(1995)

Katharina Blums förlorade heder

har känts aktuell de senaste veckorna, i svallvågorna kring kvällspressens fajt med Mona Sahlin.

Katharina Blum var huvudpersonen i Heinrich Bölls mini-roman och pamflett (ytterligare spridd genom Volker Schlöndorffs och Margarethe von Trottas starka filmversion 1975). En främmande man, som Katharina tillbringat en natt med, visar sej vara jagad av polisen. Kvällspressen tar tacksamt emot tipset och chansen att fabricera en ståry, ”avslöja” henne som ”hora” åt ”terroristerna”. I praktiken har hon inga som helst möjligheter att rentvå sej.

Böll lyckades med Katharina Blum skapa ett begrepp, en drastisk och sannolik symbol, för slaskpressens makt att godtyckligt förstöra enskilda mänskors liv. Trots att han talar om en s.k. upplyst västlig demokrati som Tyskland, känns scenariot egendomligt likt t.ex. dom välregisserade kampanjer som diktaturer brukar syssla med. Den kinesiska kulturrevolutionens väggtidningar och skyltar kring halsen på ”folkfiender” är kanske inte så väsensskilda från våra länders löpsedlar som vi gärna vill tro.

Varje samhälle har förstås sina speciellt erogena moral-zoner, sina typer av frågor där upplagans väktare lättare än annars utlöser en moralisk burn-out. Krigslöpsedlarna i Sverige kring några kvitton som i få andra länder skulle intressera en notisredaktör för sida 27, har tolkats som att den svenska politiska moralen är ovanligt hög. Det är möjligt att den faktiskt är det, men moralism är inte i sej moral och när kommersiella journalister vädrar scoop smäller den egna moralen inte alltid högre än den omoral man anser sej bekämpa.

Att påtala ett eventuellt missbruk av statspengar är stort, att se proportioner större. Per Unckel, moderat, hör till de politiker som ettrigast kritiserat Mona Sahlins sätt att använda sitt tjänstekort ”lite hur hon ville”, som han uttryckte sej 20.10. Nästa dag visade det sej att han själv hade oredovisade notor på c. 60.000 kronor från sin tid som utbildningsminister. Summan är en hel del större än det varit tal om i ’fallet’ Sahlin, men tydligen av mindre intresse — så är Unckel ju heller varken socialdemokrat, tilltänkt statsminister eller kvinna.

I Sverige finns en konstig föreställning att problem är nåt som man löser genom att göra upp regler och tala ut om saker. Hade Mona Sahlin ätit sina fem brödskivor om dagen hade hon aldrig spårat ut så här. Som bl.a. Yrsa Stenius påpekat är Mona Sahlin kanske offer för idén att bra makthavare ska och kan vara både toppledare och i alla avseenden fullständigt vanliga mänskor. Dom ska själva tvätta fönstren i radhuset och steka falukorv åt barnen samtidigt som de ska uppfylla ett statsråds alla plikter och dessutom ställa upp på partiets lokalmöten för ’vanliga mänskor’ och lågavlönade kvinnor. Missar de nån ruta är de svikare. Trots att den inledande Expressen-moralismen tydligen snabbt fick svenska folket (och HeSaris och Hbl:s ledarredaktörer) att misstro och fördöma Sahlin, så har nån sorts backlash, besinning och morkkis över denna ”populistiska medieaffär”, som DN-kolumnisten Anna Christensen kallat den, nu tydligen satt in. Carl Hamilton skriver i Aftonbladet (samma Aftonblad som stort rubricerar att ”Sahlin ljög” om två inköp à 266 och 381 kronor 1991!!!) att det demokratiska systemet visserligen vinner på ’affären’ men att ”informationssamhället har en tendens att hyperventilera” och att priset Sahlin personligen fått betala är orimligt högt. Partisystrar som riksdagsledamoten Nalin Baksi (nyligen intervjuad i Ny Tid) påpekar att hela partiet har ett ansvar för att Sahlins arbetsbörda blivit för stor och tillägger praktiskt-förnuftigt att man borde ha anställt en personlig assistent åt henne: ”Olof Palme kunde inte heller sköta pengar, man han hade en fru som gjorde det. Det har inte Mona Sahlin”.

Skandal eller inte, statsminister eller inte — Mona Sahlins modiga och mänskliga försvarstal — ljusår från våra finländska teflon-akrobater — är redan svensk retorikhistoria. Starkast levererade brukstexten på decennier, videocitat ur det används nu nästan dagligen i TV. Vi kommer att få läsa det i framtida skolböcker, se och höra det på CD-ROM.

(24.10.1995)

Trygve Söderling