25 år med ett tänkande kuttersmycke

Ett problem med att vara intellektuell i Sverige lär vara att man måste köpa kvällstidningar. Bland femti sidor outhärdligt dravel döljer sej nämligen ett par med kultur, som dessutom håller en klass man inte hittar i våra blaskor (allraminst kvälls-).

Åsa Moberg hör till dom som håller stilen uppe på Aftonbladet. För 25 år sen blev hon ditraggad av poeten och Abl-kulturchefen Karl Vennberg – ”raggad” är antagligen rätt ord, hon var 20 och beskrevs snart av sina värsta fiender som ”Aftonbladets lilla kuttersmycke, den lilla näpna fröken Moberg”.

Uppdraget var att skriva kolumner och på den vägen är det. Den näpna har med åren blivit den sköna men åsiktsfienderna knappast färre. Anställningsmeriten bestod av ett inlägg i Vietnam-debatten – refuserat av DN – där hon angrep den svenska idrottshjälten Gunnar Myrdal sen denne längtansfullt förklarat sig beredd att kasta sig ut i stridslinjen på USA:s sida ifall han bara ”vore i soldatåldern”. Åsa M. påpekade med retorisk finess att åldern knappast var nåt hinder ifall Gunnar nu faktiskt var så ivrig: ”För en sann soldat är det aldrig för sent att dö”.

Varför inte tvärtom

Årtalet för debuten var också det rätta – 1968 – så ämnesområdena förbluffar inte i det urval ÅM nu ger ut i en retrospektiv kolumnsamling, trots namnet, Ingen kan ana vad ni bär på…. Det är kvinnokamp, miljö, anti-kärnkraft och andra bra opinioner. Men vad som gör den här snabba läroboken i nya tidens opinionshistoria rolig att läsa är ändå hennes mod att avvika från åsiktsklichéerna och förmåga att skjuta snabbt ur fräcka vinklar. Några exempel.

När recensenterna är pinsamt berörda över att Kerstin Thorvall exponerar en 50-årig kvinnas sexliv med en alkis i Det mest förbjudna, 1976, jämför ÅM med mottagandet av Ulf Lundell: eftersom han är man och ung upplever kritikerna alkisen Jacks sexliv som enbart fräscht.

När man 1984 undrar varför Sovjets krig i Afghanistan inte väcker nån solidaritetsrörelse à la den för Vietnam, påpekar hon (själv en gång FNL-aktivist) varför det ena kriget gick att sälja oss men inte det andra: den vietnamesiska eliten var ”utbildad i Frankrike, stora delar av befolkningen fransktalande, århundraden av kolonial erfarenhet av europeiskt tänkande” plus att ”vietnamesernas asiatiska utseende uppfattades som vackert i västerlandet”.

Dessutom talade angriparen engelska. I Afghanistan talade angriparen ryska och afghanerna själva var ointresserade av att förklara sej i västmedia och att se bra ut i tv.

”Själv är jag formad … i en tid när förebilderna var vietnamesiska kvinnor som sköt ner amerikanska helikoptrar” skriver hon i ett annat sammanhang, en diskussion om kvinnor och fredsrörelsen som klippen visar hur hon återkommer till genom åren. En förklaring till att kvinnor alltid misslyckats där de kämpat för freden måste enligt ÅM (1978) vara

att det är en alldeles förryckt idé, detta att kvinnor skulle vara speciellt fredliga varelser. Jag tror att det tvärtom är så att kvinnorna är de minst lämpade att arbeta för freden. De som bestämmer om krig och fred har aldrig tagit kvinnorna på allvar… […] kan ni gissa vad kvinnorna enades om för motstånd 1935? Jo, en kampanj mot gasmasker och skyddsrum!

Det är sant att män står för det mesta av allt våld, att män gör mycket fler dumheter än kvinnor. Förklaringen är delvis att de står för det mesta på alla områdern överhuvudtaget och att den som är aktiv gör fler fel och misstag än den som är passiv. (1991)

Och när kärnkraftsindustrin känner sej hotad av motståndet från skumma vänsterintellektuella menar 68-radikalen ÅM att kärnkraften nu avvecklas, men inte p.g.a opinionen utan för att lönsamheten är så urusel:

Av att studera kärnkraftsindustrin i världen har jag själv övergått från tron på den socialistiska planekonomin till tron på den fria marknadseknomin, ett ekonomiskt system som det skulle vara intressant att få se i sinnevärlden. Någon kärnkraft hade det aldrig givit världen, den utvecklades helt med skattemedel. […] Mycket skulle bli annorlunda om lönsamhet var målet. Miljöförstöringen är till exempel klart olönsam.

