1987

Feministen från Helsinge

Hanna Ongelin

Foto: Musieverket

Hundra år sen: med raska steg och flaxande kappärmar kommer författarinnan Hanna Ongelin klivande längs Helsingfors gator. Ärmarna är verkligen mycket vida, den långa, bruna paletån är av herrsnitt, på sitt ”manhaftigt kortklippta”, ljusa och lockiga hår bär hon en liten, rund herrfilthatt. Hennes röst är grov, hon lär röka mycket – gärna cigarrer. "Man höll henne för ett original, och drog gärna på smilbandet när hon visade sig.”

Månne inte. Men med flinet skötte stadens borgare kanske också vissa farhågor. Det är ju moderna tider, riskabla idéer i svang. 1880-talet: sitt sekels ”68”. Kan den skrivande cigarrkvinnan vara ett hot mot de besuttna männens bekvämlighet? Också här i lilla Finland?

 Vem där, i de flaxande ärmarna? – Kan det rentav vara emancipationens genius?! 

☐☐☐

Visst kunde Hanna Ongelin, född revolutionsåret 1848, ha blivit en författarmyt i sin tid. Kläderna lyckades hon med – det hör man på skärpan i bilden som Göta Hagerlund intervjuat fram på 1930-talet, ett halvsekel senare. Och det var inte bara cigarrer och vida ärmar. Det var också stridsskrifter, tjocka romaner, sprit, fattigdom och elände. Sammanlagt 16 publicerade böcker – och totalt bortglömd.

Inte en rad om henne i handböckerna. Inte ett arkivfoto [1987]. Visst kan man fråga sej vilka döda finlandssvenska författare som inte är ”glömda” . Men Hanna Ongelin är i motsats till dem inte ens berömd för detta att hon är så okänd – sådär som t.ex. Sigrid Backman idag nästan har den litteraturhistoriska uppgiften att vara ”den bortglömda”.

Liksom den 100 år yngre Blonda Wall – realisten från Hangö – är Hanna Ongelin verkligen genuint okänd. 

Och kanske med rätta.

☐☐☐

Hannas halmstrå till vår tid är Göta Hagerlunds pro gradu-uppsats ”Hanna Ongelin” (1931) som förvaras i Boktornet i Åbo. Där stötte vi på den i samband med en forskningsgenomgång som tidskriften BLÅ gjorde 1984. Wow – en glömd ”feministisk” författare från Helsinge (där jag själv är född). Det kändes som en upptäckt. I Göta Hagerlunds (senare Göta Tegengrens) fotspår har jag rotat lite efter sannningen om Hanna O.

Hennes hela produktion är numera lättillgängligt gömd, i en grön skolåda på femte våningen i Helsinfors unibibliotek. Där kan vem som helst läsa henne i form av filmkort. I Åbo kan man t.o.m. beställa fram och röra vid de fysiska böckerna, om man vill. 

☐☐☐

Det är ganska mycket text: t.ex. romanen Ödets dom utgiven på H. Bosses (inte Harriet) förlag i Stockholm 1881–82, går på 1 700 sidor. I uppföljaren, Den gamla fyrbåkens hemligheter, har HO kommit av sej efter bara hälften. Och Guld och slagg (Tammerfors 1888), på bara några hundra sidor, är med den tidens mått en 'novell'.

Dessvärre är det mesta idag totalt oläsligt.

O! Nu förstod hon den mägtiga känsla, som från första ögonblicket oemotståndligt dragit henne till den sköna, främmande kvinnan. Det var blodsbandets hemliga magt! Hon, det ensamma, efter kärlek trängtande barnet, hade i mer än ett års tid egt sin okända syster i sitt hem! Hon hade egt en kostlig perla och bortkastat den i mörker och dy! och hon hade lidit sin dårskaps fruktansvärda straff, men den eviga kärleken hade förbarmat sig öfrer henne, och dess barmhärtighet hade varit himmelskt rik. Hon fick, innan hon drog hädan från detta lif, åter en gång hvila vid Reginas hjerta och Helga, det fattiga barnet, var den engel, som öfrer verldshafret ledt den förlorade vännen till hennes tröskel. O! Gudomliga försyn, Ödets öfversvinnliga eviga kärlek! (Ödets dom, bd. 111:523–4).

Det är ädla hjältar, blodets band, mystiska förvecklingar, stormiga hav, uppdykande halvsyskon och Det Rättas seger. Sin tids Allers – eller Dallas – och säkert också tänkt så. Liksom följetongerna – som körde i bl.a. Gotlands Tidning och Dagens Nyheter – måste de sverigepublicerade romanerna ha siktat  fr.a. på det ”populära kretsloppet”. Det var där pengarna kunde finnas, då som nu. Vi här hemma i storfurstendömet fick nöja oss med mera seriösa grejer: sedeskildringar, tidiga tendensböcker för kvinnans rätt, pamfletter i ”brännande frågor”.

