på drift i ung norsk prosa

◻︎◻︎◼︎ Det finns förstås ingen anledning att sitta i Finland och läsa norsk litteratur, eller att låtsas om Norge på det hela taget, såvitt man inte har aktier i olja.

◻︎◼︎◼︎ Norge är ryggsäckar och djupfryst sej och rikssvenskarna har lika mycket fördomar om norrmännen som om oss. Låt oss alltså förakta Norge och hoppas få poäng för det därborta i Sverige.

◼︎◼︎◼︎ Så kan man resonera och då blir det ett mysterium varför norsk åttitalsrock hör till de vitalaste i Norden, eller varför nåt liknande tycks gälla den unga prosan.

◼︎ Å andra sidan kan man säga att eftersom de nordiska litteraturerna ändå är så rörande små, eftersom våra samhällen är klonade på varandra, eftersom man har Æ- och Ø-språken gratis, så är det Iöjlig provinsialism att leva som om världen tog slut bortom Ulf Lundell och Månads-Journalen.

◼︎ Norge är här. Det som skrivs om här och nu i Norge handlar om här och nu.

1. sick fuck med pønkere i Oslo:
john ege

◼︎ För att gå rakt på exhibit 1: John Eges (f. 1961) roman Paranoia (1985) bor i punkkollektivet Tinky Tonk i Oslo och Iär ha sina dokumentära dimensioner. Det kan jag inte bedöma, helt sjov är hur som helst den infällda ’sagan’ om hur den första punkaren, Ina, flyttade in i den övergivna patriciervillan i parken och småningom skrämde bort alla hippies som bott där genom att spela Sex Pistols tills syrehodene flytt fältet.

◼︎ Till bokens förtjänster hör den splittrade, kaotiska neonråte-stämningen som understryks av att man uppfattar också berättaren som en råtta, en verkligt kall och hal fisk.

◼︎ Att två av Paranoias tre avdelningar heter SICK FUCK, PART ONE respektive SICK FUCK, PART TWO är inte vilseledande marknadsföring. Boken har mera gemensamt med Kim Weckströms helsingforska seko-ståry Trägrottan än att bägge romanerna avslutas med en havererad knarksmugglingsexpedition till København.

◼︎ Men i Trägrottan finns ändå ett paradoxalt nät av vänskap, kärlek, t.o.m. moral — medan hackordning, jävelskap och total Iögnaktighet tar överhanden i Paranoia. Myterna kring det icke-existerande husbandet Betong Hysteria och repliker som »Jag har vært pønker siden -77» hör till de oskyldiga Iögnerna. Men på københavnsfärjan, med plastinpackade haschklumpar i magen, blir nervspelet akut. Det är ett bra avsnitt.

◼︎ Jag hoppas för hans egen skull att John Ege inte har nåt gemensamt med berättaren, för den senare är i boken en irriterande 30-åring som ’förstår’ punken på sitt tillrättalagda sätt:

De rottene vet adskillig mer om det å leve enn vi tør å forestille oss. Garantert. Det fins kanskje et par råtne egg blant dem, det er ikke uvanlig, det fins det blant oss også. Men de fleste av pønkerne fortjener respekt fordi de er tidstypiske overløpere, svarte og harde som tida vi lever i, uten å romantisere faenskapet med bohemaktige, småborgerlige slagord. Imidlertid har vi vent oss til å frykte og hate dem, muligens fordi vi synes å stå maktløse overfor deres lukkede verden av pønkrock. (— Paranoia)

◼︎ Det låter som parodi på Hbl-Junior men är det knappast, isynnerhet som det påstås sägas på dansgolvet under Clash’ sista gig i Oslo.

Folk måtte være fullstendig korka hvis de ikke fersket at The Clash fremdeles misjonerte for kulere samfunnsforhold enn dem vi befant oss i. Tekstene oppfordret til ä kutte ut jævelskap som å utnytte, tråkke på og sparke andre som Iä nede. ( — Paranoia)

(Kulere = coolare, kutte ut som cut out. F.ö. konstateras att temperaturen var som i en finska sauna. Finland har mera närvaro i norsk litteratur än vice versa, p.g.a. gästarbetarna. Och liksom i finskan utsätts engelsk slang för mysig hemstavning: t.ex. är en speisa situasjon = utflippad.)

