Tillbaka till futurismen

Vill man veta nåt om rysk kultur kan det löna sej att gå över ån efter vatten. Lita inte på geografin: när det gäller slavistik verkar Sverige ofta ligga närmare till än vi.

Vad det nu sen beror på: stormaktstraditioner? Att svenska armén sätter en del av landets intellektuella män (notably Horace Engdahl) att lära sej ryska? Samtidigt som Finland möjligen har en tradition att det är enklare för politik, handel och samvete ju mindre verklig kunskap man har om 1900-talets-Sovjet & Ryssland.

Bara i vår [1995] har Sverige producerat både Eva Adolfssons roman Till Moskva (om en studievistelse på 70-talet) och DN-korrespondenten Disa Håstads närhistorik Ryssland i förvandling. Och förra veckan kom översättaren och forskaren Bengt Jangfeldts bok Den trettonde aposteln, en samling nerslag i 1900-talets ryska litteratur.

Ego-futurist eller kubo-futurist? Det är frågan. Zaum-dikter, abstrakt konst, socialism, en helt ny språkteori. 1910-talets Moskva var en totalt kokande brygd av nya idéer. Här dräller av namn som idag är kulturella legender: Kandinsky, Rodtjenko, Jakobson, Chlebnikov, Majakovskij…

Ett vimmel av unga hungriga kreativa mänskor som med oförskämt raska tag faktiskt förändrar hela konsten, litteraturen, musiken, vetenskapen. Samtidigt som Lenin, Trotskij och deras kolleger förändrar politiken.

De hörde inte bara till samma generation; förbluffande många av dem bodde på samma gator, inspirerade varann, grälade och uppträdde på samma stormiga tillställningar. Till exempel på Polytekniska muséet var skandalerna legio.

I genren ”blivande kändis-täthet” verkar kvarteren öster om Kreml att kunna slå det samtida Greenwich Village i New York med en hästlängd. Man kan börja nysta var som helst. I Jangfeldts bok finns till exempel ett barnfoto från Moskva 1903 av bland andra Roman Jakobson som 7-åring (till vänster). Han är idag alla lingvisters skyddshelgon, men var som ung dessutom kär i Elsa Kagan i randig klänning på samma foto. Familjerna var bekanta och bodde i samma kvarter.

Viktor Sjklovskij tecknad av Jurij Annenkov 1919

Kär i samma Elsa var också Jakobsons kända formalist-lingvist-kompis Viktor Sjklovskij, fast utan framgång för nåndera. Sjklovskij skrev t.o.m. en experimentell brevroman, ZOO (som Jangfeldt översatte 1980) om problemet. Istället gifte Elsa sej i Paris och blev Elsa Triolet, själv känd författare, levde senare tillsammans med poeten Louis Aragon.

Elsa Triolet. Foto Aleksandr Rodtjenko, Moskva 1925

Inte nog med det, Elsas storasyster Lili på barnfotot — hon med de magiska ögonen (och slips) — hade tydligen också förmåga att sätta fart på sin omgivning. Det var hon som tillsammans med sin man språkforskaren Osip Brik höll salong för stans unga konstnärer och inrättade en mycket berömd ”familj” à trois med poeten Vladimir Majakovskij som tredje hjul under cykeln.

Lili och Osip Brik, Roman Jakobson, Majakovskij

Bengt Jangfeldt är en av världens främsta experter på Majakovskij och har (tillsammans med Gunnar Harding) översatt några av dom centrala verken: Ett moln i byxor (Bokomotiv 1979), Om det där (1980), urvalet Jag! (W&W 1985)… Han är också ivrigt med i forskningen i typer som Jakobson, Marina Tsvetajeva, Osip Mandelstam, Nina Berberova. Och i en yngre generation, Joseph Brodsky.

Den trettonde aposteln är ett slags färdskrivare från hans sysslande de senaste decennierna med ryska poeter, musor, strukturalister… Titeln är ett Majakovskij-citat, men som Jangfeldt påpekar är den 13:de aposteln också är en bra metafor för hela Ryssland. Alltid otursförföljd. Ivrig att komma med i gänget. Och alltid på sladden.

