttryck för visionen om en levande litteraturscen när folk äntligen börjar intressera sig för litteraturkritiken. Debatter, skriverier och sånt kan verka tråkiga, tafatta och gnälliga — på längre sikt ser det ändå ut som om böckerna småningom på nytt skulle kunna bli ett värdefullt komplement till rocken. På samma sätt som rocken idag är ett komplement till livet. Och ett TV-program mellan böckerna, en gång i månaden eller så, slår inte hål i sidan.

34. Epilog på Handelsgillet

Klockan närmar sig elva och biffen är försvunnen. Aromsmöret har stelnat på nytt på tallriken och några gredelina klänningar syns inte till. Nånstans i ett annat rum, en annan stad, öppnar nån en bok.

Trygve Söderling (1983)

Boklagets litterära årsmagasin BLÅ startades av Joakim Groth, som redigerade det första numret 1983. Utom ovanstående drapa innehöll det 100-sidiga numret bl.a. Groths grundliga genomgång "Kritikhösten 82" där de finlandssvenska recensenternas produktion recenserades, samt av undertecknad en kvantitativ studie av de finlandssvenska debutanternas sociala bakgrund 1917–1982, "Mamma, var kommer författarna ifrån?".

Boklaget var ett så kallat alternativförlag, grundat 1974 i Helsingfors. Med frivilligkrafter utgavs allt som allt ett femtiotal titlar. Magasinet BLÅ utkom, med andra redaktörer, också 1984, 1985, 1986 och 1990.