◼︎ Den reella orsaken till att berättaren bosätter sej på Tinky Tonk är förstås att han är kåt på peruskimman Ina utan att våga erkänna det. Men litterärt är Paranoia nu ändå ingen stor roman, dess mera än debuten Sputnik (1983), en ännu mera speisa story om ’konstnären’ i vindskupan som komponerar rockromanen Iängs väggarna och försörjer sej på hembränning (apparaten ser ut som en jättekuk och heter Sputnik).

◼︎ Sputnik är en norsk motsvarighet till Henrik Janssons egotripper i Åbo, fast slattrigare, på gott och ont. 45-varvs-rocksingeln som medföljer tejpad på bokens omslag går ändå an, och som trend- och tidsdokumentation gör både Sputnik och Paranoia det. De är galna, men på ett mindre krampaktigt allvarligt sätt än i City-lehti:

Å fyke fra et sted i en streit by med normale innbyggere, iført olivengrønne PVC-bukser med over elleve utapålommer, turkise popsko uten hæler og en svinedyr lærjakke maken til den Roxy-gitaristen bruker på gruppens første LP, krevde erfaren smidighet, pluss et suverent overblikk som fikk folk til å stanse eller styre unna. Men å dertil skrelle av seg jakken og steppe inn i restaurantens lokaler i en T-skjorte med bilde av Thatcher og undertekst "We are all prostitutes", og sno seg gjennom gjestene på vei mot et fast bord, det ble for sterkt for omgivelsene. […] Endelig var det vår, tiden då de virkelig garvete sier til seg selv: Freak out! ( — Sputnik)

2. radiogudstjänstens erotiska klimax:
lisbet hiide

◼︎ Ett ungt par håller på och målar en Iägenhet. Det är hett. Kläder slängs. I nånsorts vild-variant av Heatwave klättrar de på stegar, kladdar vallmoröd färg på varann, snor in sej i tidningspapper på golvet.

Han klatrer opp gardintrappen, usikker på denne leken. Men tent og villig, alltid villig. Pikken vipper i strak bue oppover. Hun føler seg irritert. Lei. Tar et lag rød valmue på kosten og dynker ballene. Sleiker kosten rundt den stenharde, fantastisk. Stiv som en ildrød sukkertøystang. Med cellofanen revet av. Slikkeklar. Rødfargen virker forstørrende. Det drypper av ballene: små marsipankaker eller rød dessertgelé i småformer med sukkertopper. ( — »Og engelen kom til henne når hun var alene» i Alices særeegne opplevelse av natt)

◼︎ Ändå är hon fullständigt likgiltig, eller bara irriterad på tryckluftsborren ute på gatan. Tänker på kycklingar. Det enda hon längtar efter, och får, när allt är över: radiogudtstjänstens erotiska klimax.

Hun er trygg endelig. Tørker av seg malingen mens hun slamrer inn knappene i det gule apparatet. Philips. Det er midt i sending. Stemmen hans flyter ut, varm, eterisk, sensuell. Hun smetter inn i neste rom. Drar frem silken, neglisjeen. […] Stemmen hans. Han hvisker lavt. Kjæler. Han kommer til henne når hun er alene.

◼︎ Det är en av Lisbet Hiides (f. 1956) noveller i debutsamlingen Alices særegne opplevelse av natt från i fjol. Ofta handlar storyna om begär — begär som växer över det rimligas gränser. Ofta är moralen en novellistisk snärt: maskeraddrottningens nakenhet som gjort alla hysteriska av åtrå och svartsjuka visar sej vara gummi; kontoristens »Playmate of the Year» blir ett ångande sexmonster; tröstäterskan som spränger grannens kylskåp pinad av samvetets slanka röster får inget straff utan lyfter och seglar iväg. Jag har skrutit med Hiide i tidskriften KLO 2 (»Måttlösa moraliteter» i samband med en översättning av novellen Mascerade), så jag behöver bara tillägga att samlingen är brokigare än så här: det finns också språkligt flippade pastischer på Vilda Västern- och Angelique-litteratur i Sonja Åkesson-stil, som inte känns lika definitivt on it.

◼︎ Ändå är Hiide i sitt korta formulär roligare och starkare läsning än det mesta från i fjol. Till saken hör att hon så uppenbart kan berätta en story. Annars är hon inget ensamt norskt stjärnskott i kategorin »vildsinta kvinnor»: i en mera lyrisk än episk form har Karin Moe (f. 1945), Cindy Haug (1956) och Cecilie Løveid (1952) plöjt upp ett kollektivt självförtroende: också norska, också unga, också kvinnor får göra aggressiva litterära »experiment». Det var t.ex. Løveid som började kalla sina prosadiktsamlingar »roman», nåt som snart blev kutym i gänget.

