Motståndets konst

Brunt, grått, salvia. De tre banden ligger tunga i min hand. Det här är vänsterns Forsyte-saga. Europas REDS. På spaning efter den tid som är. Essensen av politisk och konstnärlig radikalism före 1945.

Förintad av Hitler. Bevarad av Peter Weiss.

Detalj från Pergamonfrisen: Athena (i mitten) besegrar Alkyoneus (till vänster) och bekransas av den bevingade Nike (uppe till höger). En tolkning av frisen inleder första bandet av Peter Weiss romantrilogi Motståndets estetik.

Ibland kan man gå tillbaka till Motståndets estetik som till ett uppslagsverk. Här finns vår tradition, från Herakles till hemliga radiosändare. Det här är motståndets trebandslexikon. Nyligen läste jag boken Orwell for Beginners och blev nyfiken på hur – och om – Weiss hade vävt in POUM i sin skildring av spanska inbördeskriget. POUM, Partido Obrero de Unificación Marxista var den lilla fraktion som George Orwell hamnade i och kämpade i.

Och visst, naturligtvis fanns den, i brigadisternas intensiva diskussioner i band ett:

"Vi fick höra, att över hundra anarkister hade arresterats i Barcelona av kommunisterna [som stred på samma sida. TS] under vårt uppehåll i staden. Motstridiga, förvirrande uppgifter fick vi om de anarkistiska, syndikalistiska förbanden som motsatte sig regeringens direktiv, om Förenade marxistiska arbetarpartiet, vars förkortade benämning, lik ett dovt skott, vi skulle få höra ofta, och om de aktioner som genomförts mot anarkosyndikalisterna i Aragón" (s 218).

POUM nämns också på sidorna 263, 268 och 346. Det ger kanske en liten aning om vilket enormt historiskt material som ligger sammanpressat i romanen. Man går till den för att slå upp: Hur var det nu igen de diskuterade expressionismen? POUM? Thomas Mann? Moskvarättegångarna? 

Och kommer till medvetande timmar senare, nergången i skildringen av Gaudís katedral Sagrada Familia:

”… vid sidan av framvällande ymnighet låg kvadrar, osmyckade som fästningsmurar, en patetiskt illustrativ detalj stötte intill ett svall av lava och slagg, en välsignande utsträckt hand, en förväntan om gudomligt uppdrag fick svar i de utbredda vingarna och huvudena på långhalsade fåglar. Kedjelänkar, vikter hängde vid den torterade, uppsprickande stenen, och ur en bränning, med stora lyssnande öronmusslor insprängda, höjde sig förklarade ansikten med ögonen och munnarna slutna, bland tång och alger, sjöstjärnor och bläckfiskar arbetade sig kroppar fram ur stenskummets flagor för att anta tyngdlöshet, för att flyga till den andra sidan, här var dödsögonblicket skildrat, övergången från ett tillstånd till ett annat."

Brunt, grått, salvia. Det bruna bandet: Spanien, begynnandets glädje, det heroiskt och skamligt förlorade kriget mot Franco.

Grått: ’neutrala’ Sverige, ett andrum, Karin Boye, sen 500 år bakåt i tiden: Engelbrektsdramat, som en nästan uppsluppen Brecht arbetar med. Det ljusa bandet.

Grönt: under jorden i Nazityskland, motståndet nystas upp, sammanbrott, utplåning. Och mitt i allt detta den fullständigt överdådiga skildringen av ruinstaden Angkor Vat i Kambodjas djungler: rester av ett annat tusenårsrike.

Död, ruiner, är känslan sista bandet lämnar efter sig. Är Motståndets estetik också motståndets gravsten? Vad är dagens trivsamma välfärdsmotstånd värt – exempelvis inom fredsrörelsen – när inte ens det motstånd Weiss beskriver – mänskor som i en extrem situation gav allt i det underjordiska motståndet mot fascismen – blev mera än en patetisk offerhandling, ett kommunistiskt självmord, i efterkloka ögon dessutom misskrediterat som ’stalinistiskt’ eftersom andra vägar för de här mänskorna inte tycktes finnas?

Motståndet slutar alltid i tragedi, verkar Weiss säga. Man kunde alltså lämna ’politiken’ därhän och försjunka i de underbara uttolkningarna, de invävda essäerna om en rad konstverk, från Sagrada Familia till Angkor Vat, från Géricaults målning Medusas flotte till Karin Boyes roman Kallocain och Kafkas Slottet?

Men de här transkriptionerna, de här ögonöppnande beskrivningarna som tar andan av en i sin ’estetik’; de skulle heller ingenting vara värda om man tog bort den dimension av undertryckta och förtryckare, som Weiss gör synlig i dem.

Slavarna kastar ingen skugga, men Weiss hittar deras avtryck på murarna i Angkor Vat, eller som förebilder för jättarna i deras kamp med gudarna på den antika Pergamonfrisen.

Kampen har inget slut, men genom konsten får den en mening.

Ingen konst utan liv – men liv är motståndets konst. Det är motståndets paradox. Det är motståndets estetik.

Trygve Söderling

---

Publicerad i Rundradions serie ”Favoriter ur världslitteraturen”  och i Fredsposten 2–3 1986