Vårens modefärg är svart

Levande ljus målar upp en flicka i vitt. Tyllig klänning, läser dikter i mikrofon medan åtti mänskor faktiskt håller klaffen en stund i mörkret omkring.

Ark läggs till ark. Ord som är glasskärvor på våt asfalt. Lagom dramatiskt. Hon håller på en god stund. Rösten sviker inte.

Efter henne: en ny flicka-i-tyll, den här gången svart. Raffigt. "Skit", mumlar en kille bredvid mej. Kanske: det är ju poesi. Men jag gillar stilen de läser den på.

Rakt på sak: vi gör nu det här, ni får säga vad ni vill. Som om det var en helt naturlig sak att läsa sina dikter. Plats: fest ordnad av svenska litt. studenter, H:fors våren 83.

Vårens modefärg är alldeles uppenbart svart. Av damerna i publiken att döma. Post-punk.

Minnet går till en seg och grå finlandssvensk författarmatine i november. Där var "våra allra yngsta" (som de kallas), försynta åldringar kring 30.

Men nu händer det: första gången på år finns igen typer som börjat studera litteratur av intresse och kärlek. Mellangcnerationen togs av teknokratin, nu har gymnasistteatem Rampen gjort en pjäs som t.o.m. Hbl kallar bättre än Svenska teatern. Något är på gång.

Vad skönt att i ett slag vara medelålders. Och i dansens jytä inser jag att jag och Jörn Donner – synligt placerad vid ingången – är här i samma ärende. Ragga upp nytt blod, han för filmer, jag för olönsamma blaskor.

* * *

I ett sidorum elva unga män, utspillda i fåtöljer. Inget annat yttre samband än att alla är lika grågröna under lysrören. Trevlige Juha Häyhä förklarar: de och han var lag i årets ölstafett. En öl per korg, runt stan så fort som möjligt. "Helt misslyckat, alla utom han där spydde och ändå förlorade vi", säger Juha. Ser nöjd ut.

Jaha. Det här känns i motsats till föregående rum fullständigt tidlöst. Sekoilua som ynglingar sprattlat i i hundratals år och sen blivit män i staten. Man borde kanske delta? På prov?

* * *

Hamnar i diskussion om filmen JON. Är den en generationsgrej: äldre ser som nihilism (Claes Anderssom i Ny Tid), yngre som ren verklighet (Robert Enckell i Studentbladet)? "Kölden vid ishavet bet, fisken stank, slagsmålen gjorde ont".

Jag tyckte rätt bra om bilderna, men den var absolut för mångte i serien "finska killar spårar ut i norr och söder". Täältä tullaan elämä, Ajolähtö, Arvottomat, JON … När för omväxlings skull en tjej spårar ut, i kommande Sonja O.-filmen, bryter hon åtminstone den ölstafetten.

Men: är nihilismen generationsgrej?

JON är väl ingen större skitstövel än Ibsens Peer Gynt (1867) eller Claes Anderssons Nars (1982, EKO)?

* * *

Vårens modefärg är svart men det är inte högerns. Snarare sorgkläder barnen går klädda i. Tyll, poesi, kall ny.rock. Det är, mode, pose, till 90%, men bakom mascaran finns verklig svärta. Det gäller att gestalta en värld som aldrig haft andra presidenter än SS-20 och MX.

Det röda har inte försvunnit men kraven på det har skärpts. Medan man väntar kan man åtminstone ge stil åt nojoma. Det är kanske skitpoesi men jag gillar sättet de läser den på.

Trygve Söderling 

---

Kolumn ("Sista ordet") i Folktidningen Ny Tid 24.3.1983.