Kriget och Diktonius

• • I. ”Finland eller mänskligheten?”
    • ”Finlands sak är Finlands”
    • ”Order att bruka ord”
    • ”Finlands sak är Finlands”
    • ”Tillfällig ljusning i hjärnkontoret”
    • ”Kyllä vanhempikin koira oppii”
  • II. Diktonius krigslyrik
    • ”Namnlös soldat”
    • ”Julen 1939”
    • ”Julen 1941”
    • ”Årgång 1943”
    • Beredskapslyrik?
    • Diktonius – en panteistisk patriot

I. ”Finland eller mänskligheten?”

En stormig höstkväll är 1942 följs Arvid Mörne och Atos Wirtanen åt från järnvägsstationen i Grankulla.

Fronten i Karelen är nu relativt stabil sedan ett år tillbaka. Längre borta i sydost har de tyska trupperna nätt Stalingrad. Att kriget därmed också nått sin vändpunkt kan Mörne inte känna till när Wírtanen genom stormen hör honom säga:

”Finlands folk går kanske genom det här kriget mot sin undergång, men för mänsklighetens skull måste vi önska Tysklands nederlag.” (Wirtanen l963, 221)

– – –

Också Elmer Diktonius var vid den här tiden bosatt i Grankulla. Hur skulle han ha ställt sig till sin kollegas pessimistiska slutsats, ifall han just den här kvällen hade råkat komma hem med samma tåg som Mörne och Wirtanen?

Diktoníus politiska ståndpunkter under andra världskriget berörs inte i standardverken (Enckell 1946, Holmqvist 195l, Warburton 1951 o. l984). Men via andra, mindre kända källor, framgår att han ställde sig lojal till Finlands officiella krigspolitík, inte bara under vinter-, utan också – och i motsats till Mörne och Wirtanen – under fortsättningskriget.

Ifall de tre herrarna hade mötts den här höstkvällen år 1942, så skulle Diktonius alltså – tyst eller uttalat – ha protesterat mot Mörnes ’yttersta prioritering’. 

Under kriget publicerade Diktonius en diktsamling, Varsel (1942), vid sidan av dikter i tidningar och i en antologi. Min uppsats är ett försök att läsa Diktonius krigslytik mot bakgrund av vad vi vet om hans inställning till kriget. 

”Finlands sak är Finlands” 

’Om Finlands fortbestånd är beroende av demokratins utplåning så måste vi välja demokratin framför Finland’. Så kunde Mörnes dystra ekvation i samtalet med Wirtanen också formuleras. Pessimismen – att önska Hitlers fall t.o.m. på Finlands bekostnad – är kännspakt mörnesk, likaså det ’stora’, moraliska perspektivet.

Wirtanen, för sin del, hade vid tidpunkten för samtalet redan gått från åsikt till handling. Han arbetade för den underjordiska fredsoppositionen, som ville skilja Finlands krigsöde från Tysklands – med andra ord: lösa den mörneska ekvationen. I en skogspaviljong på den diktoniuska tomten i Grankulla hade Wirtanen, tillsammans med Kerttu Pihlström, under sommaren i hemlighet översatt ”Erkki Järvinens” (Laurin Zilliacus) bok Vi vill inte kvävas. Boken är ett inlägg för finländsk separatfred, avsett för opinionen utomlands (Wirtanen 1963, 202-4; 1970, 139). 

”Order att bruka ord”

Än Diktonius? Wirtanen nämner att översättarna ibland gick över på kaffe till ’hyresvärden’. Men var Diktonius insatt i vad som försiggick i hans skogshydda? Troligen inte. Wirtanen avslöjade enligt egen utsago inte hemligheten ens för sin hustru (1963: 205); Diktonius hade dessutom nyligen arbetat som auktoriserad försvarsskribent. 

Året innan (1941) hade Diktonius nämligen (i likhet med många andra författare; Palmgren 1984a, 15) varit ’inkallad’ till tjänstgöring för det statliga Informationsverket (Donner 1958, 7). I ett brev till den unge författaren Hjalmar Krokfors, daterat ”Heimola, Regeringsgatan 15, H:fors” (verket var förlagt till det dåvarande riksdagshuset), skriver han: 

Men nog skall det vara Phan den håruge och uppstå ett sådant krig för att jag måtte få rum, mat och tobakspenning och order att bruka ord – ungefär i min vanliga stil ändå, guvaloff. (Krokfors 1980, 164-6). 