◼︎ Hiide är dock ny och hennes »novellistiska texter» är novellisitiska. Skulle vara kul att se nån av de pjä ser hon enl. uppg. fått spelade. Skulle vara kul att läsa hennes nästa bok. Skulle överhuvudtaget vara kul med mera Hiide här i världen.

3. hur ge nobelpriset åt en dator?
Jan Kjærstad

◼︎ Norge är här, som sagt. De två föregående stilla joggningarna har syftat till att om möjligt bryta ner  nät av ert motstånd mot den tesen, skapa produktiv osäkerhet. När vi nu äntrar tungviktsklassen — åtminstone sidmässigt — så möter vi ett verk som helt programmatiskt går in för att skapa osäkerhet, lura och förföra läsaren. Jan Kjærstads (f. 1952) tredje bok, Homo Falsus eller det perfekte mord (1984) hör till dem man faktiskt talar om i Norden — en bok ni redan har hört talas om (i motsats till övriga i den här artikeln förekommande) eller åtminstone borde ha hört och kommer att höra snackas om.

◼︎ Man kan t.o.m. gå ut med en viss sund skepsis: det måste vara nåt skumt när rikssvenskar diskuterar en norsk roman, är den inte lite väl tydligt gjord för att bli en teoretisk innegrej, en litterär exemplifiering av diverse modeteorier å la »postmodernismen» och den videoblåsta amoraliska mänskan etc etc…?

◼︎ Men låt oss börja med en vy över Oslo by night:

Byen under henne. Utsikt til hoteller der bortleide rom sto tomme (oppredte dobbeltsenger) fordi folk ikke kom tilbake om natten. Hva skiller oss fra dyrene. At vi kan kopulere ansikt til ansikt. Også det. Men først og fremst at vi kan lyve øye mot øye. Løgnen var menneskets Kainsmerke. Svik, bakholdsangrep og forræderi var drivkratten i menneskehetens epos. Og foran henne lå hovedstaden i et land i en verden der meldinger om kupp i fjerne stater strømmet inn like tett på hverandre som datoer, der presidenters attentatmenn skrev dikt på asyler og sa de ville støtte lover mot bæretillatelse av håndvåpen, der Coca Cola-reklamen og statsmennenes valgtaler var like sanne, meningsmålinger ga det resultatet oppdragsgiverne ønsket, flyktinger stappet gull i døde spedbarn, flykapteiner smuglet heroin i uniformsluene, soldater sendte narkotika til hjemlandet i kroppene til sine døde kamerater, barn så flere timer på TV enn de gikk på skolen, folk hadde gjennnomsnittlig 50 000 TV-drap som ballast når de var 21 år, morderne var høflige unge menn med embetseksamen og bakgrunn som troppsledere i Speideren [scouterna], sosiologene klødde seg i hodet over land der massene ble fascister istedenfor kommunister (og ikke handlede sånn de objektive betingelsene tilsa), de tapende krigsmaktene skrev historiebøker som unnlot å nevne forbrytelsene de selv hadde begått, lokale ledere på øysamfunnene i Stillehavet nektet for at prøvesprengninger var helsefarlige og døde senere av leukemi — foran henne lå en verden der menneskeheten sett som helhet levde lenger og lenger pä grunn av dyktige kardiologer, der flere og flere gikk rundt med kunstige klaffer og ventiler inni seg. Greta stirret ut over Oslo. Natt. Visste at millioners lidelser i dag hadde mindre evne til å forstyrre oss enn det uoppklarte mordet i en fjernsynsserie. At en løs giftedderkopp fikk større overskrifter enn massakrer. Hva så. Greta sitter med ryggen mot sokkelen til statuen over en død konge, ser utover byen, puster dypt ut og inn. (— Homo Falsus)

◼︎ Den ena av Kjærstads uppenbart egnaste och starkaste sidor är hans förmåga att konstruera stora, vådligt intrikata romanhelheter. Den andra styrkan är hans »superhjärna»-teknik som består i att den försvarslösa läsaren, som ovan, dränks i oväntade floder och berg av encyklopediska data — enligt romanen själv »nonsenskunskap» — som östa ur ett globalt RAM-minne (Random Access Memory).

