Texter framslamrade av Trygve Söderling



Publicerad i Ny Tid juni 1992


Om premiären på teater Sirius uppsättning av Peter Weiss: Vandring med röster i Helsingfors, juni 1992


Dalla med röster

Aldrig sett så mycket djur på en gång i Hesa. En gul katt i ett fönster. Två stora schäfrar i ett bilbaksäte (den ena fick sköta skällandet, plikskyldigt). Men showen stals av haren ute på f.d. bangården vid Tölöviken. Inte ens polishundskolan lite längre fram kunde konkurrera.

Man ser på ett annat sätt när man hör. Och går. Man ser en annan stad i Siriusteaterns guidade tur genom långabronområdet, Botaniska och bangården, via Fågelsången. Dethär att överlämna sej åt guiderna för okänd tid & okänt mål, istället för att själv blint forsa fram mot nästa butik.

Guidetexten på sin ålderdomliga svenska är förstås något bisarr -- det är osäkert om några nationella minnesmärken överhuvudtaget utpekas -- men funkar just därför lämpligt förfrämligande. Du vet inte vem du är och var du är och när du är och det är bra. Man håller ett stilla leende till hands för att lugna de mötande mänskorna som inte kan veta varför nån figur med brinnande blick i täten alltsomoftast stannar och brister ut i patetiska monologer på svenska. Leendet passar illa med vad galningen säger -- groteska storyr, personliga tragedier, familjers förfall -- men det är ju en så skön sommarkväll och på nåt plan är man med i hjärtat eftersom dallandet gör en så mottaglig. Plan 1: hararna, båtarna, nya prången. På bangårdens godsbrygga hittar vi en liten hög starkt koboltblå substans, overkligt lysande som plan 2: Weiss. Plan 3 glömmer man i vevan nästan helt -- hoppsan, se upp, man blir lätt överkörd av de vilda fågelsångscyklisterna.

Egentligen har man känslan att man kunde gå med vilken text som helst. Eva Wichmans sociala Hagnäs-moralitet där vi går -- faller osökt i tankarna som en möjlighet. Weiss-texten vi hör -- skriven -63 -- har släktskaper med stämningen i de självbiografiska Diagnos och Brännpunkt, men är pga de flytande subjekten och motsägelserna ännu mer drömlik. Den bisarra delståryn som inleder, om färjkarlen och hans söner, är lite störande: smakar skrivbord. Men det kunde Weiss ju inte veta, först nästa år -- -64 -- lärde han sej skriva bra (Marat/Sade). Peter Lüttge, som skriver avhandling i Åbo om Strindbergs inflytande på Peter Weiss, har regisserat och arrangerat pjäsen/turen. Han dallade med oss på världspremiären -- som han berättade efteråt har texten hittills setts närmast som ett prosafragment och aldrig förr 'spelats' så här i det fria. Stockholm, där Weiss levde, kunde passa lika väl.

Pale Olin å sin sida berättade att genrepet på ett ställe avbröts av en gårdskvinna: Pois täältä rähinöimästä! -- Men vi har bett tillstånd ..., försökte Pale. -- Nog vet jag såna som er, bort bara. -- Men vi ringde att vi har en sånhär teater ...

-- Aj är det teatern, nog vet jag den, jag var ju ordförande på mötet som behandlade er ansökan... det är en annan sak, varsågoda bara och fortsätt!

Gränsen mellan konst och huliganism är som känt tunn: beror på hur man ser. Var huligan ostraffat, gå med Siriusgänget. Får ni inte plats så träng er på. Och förstås blir det en annan pjäs än den jag beskrivit när det ösregnar.

Trygve Söderling

Rösterna Niklas Groundstroem, Paul Olin och Frank Skog guidade genom sommar-Hesa och Peter Weiss drömaktiga text. Världspremiär (som vandring) 28.5.1992. De följande rundturerna planerades till 4.6, 5.6, 10.6, 11.6, 16.6, 17.6. Instruktioner: "Pjäsen avgår kl 18.00 från café Miina vid södra kanten av Hagnäs torg. Tid c. 2 timmar. Ta rediga skor. Anmäln. Max 6 pers."

Kommentar 2025: 33 år senare hade Sirius fortsatt spela pjäsen. Hittills över 60 gånger, också i andra städer, bl a Berlin.


Publicerad i Slammer-
arkivet 10.7.2025


SLAMMERARKIVET– hemsida