I följande brev är han 

[…] borta ur milisens rullor, men skriver då och då på allmän begäran en kaka eller två åt det gamla verket. Några av de andra farbröderna har nämligen skrivit sönder sig, som inte är att undra på med den farten och ruljansen. Och så vill man ju vara med på sitt håll. (a.a.) 

Tjänstgöringen vid Informationsverket var påtvungen, men åtminstone i breven antyder Diktonius inga ideologiska betänkligheter. Närmast klagar han över att ’värnplikten’ blir ett avbräck i hans ekonomi. 

”Finlands sak är Finlands” 

Under vinterkriget hade både Wirtanen (1963, 123) och Diktonius (Donner 1958, 7) rest i Sverige och talat för ’Finlands sak’. Men fr.o.m. mars 1941 gick Wirtanen i opposition mot Tanners linje och mot krigsplanerna. Regeringen svarade med ett ultimatum (stött på då gällande undantagslagar): Wirtanen skulle avskedas från sin redaktörstjänst vid Arbetarbladet, eller tidningen indras (Wirtanen 1963, 175). Wirtanen avskedades. 

Diktonius, också han aktiv skribent i Abl, förblev däremot Tannerlinjen trogen. I oktober 1941, 4 månader in på fortsättningskriget, lät han Dagens Nyheter publicera artikeln ”FinIands sak är Finlands” (19.10.1941; kopia i brev till Olof Enckell, SLS samling). 

I artikeln hävdar han det nya krigets likhet med vinterkriget, anammmar den ’utpostroll’ för Finlands del som han under 30—talet förkastat (Donner 1958, 180) och förespråkar t.o.m. en strategisk erövring av Östkarelen (Palmgren 1984a, 38): 

Ej heller nu vill vi erövra främmande territorier, men det må unnas oss att äntligen på urgammal finsk mark bygga en bastant barriär mot det eviga hotet från öster […]. 

Rubriken, ”Finlands sak är Finlands”, kan verka märkligt provokativ i en appell till Sverige. Den anspelar ju på vinterkriggsloganen för skandinaviskt bistånd: ”Finlands sak är vår” (= Sveriges, Nordens). 

Men udden är riktad åt ett annat håll. Uppenbarligen vill Diktonius genom rubriken tona ner vårt lands vapenbrödraskap med Hitlertyskland — en given stötesten för demokratiskt orienterade Finlandsvänner. Finlands sak är Finlands — inte nazismens, är budskapet. 

I själva artikeln formulerar sig Diktonius däremot ironiskt om ”klubbstolsherrarna i London och börsmatadorerna i U.S.A.”. Som Donner påpekar (1958, 180) är det här en retorik som anknyter direkt till den nazistiska. 

”Tillfällig ljusning i hjärnkontoret” 

Kontrasten kan alltså verka total, när man jämför med Diktonius 30-talsinsats som en av de främsta på barrikaderna mot Lappo och den inhemska fascismen.

I samband med spanska inbördeskriget hade både Mörne och Diktonius tagit ställning för de ’röda’ (regeringssidan) genom dikter i Nya Argus: Mörne 1936 och 1937, Diktonius med ”Vak upp, Goya” 1938.

Och i artiklar i Arbetarbladet hade Diktonius, liksom Wirtanen, agiterat mot Hitler-Tyskland – hela tiden i censurens gränsmarker.

T.ex. hade ett kåseri av signaturen Polypen (= Diktonius) den 17.1.1936 skaffat tidningens ansvariga utgivare Fagerholm ett åtal på halsen. I kåseriet antar Diktonius att Hitlers frånvaro från Görings födelsedag nyligen berott på en ”tillfällig ljusning i hjärnkontoret”.

Domen blev böter (Wirtanen 1963, 76). 

I princip delade Mörne, Diktonius och Wirtanen alltså vid krigsutbrottet en demokratisk, mer eller mindre socialistisk åskådning – Mörnes med tiden kristet färgad (Wrede 1968, 238), Wirtanen marxistiskt.

Att Diktonius åsiktsmässigt kom att gå helt andra vägar under fortsättningskriget än de två ’kamraterna’ berodde enligt Wirtanen (1970, 178) till stor del på Diktonius besvikelse över att ungdomsvännen Otto Wille Kuusinen stått i spetsen för den s.k. Terijokiregeringen.