Också i Ödets dom finns för den delen en radikal skillnad, jämfört med Dallas. Den syns redan i citatet ovan: hos Hanna Ongelin är huvudpersonerna, de handlande, de aktiva, alltid kvinnor.

☐☐☐

Tidens enda ”finlandssvenska” prosaist hette Zachris Topelius. Hanna Ongelins projekt med Ödets dom måste ha varit att skriva en feministisk Fältskärns berättelser.

Som ambition sett inte så pjåkigt. Att de inte lyckades (för vem har idag hört talas om Ödets dom?) beror förstås främst på att Hanna Ongelin, trots skrivkunnighet och idéer, inte var någon Kivi; ett hard core-geni som hittar fram till guld fast genom gråsten.

Minna Canth hade ju redan byggt den materiella basen, hon hade råd till det när hon vid mogen ålder blev författare och kvinnokämpe. Hanna Ongelin var visserligen prästdotter, ståndsperson, när hon föddes, men miste sin far – kapellanen i Helsinge kyrkoby – som sexåring. Efter några år i fruntimmersskola måste hon börja försörja sig, och modern, som renskrivare i senaten. Handstilen var jämn och vacker, lönen 25 penni arket.

Ändå tycks hon efter debuten, 1872, ha levt som ”fri” författare, tydligen första kvinna i landet ute på så tunn is. Tufft men idealistiskt förklarade hon dessutom i sina stridsskrifter och noveller att giftermål utan kärlek är en annan form av prostitution: det kan man kalla att bränna sina skepp. Själv ”blev” hon inte gift och inte heller hennes åsikter kan ha sålt så fett. Hur det alls gick ihop vet man inte, vet jag inte.

☐☐☐

Var det kritikens fel att den enda dörr som återstod, det litterära genombrottets, aldrig öppnades? Visst väcks misstankar därom när den mest välvilliga av (de till 100 % manliga) recensenterna, Valfrid Vasenius, ser t.ex. problematiken i novellen ”Fritänkerskan” som helt osannolik: ”Emedan den fritänkande huvudpersonen är en kvinna, hava hennes tänkesätt icke kunnat få den motivering, som ligger i mannens strider mellan tro och vetande”.

Bara män kan syssla med ”vetande”. Och ska: logiskt nog var utbildningsvägarna stängda för kvinnor. Något Hanna protesterade mot i sina Tankar i några samhällsfrågor (1881) – och kanske själv var ett offer för. Via uni kunde hon ha lotsats in i sin tids litterära Gäng (kanske t.o.m. mött den ”sanna” kärleken?). Och för en B-författare är Gänget räddningen. Där drar nepotismen, där skolas smaken.

Canth hade ett Gäng. Hanna hade bara minnet av sina ogifta moster Tatta, hon som inför en bok alltid frågade om det fanns några gymheter i den, eller om åtminstone huvudpersonerna dog. Saknade boken ”grymheter” var hon inte intresserad.

En sån ”stackars okunnig livsoerfaren svärmerska vid romanen och synålen” ville Hanna inte bli. Men trots sin moderna och utmanande kvinnosyn var hon litterärt sett fången i sin tid; hos Tatta och Topelius.

☐☐☐

I debatt-tagen kan hon vara läsvärd, som när hon i polemik med Paulus helt impertinent påpekar att vid skapelsen jobbade Vår Herre i rangordning (från det lägre till det högre, med kvinnan sist). Så har kvinnan också ”en finare och mera harmonisk kroppsbyggnad, och saknar skägg”. Men när hon ska göra tendensskildring på de brännande frågorna, stryker en ”litterär”, hopplöst världsfrämmande idealism ut den humorn. I samma veva lämnas psykologi och miljöskildring för fäfot. Zachris reporternyfikenhet hade hon inte, som Göta Hagerlund påpekar blir felet med de flesta böckerna att hon ”skildrar vad hon tänkt ut, icke vad hon sett”.

Kritiken – det ”bildade” kretsloppet – slutar intressera sej för Hanna Ongelin. Ett slags tröst blir väl de arvoden som man får anta att hennes äventyrsromaner hämtade in från Sverige. Allt oftare omsatta i flytande form.

Ur Hanna Ongelins brev till Anders Svedberg i Munsala 1884: ”Högtärade Herre! Som Edert varma, upplysta intresse för alla sträfvanden i framåtskridandets tjenst är allmänt bekant och som jag vågar smickra mig med förmodan att mitt namn ej är alldeles okändt för Eder, tager jag mig friheten förfråga mig hos Eder huruvida Ni ville bevisa mig den stora godheten att bidraga till spridningen på Eder ort af det arbete jag är sinnad utgifva under innevarande vinter […] och kommer jag att i ifrågavarande häfte behandla en brännpunkt i qvinnofrågan, hittills föga beaktad.”– Knappast tjänade Hanna fett på sin böcker ens om hon skrev många subskriptionsbrev som det här (det enda bevarade Åbo Akademis handskriftssamlingar).