Trodde välden kunde förändras

Det sista citatet ingår i en artikel från 1990 med den, för att vara av ÅM, kanske överrumplande titeln ”En gång trodde jag att världen kunde förändras”. Hon menar att det idag snarast är en lättnad att inse hur litet debattartiklar åstadkommer av verkliga politiska förändringar, trots att det är vad hon ägnat praktiskt taget hela livet åt:

Den första fråga som grep mig var hur de svarta förtrycktes i Sydafrika. … Jag försökte väcka min klass, jag tror det var i femman, genom ett eldande föredrag som fick alla att somna. […] När det nu tycks som om de svarta i Sydafrika inom min livstid skulle kunna räddas från apartheid inser jag att det skett helt utan min medverkan.

Citaten visar hennes glimtande ironi och förmåga att öppna en debatt genom att svänga på den. Ofta är det klokt, lysande provokativt, och stilistiskt slår hon ibland Jörn Donners bästa kolumner. Ifall det finns ett Voltaire-sällskap platsar klippboken som reklam för det. Fast i sakfrågan – kan man påverka? – motbevisar ÅM nog till en del sin pessimism. När hon t.ex. 1972 avslutade en kolumn med kravet ”Lagstifta mot kalhyggen!” väckte det, avslöjar hon 20 år senare, en sån storm av stöd från folket och klagomål från skogsexperterna att Aftonbladets chef efter ett tag förbjöd henne att skriva mera i ämnet.

OK, hon tystades, men en bra kolumn påverkar på lång sikt, mänskor minns eller klipper ut och gömmer i sitt hjärta. När en formulering träffar rätt kan den bli ett ordspråk. Trots att den står i en kvällstidning. Trots att den är skriven av en kvinna – ”näpen” dessutom.

Det sista kan som känt vara ett problem. På ett ställe citerar hon kollegan (inte släktingen) Eva Moberg:

Om en kvinna med intellektuella eller politiska ambitioner framhäver sitt yttre, så får hon skylla sig själv om hon inte tas på allvar som något annat än sexualobjekt.  Om hon istället struntar i sitt yttre, så bevisar det att kvinnor med ’manliga’ ambitioner är erotiskt ointressanta och troligen kompenserar sitt erotiska misslyckande med dessa ambitioner.

Citatet ingår i en diskussion om offentlighetens dubbla könsmoral, som kan vara intressant att koppla till ÅM:s läsning av Neil Postman. När denne viker ut sin ångest för den visuella, ”förföriska” tv-kulturen (Underhållning till döds, 1986) föreslår hon nämligen att den bottnar i kvinnoförakt. Eftersom kvinnor är mycket intressantare att se på än män, ser bättre ut och klär sej som folk, har de enligt ÅM ett försprång i tv och det skrämmer professorn att drömma sej tillbaka till det tryckta mediets tidsålder, menar hon.

Möjligen talar hon sej där i påsen – det tv:n ger försprång är kanske action-män och kuvade kvinnor, våld och våp – men argumentet är ju roligt. Professorn skulle antagligen invända att ÅM själv fr.a. skriver, och att i en värld där män stänger öronen för argument när de framförs av kvinnor, är just det ’neutrala’ textmediet så bra eftersom författaren där t.o.m. kan dölja sitt kön ifall hon vill.

Feministiska & kommersiella skäl

Nåja, Åsa Moberg har absolut inget att dölja, det framgår av bokens bakpärm som i Sverige lär ha gett upphov till just de löpsedlar hon väl hoppades: ”Åsa Moberg: Därför visade jag brösten”. ÅM anser att bilden är en feministisk handling, den visar att ”det går att ha både tankar och kropp”. ”Jag skulle hellre haft barn att amma än runda bröst idag, men när jag nu har dem tänkte jag för en gångs skull utnyttja dem kommersiellt”.

Själv klarar jag inte att avgöra i vilken mån Åsa Mobergs bröst är politiskt korrekta (kanske uttryck för karnevalism eller brøggerism – isåfall vore det väl ännu korrektare att visa allt). Men det bekymrar mej inte. Mitt stora bekymmer är att den oerhört vackra bilden (foto Adam Inczèdy-Gombos) så lätt riskerar att smutsas ner, tryckt på olackerad kartong som den är.

Trygve Söderling

Åsa Moberg: Ingen kan ana vad ni bär på… . Artiklar 1968–1993. M Rye Förlag, 1993, ISBN 91 88490 50 5. 160 sidor.