Men man kunde också söka en orsak i Diktonius misstro mot abstraktioner, typ Mörnes ’för mänsklighetens skull’ T.ex. avslutar Diktonius sin DN-artikel ”Finlands sak är Finlands” med det pragmatiska programmet: 

Det går ej, tycks det mig, i dessa tider för sig att spekulera hur det nu borde ha skett eller hur det kommer att se ut efter 100 år. Den dag som är bör dåden göras; vad som därefter sker hänger i gudarnans gunga. 

”Kyllä vanhempikin koira oppii” 

Hör förhöll sig då Mörne och Wirtanenn till Diktonius fosterländskhet? I ett brev till Gunnar Ekelöf daterat 9.7.1940 kallar Diktonius Wirtanen ”en bra, dvs. temperamentsfull och intelligent mänska”. Aderton månader senare, apropå lokala kolleger i ett brev till Hjalmar Krokförs, låter omdömet mindre hjärtligt: ”Atos tillhör också galleriet på sitt eget självbelåtna vis”. Mellan de två tidpunkterna faller Wirtanens avhopp från tannerlinjen. 

Wirtanen å sin sida, som högt beundrade Diktonius diktning (Wirtanen 1963, 54), talar inte om någon konflikt. Men han nämner att Diktonius ”någon gång 1943” skulle ha antytt för honom sin felbedömning av fredsoppositionen (Wirtanen 1970, 138—9). Och enligt en uppgift hos Alsterdahl (1976, 175) ska Diktonius efter kriget ha sagt ha sagt åt Wirtanen att han varit en ”idiot”. 

Efter kriget började Diktonius också skriva för den kommunistiska Työkansan Sanomat. ”Linjat selviksi, herrat ja neitoset. Ja kyllä vanhempikin koira oppii istumaan, kuten allekirjoittaneesta kai huomaa” (TkS 2.11.1946; cit. efter Donner 1958, 183-4). 

Diktonius snabba politiska kursändringar saknar inte ”härskin kyynisiä piirteitä” skriver Palmgren (1984b, 46). Vännen Wirtanen vill inte kalla Diktonius opportunist (a.a.), men för flera andra bedömare framstår den medelålders Diktonius inte bara som en svag politisk tänkare (Donner 1958, 4 f), utan också som en ”politisk opportunist, en ideologisk vindflöjel” (Palmgren 1984a, 38).

II. Diktonius krigslyrik 

I det följande utgår jag från Diktonius’ diktsamling Varsel (1942), den enda han gav ut under kriget. En tredjedel av de 36 egna dikterna i samlingen har krigsmotiv eller kan läsas med det pågående kriget som kontext. (Dessutom ingår en avdelning kinesisk lyrik i Diktonius tolkning.) 

Vid sidan av Varsel kommer jag att utnyttja en av de krigsdikter av Diktonius som hittills inte publicerats i bokform. 

”Namnlös soldat” 

Två av krigsdikterna i Varsel hade tidigare, 1940, publicerats i ’vinterkrigsantologin’ Dikterna om Finlands kamp.

”Namnlös soldat”, med undertiteln ”(Till alla ensamma pennfäktare)”, heroiserar den ’okände soldaten’ (och pennfäktaren?) i hans anonymitet: ”… / jag är mannen i ledet: / soldaten utan namn / men med ett — gevär.” 

Geväret är soldatens identitet: det är viktigare att ha ett vapen än ett namn. Intrycket av maskinmässig underkastelse förstärks av det fatalistiska ”Jag stupar om ödet så vill det. / Kanske ensam, kanske i ledet — / där går andra sin väg över mig.” 

Diktonius kommenterar själv ”Namnlös soldat” i ett brev till Gunnar Ekelöf (Diktonius/Eke1öf 1984, 133): 

Egentligen en rent intellektuell dikt, syrlig och tvetydig. Individualistisk och riktad mot kadaverdischiplinen. En sak som alltså miss— förstås — och gärna för mig. Hehej! 

Det är ändå Svårt att tänka sig annat än att dikten ”missförstås” (av vem och var framgår inte). Den syrlighet och tvetydighet Diktonius talar om är bara alltför väl dold – ifall den nu överhuvudtaget finns där. Man kunde kalla dikten för en soldatens ”Maskinsång”, ifall kritiken var tydligare och ifa11 anonymiteten inte var så konsekvent genomförd, också form— mässigt: allt personligt, ’diktoniuskt’ är medvetet avskalat. Bevarade manuskript (SLS samling) visar t.ex. att en nybildning som ”ångestsaligheten” strukits vid bearbetningen.