◼︎ Där Zolas naturalism överhopar texten med verkliga sinnesintryck är Kjærstads datoralism en overload av abstrakta data, fiktiva fragment ur tusentals notiser, filmer, videor och galna uppslagsverk: syftet är förstås att spegla den elektroniska erans mediaflow, vårt (des)informationssamhälles här och nu, där ett krig inte finns om det inte har visats i TV.

◼︎ Dessutom är romanen en samling mini-biografier över bl.a. Schönberg, Elvis, Joyce, Picasso, Henry Fonda, Mao Tse-Tung… Och, uppmuntrar oss Kjærstad i en intervju, i dessa faktaflöden är en fjärdedel fullkomliga lögner insmugna bara för att skapa osäkerhet och tvivel på dessa »fakta» som vi så gärna frågesportar kring.

◼︎ Dethär låter nu som ännu nån av de där »experimentellt» oläsliga grejerna som för länge sen slutade vara experiment: men Homo Falsus är faktiskt en helt begriplig story. Den kan t.ex. sägas vara: en ung kvinna med en rad Anja Kauranen-mässiga succéer i diverse branscher: feminism, rock, universitetsstudier, kallar sej Greta efter sin stora idol Garbo. Succéer — eller nästintill, för varje gång har hon dragit sej ur spelet fem före, i en känsla att det går åt helvete, hon säljer sina ideal. Nu väljer hon istället direkt aktion: förförelse av omsorgsfullt utvalda, nästan spegelbildsmässigt lyckade män som inte som hon backat, utan tanklöst sålt sej för sin karriär, gjort cynismen till dagligt bröd.

◼︎ Dessa offer »eliminerar» hon i bästa nattliga thrillerstil genom att i nåt slags österländsk sexrit bokstavligt knulla dem ur universum. Killarnas fåfänga blir deras fall (men de faller åtminstone mjukt…).

◼︎ Corny? Jo, men temat växer alltså fram i en intrikat berättarväv av förförelse — av läsaren. Ta t.ex. den självbelåtne »författaren» som då och då framträder med sina sallader: han sätter en ära i att aldrig göra två likadana, förklarar han, och skryter vidare över sitt romanprogram som han designat på sin Adam Il personat computer, »en forholdsvis kraftig mikromaskin med harddisk».

◼︎ Hela romanen skulle alltså vara en utskrift av detta, eller något program: ett intryck som kan förstärkas av likformigheten, faktagalenskapen, rytmen i berättandet — och personernas biografier är faktiskt som utskrifter av samma program, samma fixa ungdomsidé att »vara bäst».

◼︎ Men några kapitel senare talar Greta — en röst närmare Kjærstads egen? — om alla idiotiska storyn man kan smäcka i folk, som nu det här med den datorskrivna romanen. Just såna teknikmyter vi humanister begärligt faller för, kunde man tillägga. Frågan är nu bara om nobelkommittén läser noga, eller tilldelar Adam Il-computern nästa pris.

◼︎ Här är alltså den oerhört självmedvetna, självkommenterande, självförstörande, super-ironiska mandala-deckaren där gåtan snarare än »vem är mördaren?» lyder: »vem är författaren?». Som att växla mellan 12 TV-kanaler och hela tiden fråga: vilken är den rätta?

◼︎ »Postmodernt»? Eller: rakare sagt: nihilism? År alla kanalerna lika värda? Själv hävdar Kjærstad att han skrivit boken med en enorm moralisk drajv som han närmast fått hålla tillbaka hela tiden för att det inte ska bli för entydigt. Budskapet är enligt honom att mänskans intellekt trots allt ger oss möjligheten att frigöra oss, sätta oss över bildskval och nonsensdata: skapa helheter, få överblick. (Eva Adolfssons intervju med Kjærstad i Ord & bild 2/86).

◼︎ Jag är inte lika säker (och andra recensenter tydligen inte heller) på att den moraliska patiencen i Homo Falsus går ut bara för att en lösning framträder i  slutet. En berättelse som i drygt 300 sidor håller på  och saboterar sig själv, vrider på fiktionen — och där  ligger romanens egentliga spänning — tror man inte plötsligt på i sista eller nästsista kapitlet. En (tillbakahållet) moralistisk författare skriver inte nödvändigtvis en moraliskt avslutad och -klarnad roman, även om han själv ser det så. Tänk om det är författarens avsikt som drabbas av »det perfekte mord»?

