Det är höst

Storm i trädtopparna, döda löv prasslar kring fötterna i mörkret när jag kliver uppför backen mot kojan. Ska slänga mej på sängen några timmar före morgonen. Det är höstlukt i luften, obeskrivligt  skönt.

Francis Poulenc (1899–1963): sonat för oboe och piano, skriven 1962. Tillsammans med klarinett-piano-sonaten hans sista verk. Satser: Elégie — paisiblement. Scberzo — très anime. Déploration — très calme. 

Jag lyssnar mest på klassiskt, egentligen mera än på rock, men det här är ett av de heliga biisina. Som jag inte ens vågar lyssna på mera. Ett av dem som man vaknar upp till en morgon och sen har med sej för livet. Skivan rör jag nästan aldrig, för att inte slita upplevelsen. Den finns ändå.

Grejen med oboesonaten är att den slutar olyckligt. Just som det ska vara och som det är i verkligheten. Den klassiska sonatformen är ju annars att sista, tredje satsen är glättig. En rask avrivning i högre tempo som säger »det blir nog bra, hej hopp». Som ett slags ursäkt eller plåster efter den bittervackra adagiosatsen, som i bästa fall (t.ex. Bachs orgeltoccata  i C) rinner som friskt källvatten: kalit, klart.

Det irriterar mej alltid enormt när folk strör in musiker- och författarnamn i sina texter som om man borde känna till dem. Inte kan jag säga åt nån annan att lyssna på Poulenc. lyssna på just den här sonaten. Åt nån annan sägert den nåt helt annat och Dingo kanske uttrycker samma saker djupare och mera adekvat för den mänskan.

I oboesonaten har den glättiga och den tragiskt ljuva satsen bytt plats. Det är höst. Eller vår, hur som helst. Det är ändå slut, avklädning och tid för eftertanke.

Jag gillar förfall och förruttnelse. Inte för att de »ger plats åt det nya, gröna» eller nåt annat hurtigt. Inte heller för att förfall och dekadens skulle vara »postmoderna», »urbana» fenomen. För mej handlar det-om vissna plastpåsar och bilvrak längs vägarna.

Jag köper helst begagnade saker, bor i ruckliga hus, är med i förfallna sammanhang. I går cyklade vi förbi en annan stuga, tydligen övergiven. Kanske ett sommartorp. Vi kikade in genom fönstren, upphängda bolster, kommod, en mjölkstånka, fina gamla saker utan spår av civilisationen. Du plockade de första blåsipporna på backen utanför, eftersom det fanns så många.

På hemvägen rykte det ur skorstenen på »sommartorpet». Det måste vara gubben vi mötte på vägen, den leende med käpp i ena och en plastpåse med tuppappersrullar i andra handen. Vad gjorde han med tuppapper på en söndag? Och dessutom hushållspapper? Varit och lånat i nån av nån av de röda stugorna? Här finns en massa, en fullständigt anakronistisk idyll, 10 km från Esbo betongcentrum. Idyllisk: på sommaren alltså. (Äntligen ta mej samman och täta golvet i sommar? Men då är det ju så varmt och skönt.)

Klassisk musik anses upphöjd och bestående. Det tror jag inte på. Den är inte mera bestående än samhället som skapade den, det med stugan och ibland en herrgård, Gumböle, idag representationsmesta för stadsdirren. Jag lyssnar alltid på klassiskt genom en vägg av avstånd: det här finns egentligen inte, ifall det finns eviga värden så är det i en annan värld dit jag inte har tillträde. För mej är det ren och skär nostalgi: ett stycke är bra om det skrevs 1911, samma år som den risiga villan byggdes, 'sommarpensionatet’ vi bodde i några somrar utan att fråga nån om lov. Tills det en vår brann ner. Ett värdigt slut.

Klassisk musik är herrgårdsmusik, skriven för äckiiga snobbsammanhang. Se bara titlarna på Debussys grejer, det är terrasser i månsken, lummiga parker, älvor och baler och fester hos borgerskapet. Ljuvlig musik, och ibland bra. Men nostalgi. Verklighetsflykt som jag hänger mej åt med samma känsla av begripliggörande avstånd som Tjechovs långnovelter. Det bittert ljuva, det förgängliga, det ruttnande.

Sonat for oboe och piano: jag går över sjukhusgården framför Ekåsen, frusen, ett års civiltjänst är gjord och inte åstadkom jag ju nåt här heller. Grått, det börjar snöa, den första slaskiga decembersnön. Så blev mitt liv, det säger ju veckotidningarna också.

Såklart finns det också saker där rocken slår igenom och skapar en direkt feelis av vår tid: Poulencs orgelkonsert t.ex., med de högromantiska kasten, attackerna, ironin, karusellorgeln och begravningstågets religiösa frid.

Men den hör till en annan årstid. Än den höst som de svage kallar vår.

Trygve Söderling 

---

Kolumn ("Sista ordet") i Folktidningen Ny Tid 8.5.1985.