Å andra sidan skiljer sig dikten från en ’gripenbergsk’ typ av heroism genom att ändamålet med soldatens blinda lydnad är så fullständigt obestämt. Här syns inga ’ideal’-ord, typ ”frihet” eller ”rätt”. Soldaten saknar inte bara namn, utan också mål. 

Ändå gör den inget ironiskt intryck (vilket alltså ev. varit författarens avsikt). 

Man kan jämföra Diktonius’ ”Namnlös soldat” med Mörnes ”Dröm” (1941, 44—5), där diktens jag vaknar till ljudet av en krigstrumma, hanterad av en huvudlös soldat: ”Trumslagarn är utan huvud / men armarna står bi. / Och trumman är bara ett gammalt skinn med ingenting uti”. 

Ändå grips jaget av ett tvång att sluta upp: ”jag vill, jag skall marschera”. 

Det uttalat irrationella i beslutet förstärker intrycket att Mörnes ”Dröm” är en mardröm. 

Diktonius ”Namnlös soldat”, däremot, ser ut gom en anonym hyllning till kollektiviteten, rättningen i ledet. Ändå blir effekten lik den i Mörnes ångestdikt. 

”Julen 1939”

Den andra Diktonius-dikten i Dikterna om Finlands kamp, ”Julen 1939”, bygger på kontrastering av helgens fredsbudskap mot krigsverkligheten på denna ”jämmerjord”. 

Dikten börjar som en psalm: ”Ett barn är fött, / en fridens pilt — / men denna natt / dör mången mången / med gevär i hand.” 

Med ett modernistiskt snitt byts Kristus—mytens Betlehemsstjärna ut mot ”ljuspistolens grälla glimt” som ”Karelens vinterdimmor sönderspränger”. 

I slutet sätter Diktonius ändå hoppet till mänskornas ”inre stillhet” där man lyssnar tili ”fridens ord / och goda-viljans-budskap // Som segra skall en gång”. 

Också i ”Julen 1939” fäster man sig vid frånvaron av en utpekad fiende eller en högre princip att strida för. Men där ”Namnlös soldat” kan läsas som en heroisering av den anonyma soldaten, är ”Julen 1939” närmast pacifistisk. Trots att Karelen nämns är det ett krig utan fronter: ’fienden’ är våldet som sådant. 

Diktonius’ två bidrag i Dikterna om Finlands kamp känns m.a.o. sinsemellan märkligt motstridiga. Å ena sidan en dikt som ser ut att hylla militär kollektivitet och lydnad, å andra sidan en som antyder ett pacifistiskt perspektiv. Gemensamt för dikterna är ändå att ingendera specifikt handlar om Finlands kamp. Ändå var det vid den här tidpunkten, av Diktonius journalistik att döma, just den kampen som betydde mest för honom. 

”Julen 1941”

Närmast en pendang till den föregående är dikten ”Julen 1941”. De modernistiska stilgreppen är här mindre betonade och geografisk bestämning saknas, men idéinnehållet är detsamma – kanske en grad mer pessimistiskt. Inledningen anspelar på Diogenes lykta: 

”I blod och dy / sig speglar julens stjärna, / med sorgsna strålar / letar efter människan”, som dock har annat för sig: vi ”gör en bättre värld”, vilket innebär ”att med alla krafter / krossa och förgöra / hela skapelsen”. 

Diktonius föreslår att ”Jesusungen” (jfr. ”fridens pilt” i föregående dikt) ska spara sin möda, men komma igen en annan gång: ”– Att vi ej helt må glömma dig”.

Liksom i den föregånde dikten står ”vi” här för mänskligheten, utpekade fiender och frontlinjer saknas. 

”Årgång 1943” 

I dikten ”Kristus, Årgång nittonhundraförttitre” återkommer Jesus—motivet, men den här gången tar sig pessimismen en radikalare form. ”Jesusungen” är nu man – och soldat. 

Jag återger här – utan rättelser – det utkast som arkiverats under rubriken ”Manuskript till dikter publicerade i tidskrifter” i SLS arkiv (mikrofiche 568.6.1):

Med sin maskinpistol 

mot löpgravsvallen 

står han lutad – 

vår Kristus, 

årgång nittonhundraförttitre. 

Med sin maskinpistol beredd 

i löpgravsgyttjan står den store – nattlig

vår Kristus, okände och store 

årgång nittonhundraförtitre. 

