Krassa kristaller

Postmodernismen för nybörjare.

Kompendium för säsongens debatter.

1.

Den s.k. postmodernismen är ingalunda post-.

2.

So what? Saknar vi i Finland, kanske frånsett Thomi Wallgren, den filosofiska bakgrunden för en debatt om postmodernism (PM), så kan vi väl ha vår egen lilla moral-debatt ändå. Som går ut på att man svettig och darrande, men i en heroisk ansträngning, svär sig fri från yuppie- och City-kulturen. Detta underlättas av att man kallar dom »postmodernism», vilket ingen vågar fråga vad det är: jokerbegrepp.

Fast menar man nihilism så kan man väl säga nihilism. Använt på det sättet blir »PM» ju inget nytt begrepp.

3.

T.ex. lyckas Kjell Westö ändå fånga viktiga skärvor av sig-och-tiden i sitt bidrag till förra KLO, och i boken Rockad. Också Wallgrens läsning av Martin Enckells Pravda—Love (BLÅ 1985) ger en massa, trots att han talar om »postmodernism» (vilket i och för sej är fullständigt galet).

4.

Jag har ju under några års tid intensivt hoppats att »PM» skulle innehålla en substans. Heltenkelt för att det skulle vara så jännä att leva i en ny tid.

5.

Också Nya Argus har försökt kasta sig in i debatten. Merete Mazzarella avslutar sitt referat av några danska inlägg (»Det postmoderna tillståndet») med att fråga efter PM:s konsekvenser. Eftersom de inte är nåt vidare, avvisar hon PM.

6.

Jag tyckte dethär var OK, common sense, tills jag kom att tänka på att man knappast heller ifråga om tillståndet krabbis frågar efter krabbisens konsekvenser.

Krabbis är själv en konsekvens. Om man lider av meningsförlust och allmänt mår skit, blir man inte gladare av att nån förklarar att det borde man inte göra för man kan ju göra nån lessen.

7.

Också Lyotard, som i den här lekfulla mediavirveln fått ryktet som »postmodernismens» teoretiker, säger att för att nåt idag ska bli modernt måste det först vara postmodernt.

Enklare uttryckt är PM inte alls »post-». Eller som sociologen Arto Noro lär ha yttrat på Franzenia: »Det postmoderna, det är ju bara det allra mest moderna». 

8.

Marshall Berman avfärdar för sin del snacket om PM med en axelryckning. Han kan göra det för han har skrivit en tjock bok om modernism från Dostojevskijs S:t Petersburg till Bronx-distriktets New York: All That Is Solid Melts Into Air. The Experience Of Modernity (titeln är fri översättning av en mening i Kommunistiska manifestet). Också annars har snacket om PM för mej haft nyttan att jag börjat se vad modernismen varit och är.

9.

Nya vågor av modernism. Bra. Men det ligger i modernismens bias (att överdriva, markera isbergstoppen »nu» som finns i all konst) att man glömmer bort, förnekar sin egen tradition. Därför tror modernismen om och om igen att den är slut, och nåt nytt.

10.

Förutsättningen för modernism — ett samhälle med teknologisk, social förändring. Det har vi haft i 200 år.

Däremot ser jag inte som tyskarna »det moderna projektet» som nån moralisk-etisk-förnuftsbyggande idé, m.a.o. som synonym till upplysningen och marxismen. Är inte Nietzsche modern, va?

På sin höjd kan man tala om ett modernt »projekt» bland andra.

Vad som har hänt är att vi nu kan den moderna Marx såpass bra att vi kan ta itu med den moderna Nietzsche på nytt.

11.

I Finland, där man alltid har kallat funktionalismen funktionalism, är det dubbelt löjligt att plötsligt börja kalla modernistisk post-funkis för »postmodern» arkitektur.

12.

Pravda—Love kan bli en nordisk Fleurs du mal, skriver Wallgren. Men de nordiska Fleurs du mal skrevs redan vid förra sekelskiftet och P—L är på inget sätt post i förhållande till dem.

13.

Politiken försvinner inte i nya kläder. »Ideologiernas död» snackade man om i början av sextitalet. Det var före Vietnam.

Nu har högern för första gången återfått initiativet och t.o.m. ett ansikte: YUP. Låt oss trots det kalla sakerna vid namn.

Då blir det också lättare att vaska fram det positiva som vi kan få ut av att råka leva just i den här varianten: rätten till stil, Nietzsche-intresset, rätten att må dåligt...

14.

»PM» skälls för ytlighet (se t.ex. Tom Östling (Hbl), Bror Rönnholm (»KLO kritiserar postmodernismen», ÅU) eller Claes Andersson (”Till kamp mot det postmoderna!”, Ny Tid).

Herrarna gör det lätt för sej. Det skulle ju vara lite lustigt om man behövde en intensiv filosofisk debatt för att motivera ytlighet.

Det kivoga med de idéer som klungas som »PM» (alltings samtidighet, de 'stora berättelsernas' död o.s.v.) är att de är riktiga i sina detaljer, även om tron att detta är nåt nytt är fel.

Vi vill så gärna leva i en brytningstid, men — tyvärr: jag hittar inget veck i historien just här.

15.

»PM» har kommit in i vår debatt, våra rubriker utan att passera nåns hjärna.

16

Också FBT trodde på 60-talet att de gjorde upp med »modernismen.. Eftersom det ligger i modernismens egen bias att glömma, tog man klassicisten Rabbe Enckell för »modernismen». Claes Andersson var alltså själv post-modernist, då

17.

Expressionismen är modernismens sätt att vara romantik.

18.

S.k. nyenkelhet är modernismens sätt att vara klassisk.

19.

Vad vi nu lever i påminner om impressionismen, med all dess dandykult. Man kunde också tala om en »rockvideons barock».

20.

Med det vill jag inte säga att inget är nytt under solen. Tvärtom: solen själv är varje morgon ny.

Trygve Söderling

---

Kommentar 2021:

Kaxigt och svepande, några poänger, men inte helt tillfredsställande. Framför allt saknar jag en närmare inringning av själva begreppet "postmodernism" (PM).

Den bristen var allmän vid den här tiden, ordet slängdes omkring i ringen som en trasdocka, av medlöpare och motståndare, mera som ett flytande tecken ("floating signifier") än som en byggsten i en genomtänkt analys. Samma sak gäller visserligen fortfarande ofta på 2020-talets kultursidor.

Det skulle dröja till 2019 innan en finlandssvensk – Nora Hämäläinen, Är Trump postmodern? – gjorde sig besväret att läsa de s.k. poststrukturalistiska filosofer som brukar beskyllas för eländet och konfrontera det slappa språkbruket och tänkandet kring PM.

Som synes gick jag 1986 på Marshall Bermans linje att se PM som en av modernismens många skepnader. Idag, och i synnerhet efter Fredric Jamesons artikel 1984, ”Postmodernism, or, the Cultural Logic of Late Capitalism” (som jag då inte hade läst), är jag helt tillfreds med att använda termen för den "nya" eklekticism som blev mera dominant från mitten av 1900-talet. Man kunde också påstå att vissa avantgarde-drag från seklets början (dada, surrealism etc., vanligen placerade under modernismbegreppets paraply) nu blev mer eller mindre mainstream. Ett visst "veck i historien", praktiskt att tillägna en term, alltså. Vad framtiden väljer att kalla perioden vet vi inte.