Boken är ingen litteraturhistoria, ursäktar han sig — och det är faktiskt en spretig sammelbok med artiklar som ofta liknar schweizerost. Detektivarbete och personliga kontakter hör till Jangfeldts starka kampgrenar — skrivandet är lite knaggligare. Och ibland tappas folk bort mitt i (hur gick det t.ex. sen för Sjklovskij?).

Mitt favoritkapitel är därför intervjun där Roman Jakobson med egna ord berättar om sin ungdoms avantgardistiska äventyr. Till exempel när han hälsar på Malevitj:

”Vi åt middag och därefter utspelade sig en mycket märklig scen — Malevitj var mycket rädd att det skulle komma ut vad han höll på med. Han berättade mycket för mig, men tvekade i det längsta att visa upp någonting. Krutjonych sade då på skämt att Malevitj och Morgunov var så rädda för insyn och att deras hemliga upptäckter skulle avslöjas och bli stulna, att de målade i totalt mörker — i själva verket hade de bara gardinerna fördragna.”

Jangfeldt gör alltså nerslag i en fantastisk och senare också grym rysk kulturståry från vårt sekel som nån dag kanske faktiskt blir sammanställd och skriven. Hittills finns inte ens en ”anständig” biografi över Majakovskij, klagar Jangfeldt. Det har förstås sina orsaker.

Under sovjetepoken var det nästan omöjligt för ryssarna själva att forska seriöst i sin litteratur. För att nu inte tala om problemen med att alls skriva den. Till exempel Pastenaks och Solsjenitsyns Nobelpris sågs av partiet-staten som fientliga handlingar från främmande makt. Jangfeldt talar om ”en ideologi och ett politiskt system som nog saknar motstycke vad gäller systematiskt förtryck av skapande begåvning”. Och möjligen har han rätt, fast vad motstycken gäller ska vi kanske ändå inte helt glömma hur nazisterna fördrev alla tyska intellektuella, eller vad som händer i dagens Algeriet, eller Irak, eller att diktaturer övhuvudtaget är regel i världen, snarare än undantag.

Eftersom nästan alla riktiga författare, levande men också mera nyligen döda, var mer eller mindre bannlysta i hemlandet, fick utländska slavister under sovjettiden ett slags oförtjänt försprång — eftersom de fick publicera också sanningar. Som Jangfeldt uttrycker det: i rysk litteraturforskning rådde ett slags orättvist förmånlig växelkurs, till utlänningarnas förmån. Bland annat hans. Först nu jämnas den ut.

Men fuskkurs eller inte, för att skapa hårdvalutan i form av forskning måste ändå det svåra fotarbetet göras, chanserna tas, kontakterna skapas till författare, emigranter, änkor, överlevande, vittnen.

Jangfeldt har utan tvekan haft näsa för källor och mänskor och han har kunnat vinna deras förtroende. Hans största scoop var nog att få hela Lili Briks brevväxling med Majakovskij utgiven, ännu under hennes livstid (bara en del av M:s brev hade publicerats 1958 i en tidskrift; på svenska ingick ett annat urval i boken Lili Brik: Ur minnen, FiB:s lyrikklubb 1974).

Den kom på ryska 1982 och på svenska två år senare med titeln Kärleken är alltings hjärta (A&W, 317 s.). Det är en rolig och intensiv samling brev, lappar och telegram, inalles 416 stycken, från deras 15 år tillsammans, fram till Majakovskijs självmord 1930. Ibland skriver dom varje dag — det är dåtida e-mail, vad form och frekvens beträffar. Några smakprov:

(Riga — Moskva, november 1921:)

Lillvalpen min! Volodja!
Jag vill så gärna ha dig här och jag kysser dig förfärligt mycket!!!! Och biter dig över näsan.
Hur är det med dina tänder?
Åker du till Charkov?
Jag är dig mycket trogen. Dricker inte mer än ett litet glas, och det sällan. Och hur är det med dig? Jag vill att du ska vara hemskt kär i mig!
Jag klappar alla små hundar från dig.
Jag älskar dig livet ut.
Din Lilja

(Moskva — Riga, november 1921:)