Så medan hon spann fantasier om ädla kvinnors märkliga öden i svunnen tid – och debatterade den ”bildade” klassens kvinnofrågor i sin samtid – stupade hennes eget liv mot helt annorlunda erfarenheter. ”Flere personer ha berättat mig, huru Hanna Ongelin illa klädd och spridoftande stått i deras tambur, väntande att få byta ut några smutsiga pantlappar, dem hon naturligtvis aldrig kunde inlösa, mot en kontant summa” (Hagerlund).

Inte heller sin plats i litteraturen lyckades Hanna lösa in. Men spritdoften når in i texten, och den värld av förnedring hon nu upplever. Fränast i den anonymt utgivna pampfletten Babelstornet av ”broder Abel”: en attack på tidens ”spritbaroner” som räknar in vinster som aktade medborgare, på god fot med nykterhetsivrarna – medan deras offer, de (via inom byggnaden löpande sugrör) utsugna källarmänskorna, krossas under samhällstornets tyngd.

☐☐☐

Här är Hanna på väg mot realismens tankevärld. Men paradoxalt nog kan hon skriva detta tack vara en mirakelräddning från ovan, värdig hennes mest romantiska äventyrsromaner. Skådespelaränkan Selma Lundahl tar sej an Hanna, flyttar med henne ut till Lembois (Lempäälä, utanför Tammerfors) – kort sagt, blir hennes Charlotta Lönnqvist. Romanernas systerskap mellan självständiga kvinnor – och torrare omgivningar, arbetsro.

1892 utkommer Smågubbar och smågummor. Minnen och skizzer, 1, med motiv från Hannas barndom i Helsinge kyrkoby. Bakom den anspråklösa titeln döljer sej fräscha prosabilder – barnets första stadsresa, minnen av olika byaorginal; och, som den stora upplevelsen, de ryska truppernas inkvartering  under ”orientaliska kriget” 1853–56. Hanna umgicks enligt egen utsago ”högst obesvärat” i karlsällskap (hur var det senare?) och de barnkära ryssarna försåg henne med ett överflöd av sötsaker, tobak och té med ”doppa”.

Här ser vi Hanna underhålla officerarna, ”med papyrossen mellan andra och tredje finget, gravitetisk utblåsande rökmoln”. Vi ser också sjuåringen paradera med långa steg över köksgolvet inför nån bysbo:

… en liten trubbig flickunge i kattunsklänning och vida mamelucker och med ett par långa hårflätor på ryggen, klifvande öfver golvet med en stor kask på huvudet, släpsabel och rensel, djupt allvarlig, stolt uppsyn och en förmäten nickning åt den fremmande, som vanligtvis steg upp och neg.

Kanske här finns ett förebud om den senare bilden av kvinnokämpen på Helsingfors gator – också hon i smyg åtfnissad. Men framför allt fäster man sej vid den nya, direkta tonen i ”skizzerna”. Borta är den konstlade, kvasiromantiska stilen – här tecknar hon efter vad hon sett, inte bara vad hon ”tänkt ut”. Som omväxling till Tavaststjernas Lille Karl står sej Ongelins ”Lilla Hanna” också idag.

☐☐☐

Tack vare smågubbarna vet vi också mera om Hannas barndom än om något annat skede i hennes liv. Hela helsingforstiden är dunkel: vem var t.ex. den okända ”rikssvenska väninnan” hon träffade under sitt jobb i senaten? Hjälpte hon till med förlagskontakterna i Sverige? Hanna Ongelins memoarer skulle jag, så här långt kommen, ge mycket för att få läsa. Tydligen hade hon också tänkt sig en fortsättning på ”Minnen och skizzer 1” Men en förkylning hon dragit på sig – under sina eviga försäljningsresor på tågen som passerade Lempäälä – tog livet av henne redan 1893, året efter den nya ”debuten”. 

Artiklar om glömda författare brukar vara apologier för orättvist glömda genier. Men också ett ”med rätta” glömt undantagsliv har, tycker jag, sitt intresse. Kanske inte för esteten, men som ett stycke tidshistoria. Hanna Ongelin var 45 år gammal när hon lades i en fattiggrav på Nya Begravningsplatsen i Helsingfors. Kunde hon ha skrivit sitt mästerverk om hon levat längre? Det vet jag inte. Graven låg nära stranden, där grundvattnet trängde in. ”Någon gjorde härpå den smakfulla vitsen, att 'fröken Ongelin tyckte inte om vatten medan hon levde, men hon begrovs i vatten”'.

Kistan bars, på den dödas begäran, av sju vitklädda jungfrur. Men hennes egen bekantskapskrets räckte inte till för att uppbåda en sån mängd, de flesta jungfrurna måste lånas ihop av fru Lundahl. In i det sista romantiska gester – över de verkliga tillgångarna på pengar, vänner, kanske begåvning. Utan gester skulle ingen konst komma till. Men priset kan kännas högt för dem som inte lyckas eller hinner, bli konstnärer på krita.

Trygve Söderling (1987)