◼︎ Om man får tro intervjun är avsikten inte heller det minsta »postmodern», tvärtom. (Men säg mej nåt som är det. I likhet med t.ex. Marshall Berman ser jag inte den s.k. postmodernismen som det minsta »post-».) Hur som helst, viktigare än att lufta modeterminologin är att fånga romanens moraliska tema, som är drömmen om övermänskan.

◼︎ Greta är en Raskolnikov i dataåldern, i motsats till R till synes iskall och narcissistisk. Men liksom Dostojevskijs Brott och straff-mänska försöker hon övertyga sig själv om terrorismens berättigande, om rätten att med eller utan motiv ’eliminera’ ur hennes synvinkel underlägsna: i hennes fall skitviktiga män som irriterar henne eftersom hon själv är lika skitviktig.

◼︎ I männen visar Kjærstad de självbelåtna offren för en framgångsmyt, i Greta vart den kan leda med ytterligare en förskjutning: Greta är bara en mer sofistikerad variant av jakobackarånaren som, innan han spränger sig, bil och gisslan i luften på torget i S:t Michel, säger: »Kommer vi inte framåt så far vi istället uppåt».

◼︎ En flippad yuppie: på 70-talet kunde Greta ha varit taistoit, nu på 80-talet studerar hon Garbos kroppsspråk i detalj från video. Att ha full kontroll. Att utöva makt. Att vara bäst. Att bli en kvinnlig Rambo i sitt privata krig utan andra gränser än hudens. Att kriget kanske är en fantasi. Spelar ingen roll. I litteraturen, i motsats till verkligheten, döms vi nämligen också för våra tankar.

◼︎ Det här är Homo Falsus terna. Och jag tror att tillfredsställelsen läsaren känner kommer av att det drivs i en ytterlig modernitetsvärld, en värld vi redan simmar i men nätt och jämnt hunnit se mer än ytan av. Några världshistoriskt nya moraliska dilemman bjuder förstås inte ens vår videoålder på, även om romanen långt försöker inge oss den känslan: funktionen hos all bra science fiction. Den otillfredsställdhet läsaren också känner kan komma av att moralismen s.a.s. inte förs varvet runt. Brott inte straff. Så försvinner också brottet. Det blir varken redig nihilism eller moralism?

◼︎ En sak är sen också att mänskor, dialog, ’erotiska’ scener är ganska styltade, träiga. Det kunde man försöka rädda genom att säga: i den deformerade verklighet Homo Falsus beskriver — vår verklighet — är mänskorna just så formatterade och kopierade som utskrifter av samma program. Nåja. Det tror jag inte på. Då skulle varje bok vara bättre ju sämre den är: som spegel för en verklighet som ju är dålig.

◼︎ Såtillvida gäller tesen Garbage in — garbage out (dataslang som citeras i boken).

◼︎ En bra kortslutning i Homo Falsus är när »Författaren» själv börjar få Gretas inviter till mystiska träffar. Bilden: den som skriver ut den datoriserade nihilismen, som en lek, har en vacker dag själv konsekvenserna i postluckan…

◼︎ Han borde ha svarat på inviten från sin romanperson?

◼︎ Således: Aven om computern är kraftfull så når den konstnärliga kraften i Homo Falsus inte riktigt upp till den spännande formen, det nya språket. Vackert så: den blir ändå en av de här utmaningsböckerna som enbart genom sin existens säger: så här kan den nordiska romanen också se ut, varför gör den det inte? (Thomas Wulffs Trance Dance (1980), tankemässigt en bagatell, formmässigt storslagen, har samma funktion.) Läs gärna Homo Falsus, vill ni absolut slippa den språkliga lokalfärgen så föreligger svensk översättning. Säg mej sen: finns det en liknande bok?

◼︎ Ifall svaret är nej, är jag beredd att revidera min ursprungstes att Norge är här.

◼︎ Norge är mera här. Än vi är.

4. fem steg tillbaka mot jorden:
mari osmundssen
marit nicolaysen
lars saabye chrisensen
pål gerhard olsen
jan e hansen

◼︎  Mystiska försvinnanden spelar en lekfull roll i Homo Falsus, mystiska försvinnanden ut i en annan dimension på fullt allvar förekommer i Mari Osmundssens (f. 1951, pseudonym för Pia Halling) roman Gode gjerninger som kom ut samma år, 1984.