En smärtörs man, 

ett ansikte 

som tusen lidanden 

har sållat; 

tili tänderna beväpnad — 

intil hjärteroten 

av sorgen genomborrad: 

du Gud, du mänsklighet — 

vi övergav du mig? 

Lärjungarna sover 

År vakttyst   		Röykkä 15/7/43 

Men där; vad prassel;

några dunkla skuggor

blodsprängt öga stirrar — 

och plötsligt rämnar mörkrets förlåt

gnabba serieblixtar — 

och Kristus, Kristus mördar. 

Han med. 

Enligt Katajisto (1978, 157) har dikten publicerats i de rikssvenska fritänkarnas jultidning Lucifer. 

Jörn Donner (1958, 201) kommenterar: ”’Årgång 1943’ skildrar Kristus som mördare, deltagare i kriget. För att mänskligheten övergett Kristus, överger Kristus i sin tur mänskligheten”. 

Själv tror jag att Kristus i dikten står för mänskan som ideal: mänskan som i kriget övergett sin mänsklighet, i och med att hon tvingas bryta mot det kristna budet, du skall icke dräpa.

”Lärjungarna sover” och ”rämnar mörkrets förlåt” anknyter till påskmysteriet. Men det sker inget under; i stället för att ”sticka sitt svärd tillbaka i skidan” (Matt. 26:52) använder Kristus maskinpistolen. ”Han med”.

1943 framstår i dikten som post-biblisk tid. Det finns inte längre någon himmelsk utväg för Kristus (mänskan), hon måste leva, dö och döda på jorden. Skrifterna blir inte fullbordade (jfr. Matt. 26:54). 

Greppet med den avfallne Kristus är djärvt, kanske för djärvt för att Diktonius ska våqa ta med dikten i sina efterkrigssamlingar. Inte heller finns den i Jörn Donners ’efterskörd’ Ringar i stubben (1954). Kanske Diktonius (och Donner), vid sidan av ev. konstnärliga överväganden, var rädd för att dikten skulle uppfattas som blasfemisk. 

En liknande, medveten blasfemi – här i bl.a. humoristiskt syfte – finns i Majakovskijs dikt Om det där (ry. Про это / Pro éto, 1923), som utspelas på julafton. Diktaren ser en ung man närma sig, ”Han är Kristus” … ”Men det är inte Jesu ansikte. / Det är för ungt. / För ömt. / Han kommer närmare nu, / det är en ungkommunist.” (1980, 25) 

Beredskapslyrik?

Inte heller i ”Argång 1943” enrolleras Kristus på endera sidan av löpgravarna. Namngivna länder förekommer bara i dikten ”Till Sverge och Danmark” (1942, 55), ett (nästan helt opoetiskt) tack för krigsbarnshjälpen. Åtminstone under vinterkriget hoppades Diktonius f.ö. att hjälpen skulle kunna utsträckas till väpnade trupper: Jfr. ’brevet’ i rikssvenska tidningar 12.1.1940 (se Donner 1958, 179; Katajisto 1978, 145ff). 

Med tanke på vad vi vet om Diktonius politiska engagemang för ’Finlands sak’ (se ovan), är tendensen i hans krigsdiktning påfallande ’allmänmänsklig’ och pacifistisk. ”Diktatorns grav” är den enda dikten i Varsel som kan sägas röra sig med politiska termer. Den publicerades första gången i Nya Argus första maj-nummer 1939 under titeln ”Vår kring diktatorns grav”. Nypubliceringen 1942 i bokform kan kanske ses som en aning mer brännbar, eftersom Finland då hade gått in i kriget, trots allt på en av diktatorernas sida.

Å andra sidan har vi sett att Diktonius inte gärna påminde om detta faktum: ”Finlands sak är Finlands”.

I skämtsam ton, i privatbrev, kunde Diktonius nog skriva ’beredskapslyrik’ av t.ex. följande slag: ”tiderna är mörka som i en medeltidskörka. Ryssen år en varg och finnen mycket arg. Så strax vi fick delegationen började agitationen. Men Gud oss skaller hjälpa och ryssen kullerstjälpa. Och rycka alla länder ur diktatorers händer. Må ske: må de: få se.” (Krokfors 1980, 161).

Versen tycks i själva verket ge ett ganska exakt uttryck för Diktonius politiska ståndpunkt vid den här tiden (sommaren 1940).

