Texter framslamrade av Trygve Söderling



Publicerad i Ny Tid 5.12.1995



Teatermuséer
& White Trash

Krister Ståhlbergs utspel förra månaden — skrota all finlandssvensk institutionsteater till förmån för fria grupper — var pinsamt väl tajmat, ifall man tittar på vad som bjuds justnu. Och om man med “institution” menar ett teaterhus med sammetssoffor.

I höst har Åbo Svenska spelat My Fair Lady som — kanske just för att regissören är ung, Arn-Henrik Blomqvist — blivit dubbelt museal. Både föreställning och publik är som nån skräckvision av hur det här gick till på 50-talet.

Dom har valt att göra den rakt upp och ner: knäppa snobbar, söta proletärer och allt. Med sotade kinder som på skolans julfest. Eller som på ungdomsföreningens scen, där vitsen är att alla känner varann bakom rollerna och det är roligt när nån låtsas vara i gasen och trillar omkull. Det är där sån här teater ska spelas. Inte här. Kanske har Ståhlberg rätt?

Tydligare än nånsin ser man hur musikal-adaptionen/filmen skjuter sej in på att pleasa i första hand m-klasspubliken med en komisk myt från det mystiska England. Feg desarmering av Bernard Shaws heta budskap: om en underdog från samhällets botten kan passera som förnäm, med rätt habitus, då är inga klass- och könsprivilegier kanske naturlagar?

I TV:s Trixter nämnde A-H B en idé till omarbetning, med Eliza som estniska, brytande på finska — varför skippade han den? Just så totalradikala snitt skulle tarvas för att rädda Shaws Pygmalion (1912) till idag.

Dürrenmatts Den gamla damens besök (1956) torde däremot vara helt omöjlig att blåsa liv i. Åtminstone gör Svenskis i Hesa sitt bästa för att bevisa att det inte går. Deras uppsättning är lika fruktansvärd som ÅST:s Lady och av kommersiella skäl omdöpt till Besök av en dam.

Kyllikki Forssells besök på den gamla scenen blir teater av pensionärer för pensionärer, inget fel med det, men det som D-matt kanske menat som en vild svart fars släpar sej här över scenen som en melodram utan melodi. Mordet på Göran Schauman kommer som en så stor befriare att man börjar undra om inte Krister Ståhlberg faktiskt borde ges fullmakt att mörda all finlandssvensk teater.

Nu är ju teater Viirus enligt alla kriterier också en statsstödd institution av det slag som Ståhlberg vill skrota, men vilken skillnad i dödlig vitalitet om man ser deras Killer Joe samma vecka som Svenskis’ Besök. En koppling finns, bägge handlar ju om ett slags kontraktsmord, men där Svenskis’ teatermuseum på sin höjd engagerar som vaxkabinett, sitter man på Viirus i knät på skådisarna som jobbar och skriker som om dom redan alla hade kniven i sej.

Bägge pjäserna är grotesker, men där bristen på allt tempo dödar Damen, lever Killer Joe starkt. Inte ens den spåna av såpamerikansk romantik som nästlat in sej i Tracy Letts annars brutalrealistiska miljö lyckas störa — husvagnsfolkets u-störda dotter som bär på dom fina värdena. Irina Björklund imponerar, liksom noviskollegan Tobias Zilliacus — till och med där manuset är lätt cornyt.

Viirus’ Killer Joe håller nästan en jämförelse med en av Hesa-repertoarens starkaste filmer från besläktad miljö: skifta från amerikansk till nyazeeländsk white trash och du hamnar i Lee Tamahoris Once Were Warriors (Nordia), en trovärdigt rankka nutidsskildring av familjevåld i en proletär våldskultur, som samtidigt ger mersmak på maorierna i marginalen — här goda vildar med otroligt stiliga helkroppstatueringar och obrottslig moral.

Igen är dottern i familjen (Mamaengaroa Kerr-Bell) en känslig själ som rivs i stycken av den hopplösa miljön, men fokus är på föräldrarna i sin mycket allmängiltiga hat-kärlek-mera hat-spiral. Bägge superbt spelade av varsitt flerbottnade verbala resp. muskelknippe, Rena Owen och Temuera Morrison.

Därmed är man på maximalt avstånd från Shaws sekelskiftes-England — och ändå tillbaka, eftersom det var i det gamla Imperiet Nya Zeeland började. NZ som förresten är mer likt Skandinavien än vi vet, med nu nerbyggda välfärdsprogram (och maorierna som deras samer och inuiter, fast tuffare).

Finlandssvenska teatrar och institutioner, åkej, men konstigt nog går en film från Nya Zeeland på bio tätast in på den verklighet som finns också här.

5.12.1995

Trygve Söderling

Publicerad i Slammer-arkivet 10.1.2018


SLAMMERARKIVET– hemsida