◼︎ Här har vi den norska Doris Lessing: väninnorna Karianne och Rut är kvinnolitteratur eftersom det finns öga för gester, känslor, detaljer i relationer på ett sätt som pojkarna nästan alltid missar. Sen finns här invandrarhat i Oslo: Kariannes älskade mördas på gatan för sitt ’utlännings’-utseendes skull. Så långt hänger jag med, någorlunda. Men: Ruts ’försvinnanden’ som attackerar hennes duktiga 30-åringstillvaro (hon bara är borta, i diffusa landskap, fysiskt oförklarligt) och Kariannes privata Rambo-aktion (inte olikt Greta i Homo Falsus gör hon sig till hämndens totala redskap, blir kallblodigt flickvän till en kille i nazigänget för att till sist kunna meja ner det med pistol) — nä. Det här är helt enkelt genuint dålig litteratur. Magi-vågen blandas med norska Afghanistan-kommittén och modern kroppsträning till en fruktansvärd soppa. För att undvika såna vibor har jag fegt nog inte läst Familjen, Osmundssens nyare (1985).

◼︎ Samma modiga ambition att tackla nåt så ’okvinnligt’ som våldet finns i Marit Nicolaysens (f. 1953) I Frøyas tegn: flickan som reser ner till Portugal på jakt efter sin älskade brorsa med det hatade yrket legosoldat. Förstås träffar hon en gräll hora i Paris och får lift med en ståtlig man och förstås är brorsan i själva verket hjälte på rätta sidan. Tjock melodram. Tyvärr. Försöket att se nuet genom de nordiska gudasagorna (Tor, Freja osv.) är lite intressant.

◼︎ Och förargligt nog finns det sen ett par killar i denna avdelning någorlunda ’vanlig’ realistisk samtidsprosa som verkligen skriver bra. Lars Saabye Christensens (f. 1953) Beatles (1984, finns på svenska) är flödande liv och ett fräckt uppslag: generationens tonår genom fyra norskgutter som liksom vi alla kallade sej John, Paul etc. följs genom åren med kapitelrubriker som I feel fine. Vär 1965, She’s a Woman. Sommer 65. Revolution 68.

◼︎ Spännande nostalgi. Ändå blev de här 538 sidorna (pocket) lite väl pojk eller ungdoms för mej. Men 1985 kommer så Christensen igen (han är förresten garvad, det är hans nionde bok) med Blodets bånd, en totalt annorlunda liten ’deckarhistoria’, mycket lik Johan Bargums grejer (t.ex. Den privata detektiven). Herr Ernst Smith lyckas minst av allt reda ut sin enda klients, en ung nerkörd flickas ’fall’: hennes väninna/horkollega har försvunnit spårlöst (igen försvinnanden…), mystiska ringar, knivdråp, betongbyggnader i hamnen… men det som faller i ögonen är att ståryn faktiskt håller kontakt med verkligheten: det kan vara detaljer som att Ernst mitt inne i sina äventyr äter middag med föräldrarna och pappan klagar att han var ute och skidade men det fanns inga spår — »skidar folk inte längre?»

◼︎ Lite Norge får man alltså ändå. Och här finns en historisk dimension till tyska ockupationstiden — unga författare är annars historielösa. Slutligen är boken heltenkelt förbannat välskriven. Så nu vet vi det: Johan Bargum är Finlands Saabye Christensen.

Han krøp uvilkårlig sammen og presset seg inn mot veggen. Neonreklamene var som sprengte årer i en drankers ansikt. Snøen som falt var stenket av blod. Himmelen var et slakteri. Bilene gled forbi med sine haloer av blå eksos. Fyllikene stavret mot Blå Kors, med levret hud og hovne fingre som sprikte fra råtne vanter. En gjeng smågutter kastet snøballer etter en ensom julenisse uten presanger. For det fantes ikke lenger snille barn i landet. (— Blodets bånd)