Diktonius – en panteistisk patriot

Samtidigt är ”Diktatorns grav” en representant för den definitivt starkaste tendensen i Varsel: en hållning man kunde kalla Diktonius panteistiska förtröstan.

Panteist sedan min tidigaste barndom och socialist och modernist sedan 15 år tillbaka i tiden har jag älskat allt – livet i naturen, trott på världsrevolutionen och kämpat för ismerna mer än de flesta av er.

– skriver han i företalet till Stark men mörk (1930, 5). Tolv år senare ser det ut som om den äldsta av de här ismerna också skulle vara den som sitter djupast.

Där Mörne vill tänka sig kristendomen och kyrkan som världsonspännande motkraft till de totalitära regimerna (Wrede 1968, 238 ff) och Wirtanen går ut i aktiv opposition son en av ”de 33” (1963, 220), söker sig Diktonius mot en nästan mytiskt färgad animism. Exempel finns i dikt efter dikt:

”Myriader anemoner / kring diktatorns grav / […] så ler ur vårens solmull livets makt åt dödens intighet” (”Diktatorns grav”, 1942, 30).

”Vålddårar skrotar stater ned / […] Men vårens himmel / luftigt klar sig välver / till tröst för oss”  (”Tung vår”, 1942, 18).

”regnet dröjer, / vill ej tvätta blod från jorden. // Ur led naturen är / för mänskosläktets skull. / Kanoners brak / ger ingen blomma honung / […] en bombtorped en svordom / mot ett frö. // Men engång, / kanhända då / en grönska ny framspirar / […] Måhända då / en blomstring utan like / vår jordboll smyckar till en ny johanne / en hejdlös sommar, ljuvhetsstinn och fri” (”Ur led naturen är”, 1942, 50).

Och :

(”Grönska” ur sviten ”Tuomistonoja” , 1942, 76)

Vår, mull, grönska, blomning står alla för helandet av de sår som kriget – och mänskorna – åstadkommit. Det långsamma, organiska växandet är i långa loppet överlägset mänskans snabba vapen: de bräckliga hyacinterna, ”några-timmars-blomster” på diktatorns grav är trots sin förgänglighet överlägsna våldet, eftersom de är (eller kunde vara) ’eviga’ i sitt kretslopp.

– – –

Donner karakteriserar samlingen Varsel som ”närmare idyllen än dissonansen” och talar om dess ”vagt pacifistiska” inställning.

Diktonius egen formuler ing av sitt program liknar en sentida Archimedes grimas: ”I Friskusarnas Slaktarbod A/B / jag tar mig moln och sång / och klipper mina cirklar.” (”Som intet vore” 1942, 40)

Framför allt finns det en växande trötthet i Diktonius ”natur kontra världsvåld”-dikter. (Donner (1958, 178) talar om ”politisk och biologisk trötthet” hos den äldre Diktonius). Den kan avläsas t.ex. i serien ’juldikter’ (”Julen 1939”, ”Julen 1941”, ”Årgång 1943”). När det mänskliga hos mänskan svikit, kommer en längtan bort från hela den sociala tillvaron, en längtan att uppgå i den organiska.

Det är inte dikternas fel att eftervärldens förtröstan på naturens helande och läkande kraft har kringskurits efter publiceringen 1942. Att det i och med Hiroshima och Tyst vår har fallit nya skuggor över vår inlevelse i Diktonius’ naturpoesi. 

Den pacifistiska och panteistiska tonen i Varsel känns ännu tröttare – och ännu mer eskapistisk – när man håller diktarens dagspolitiska ställningstaganden i minnet.

Vid sidan av att ’beredskapsdikterna’ uteblir: borde inte ett så våldsamt påträngande, expressivt ’skådespel’ som världskriget utlösa motsvarande poetiska bildspråk hos den gamle omstörtaren och expressionisten Diktonius?

I stället söker han i sin dikt upp ett skyddat rum, ett skyddsrum, en helgad lövsal där han kan krypa ihop med tassen över nosen.

Och kanske Diktonius prioritering av Finland, fosterlandet – i mina ögon på bekostnad av sina övriga ideal, dem som Mörne och Wirtanen förkroppsligade – kanske hans patriotism ändå passar i mönstret på sitt sätt.

Är det inte någon som har sagt att begreppet ”fosterlandet” för Diktonius var just marken, mullen: landet i dess allra mest konkreta bemärkelse?

Trygve Söderling