Kära och söta Lilik!
Vi har fått ditt brev om ponnyhästarna, sockret och kakaon. Jag har också varit på cirkus och klappat hästar. […]
Osip och jag går ut tillsammans när vi kan och det enda vi gör är att prat om dig (temat är: Kisse — den enda människan i hela världen). För övrigt är jag och han mycket goda vänner. Jag ritar och han läser Tjechov för mig.
Skriv
Jag väntar på dig
Jag kysser dig 186 gånger din trogne (signerat med en hundteckning av Majakovskij)

(Riga — Moskva, januari 1922:)

Volodja,
Julia Grigorjevna Lenard har berättat för mig att du super tills du kräks och att du är förälskad i yngsta flickan Ginzborg, att du uppvaktar henne, att du promenerar och åker omkring med henne på gatorna och ni ser så ömma ut mot varandra. Du vet precis hur jag ser på det här.
Om två veckor är jag i Moskva och jag kommer att låtsas för dig att jag inte vet någonting. Men jag kräver att det blir fullständigt slut på allting som inte är i min smak.
Det får inte bli ett enda telefonsamtal o.s.v. Om inte allt detta ordnas in i minsta detalj — måste jag skiljas från dig, vilket jag absolut inte vill, eftersom jag älskar dig. Just ett fint sätt att uppfylla villkoren: ‘inte dricka’ och ‘vänta’. Jag har hittills hållit på både det ena och det andra. Vi får se hur det blir i fortsättningen.
En hemsk apa den här Julia Grigorjevna! Ett elakt fruntimmer! […]
Jag kysser dig. Lilja.

Här möter vi oförmedlat ett av 1900-talets legendariska kärlekspar — eller snarare -trior, à la Jules et Jim, för som sagt fanns bägges vän och Lilis formella man Osip Brik hela tiden med i bilden och de tre bodde under många år i samma våning.

Osip Brik, Lili Brik, Vladimir Majakovskij

Då handlade det visserligen inte längre om erotik. Om kärlek nog, i högsta grad.

Kärlekslyriken har i väst alltid hört till bilden av Majakovskij, också när det politiska 70-talet arrangerade hans texter i rockformat (den mest kända, Nynningens LP För Full Hals (MNW 1973) orkar man ganska långt fortfarande lyssna på).

I Sovjet däremot ledde en vädjan från Lili Brik 1935 till att Stalin på sitt typiskt nyckfulla sätt gav order om postum kanonisering av ett utsnitt av Majakovskijs politiska diktning — och enbart den. Till exempel paret Brik censurerades helt ur hans ‘sovjetiska’ biografi. Följden är att det idag finns två totalt skilda Majakovskij. Och den ryska Majakovskij hatas av alla ryssar, eftersom de bara har läst ett litet vinklat urval av honom utantill i skolan. Det är lite som med Runeberg.

Jangfeldts förord till brevsamlingen Brik-Majakovskij finns också i den nya boken, men med en del uppdateringar. Bland annat får vi veta att en biologisk dotter till Majakovskij, Patricia Thompson, tack vare glasnost nu har trätt fram. Hon är resultatet av en snabb romans med Elly Jones (f. Jelizavetna Petrovna Siebert, rysk emigrant i USA).

Övre bilden: Elly Jones, 1920-tal. Nedre: hennes och Majakovskijs dotter Patricia Thompson, 2013.
Bildkälla: artikel i Russia Beyond the Headlines 

Patricia Thompson visar sej förresten idag* vara professor i Feminist Studies i Bronx i New York. Ganska lämpligt för Majakovskijs dotter.

Trygve Söderling

Bengt Jangfeldt: Den trettonde aposteln. Ryska essäer och synpunkter. W&W 1995, 321 s. + index

Publicerad i Ny Tid, 20 mars 1995. En kortare version av texten har sänts i radio Vegas serie "Jag läste häromdan".

Relaterat: Majakovskij och Lili Brik: 1900-talets kärlekssaga. Recension av Bengt Jangfelt: Med livet som insats (Hufvudstadsbladet, 2007)

* 2017: Patricia Thompson (även kallad Jelena Vladimirovna Mayakovskaja (Елена Владимировна Маяковская)) dog 2016 i en ålder av 89 år. Hon publicerade över 20 vetenskapliga verk.