◼︎ Debutanten Pål Gerhard Olsen (f. 1959) skriver lika uppenbart bra på mikroplanet i sin roman Svart, svart — og et tynt lag hvitt (1985). Nå, roman… egentligen tre noveller på samma resa: 1. landet (där den unge mannen av nån anledning weltschmerzar gratis i en öde stuga), 2. staden (superurbana deka-yupmiljöer. Mera Schmerz) och 3. resan (den unge mannen åker bil!). Och i alla avsnitten dyker förstås en God Kvinna upp och tar hand om, pojkdrömmen pojkdrömmen, och den unge mannens kosmiska problem är att han ändå inte vid lyckans rand kan ta emot… jaja. Ingen ny ståry precis, fast kanske ’80 i sin romantiska losskoppling från jobba och lappa strumpor-världen. Men filmen blir ändå njutbar för att språket är så mycket klokare än ståryn, det bär poesi och självironi som gör hela skillnaden. Så här upplever urbanisten ute-ibushen:

Fra huset pä høyden sä jeg utover en anemisk, fastfrosset og nedsprayet verden. Ingenting forandret seg pä lange tider. […] NATUREN voldtok meg. Hardt og uten vaselin. Gang pä gang. Det største sjokket. Ante ikke at en slik geografinatur fantes. Den tok rotta på meg. Ingen signaler jeg kunne tolke. Ingen respons. […] Trærne stod bak meg som døde trafikklys. Ingen klare symboler. ( — Svart, svart — og et tynt lag hvitt)

◼︎ Lyckligtvis återbördas han till staden och ett party där en dam

[…] lente seg frem mot meg og spurte hva jeg syntes om den siste utviklingen.
— Hvilken utvikling?
— Mediautviklingen, sa Mariana sukkersøtt […]

◼︎ Vi ska väl släppa in essäisten Jan E. Hansen också, ännu en lovande ung (f. 1959) man som i Romerbrev (1984) försöker sig på en halvfiktiv form. Det är resan till Rom och de djupsinniga funderingarna över civilisationen… som tyvärr inte är djupare än ett kåseri i Svensk Damtidning: fnysningar åt de skränande okunniga turisterna med sin »arroganta aningslöshet» blandade med egna fördomar om de beundransvärda »naturbarnen» till italienare. Va trevligt, hör man etablissemanget säga om Hansen, så ung, så bildad, så konservativ!

◼︎ Men bokens självgoda snobbism blir betydligt roligare om man tar den på allvar som fiktion och läser den mot författarens(?) avsikter. Gnällandet över västerlandets förfall får då sin förklaring som sublimerad kåthet på bruden som det inte blev nåt med föregående kväll. Hade mammutarna Spenglers och Toynbees kulturpessimism samma drivkraft?

5. james joyce, rockmusiker på lofoten:
jon fosse

◼︎ Norge är här har jag påstått ovan. Det ligger en risk i slagordet: att bara den unga, urbana, svängiga verkligheten då gäller, att bara det maximalt onorska som förenar oss i ett häftigt multinationellt mediabrus blir »Norge». Hej, Norge är kliffa, de har också Sky Channel!.

◼︎ Till saken hör att ung litteratur förstås ren av naturliga skäl är dum. Lägg därtill yup-trender och generationsväxling efter vågen av ’socialrealism’ under 70-talet — en mycket starkare våg än hos oss (vi har förbanne mej inte en socialrealistisk finlandssvensk roman). Allt samverkar till att det inte är sådär särskilt mycket Norge man ser i den yngsta prosan, snarare småurban samtid, sådär som vi alla vill göra oss ett åtminstone lill-Nyki, -London, -Berlin…

◼︎ Det fräscha undantaget heter Jon Fosse (f. 1959) som med Raudt, svart slog knock på åtminstone mej.

Han finn vekkjeklokka. Klokka er halv to, ser han, og trekker opp klokka. Beint klokka to skal ho ringe, tenkjer han, legg seg ned på senga, og plasserer vekkjeklokka på hovudputa. Trommeslagaren i orkesteret hamrar inn trommene, og det dunkar vilt i hovudet hans. Han kvepp til. I morgon har dei spelejobb. Men han ligg roleg. Mor hans har bedt han ringe henne. ho skal skjelve med heile seg gjennom telefonen. ho skal be han komme heim neste helg, dei skal vere gode med varandre då, skal ikkje stridast, vere venner. Vere snille med kvarandre. Eller var kanskje far hans død. Kanskje død. Far hans død. Han vil ikkje ringe heim, vil ikkje. Ikkje faen om han ringer heim! […] Igjen høyrer han vekkjeklokka ringe. Og han trykker ned knappen og ringinga stoggar, og sä trekker han oppatt ringemekanismen, og legg seg, samankropen, lik eit foster, under dyna, og han borar andletet ned i puta, og augene blir våta igjen, og han er ikkje menneske, han veit det. ( — Raudt, svart)

◼︎ Till stor del medvetandeström, upprepningar, associationer, på nynorska för att göra det hela ännu mer exotiskt abstrakt (för en utlänning): den fittiga unga mannen som bor i nåtslags skjul på fjällryggen, ensam, skolkar ofta, kompakt gråhet nångång bruten av brudar, öl, hasch, att spela i rockbandet. Men också det fittigt lessamt omöjliga förhållandet till föräldrarna som han för en gångs skull åker och hälsar på: gör bara ont värre. Ändå en seger när han på vägen vågar gå till prästen och skriva ut sej ur kyrkan: en stor sak i det superkristliga nord-Norge.

◼︎ Raudt, svart är häftig, passionerad, modernistisk — men på ett helt annat sätt än den rådande urbana klichén kräver. Och när Fosse i nästa bok, Stengd gitar (1985) går urban, så behåller han inte bara stream of consciousness-tekniken utan också motivet: mänskor utanför all glamour, miljöer av brist, småhet, isolation. Socialrealistens klassiska marker och sympatier men joyceskt språk (fast vad var Joyce om inte socialrealist?). I Stengd gitar är det den ensamma mamman-flickan i förorten som råkar låsa ut sej från den skrikande ungen. På jakt efter gårdskarl kommer  hon allt längre bort, till stan, till barnets far (våldtar henne), till minnen av föräldrarna, förhoppningarna, solkigheten. Boken slutar där den börjar, utanför dörren, nästa natt.

◼︎ Jag drabbades mera av Raudt, svart än av Stengd gitar, kanske för att den kom så oväntat, kanske för att där fanns mera rött i det svarta, kanske bara för att huvudpersonen var kille som jag själv.

◼︎ Men i vilket fall som helst åstadkommer Fosse en synförändring, skjuter med sitt korta, hallucinerande, superrealistiska språk sönder den invanda bilden av diskbänken därhemma, av mänskan intill på bussen. Verkligheten är så modernistisk som man ser den.

☐☐☐

◼︎ Ung prosa i Norge har förstås sitt Fløgstad-komplex: man kan ju på inga villkor skriva som han — men vad göra när han är så förbannat bra!

◼︎ Generation ’68:s vapen var, är, den gedigna kunskapen om samhället historien. Ska man fly dem och protestera, måste stjärnorna bli nån ’ny’ version av de gamla: känslan, passionen. individualismen. Mycket riktigt är det Hamsun som nu är den verkliga gudfadern.

◼︎ Ändå känns inget starkt sug mot den reaktionære bølge som lätt följer klädd i romantikens skum. Barndomens stelkrampsvaccin verkar ännu i det tysta?

◼︎ Cynism, desillusion förstås, där som här. Men inte så det stör. Lite lagom cynism bara klär ungdomen — som äldre får man ändå sätta igång och jobba. Norges unga prosa mår bra, Hamsun mår bra, de askgrå kinderna är puder, och i Hiides djungeldramer, Fosses cut down-realism eller Kjærstads svar på realismprosan: överlastad »infoism» i barocka arrangemang, ligger farbara vägar bakåt, mot den utgångspunkt som alltid måste röjas i textsnåren: att skriva sej tillbaka till livet och nuet.

◼︎ Vägar som inte prövats här, i samma form. Men  Norge kunde vara här. Norge är här. Och i varje fall är det nu. ☐

Trygve Söderling

---

behandlade:

 
◼︎ Lars Saabye Christensen: Beatles (1984), Blodets bånd (1985). Cappelen.
◼︎ John Ege: Sputnik (1 983), Paranoia (1985). Gyldendal.
◼︎ Jon Fosse: Raudt, svart (1983), Stengd gitar (1985). Det Norske Samlaget.
◼︎ Jan E. Hansen: Romerbrev (1984). Cappelen.
◼︎ Lisbet Hiide: Alices særegne oplevelse av natt (1985). Gyldendal.
◼︎ Jan Kjærstad: Homo Falsus (1984). Aschehoug.
◼︎ Marit Nicolaysen: I Frøyas tegn (1985). Aschehoug.
◼︎ Pål Gerhard Olsen: Svart, svart — og et tynt lag hvitt (1985). Aschehoug.
◼︎ Mari Osmundsen: Gode gjerninger (1984). Oktober.