Simone och Åsa

Radikal i misstag? Rebell mot sin vilja? Kan man bli det?

Simone de Beauvoirs berömda ”pakt” med Sartre var 40- och 50-talets radikala alternativ till prinsessbröllop. Utan att nånsin bo ihop levde dom ihop, sexuellt sett programmatiskt ”otrogna”, intellektuellt till och med passionerat trogna livet ut. Det har för världen nyttigt töjt idén om hur förhållanden kan se ut.

Fast idag tror Beauvoir-forskarna nog att ”pakten” snarast var bästa möjliga förhandlingsresultat för henne, och att mannen, Sartre, ännu en gång dikterade villkoren. 1900-talets stora frigjorda kvinna frigjordes alltså delvis mot sin vilja och hon hade troligen själv hoppats på lite mindre fria ramar, kanske till och med på barn.

Hur det än var så vågade hon ta steget, och sen hon väl gjort det, vända det till sin fördel.

(Lite som med dockorna som Simone de Beauvoirs syster har berättat att fanns inlåsta hemma i ett glasskåp när de var små. Simone älskade att leka med dem när de nån sällsynt gång togs ut. Men ”När de var inlåsta förnekade hon att hon tyckte om dem”.)

Åsa Moberg skriver – i sin bok Simone och jag. Tankar kring Simone de Beauvoir – att hon själv som barn var förbjuden att äta sötsaker. När det serverades prinsesstårta på ett barnkalas rullade hon bort marsipanen och ljög att hon ”avskyr marsipan”. ”[V]ilket gav mig en nimbus av märkvärdighet som kompenserade förlusten av sötsakerna”, som hon skriver.

Räven och rönnbären. Simone de Beauvoirs hjärna fick fritt älska Sartres hjärna och svartsjukan när hans kropp lekte med andra dockor var inte nåt stort problem. Hävdade hon i sten i memoarerna – fast hon mådde illa av svartsjuka i romanerna. Men även om pakten troligen var ett fall av marsipan-syndromet – man gör dygd av nödvändigheten – så kan vi vara henne tacksamma, anser Åsa Moberg:

Jämställdheten är en dröm. Eftersom den inte finns måste den uppfinnas. Simone de Beauvoir hade mod och fantasi nog att skapa en helt ny kvinnoroll. Hon måste delvis ljuga ihop den. Den blev till stor glädje för kommande generationer.

Ljuga ihop en ny kvinnoroll. Åsa Moberg blev inte alls, som en del andra, sur när det framgick att superkvinnan Simone de Beauvoir delvis är myt. Tvärtom, hon blev glad och lättad – eftersom hon själv i åratal hade, påstår hon, ”spelat” en roll som ’ung snärtig kvinnlig debattör’. Ända sen hon som 20-åring lanserades som stjärnkolumnist i Aftonbladet, aktivt understödd av den 17 år äldre man som hon levde ihop med.

Tor-Ivan Odulf inte bara uppmuntrade henne, han gick också igenom allt hon skrev, strök ner, till och med skrev till. Men utåt krävde han att hans andel skulle vara hemlig.

Jag spelade en roll som fri och självständig, som jag inte trodde att jag skulle ha kunnat klara en sekund om inte han stått bakom och hållit i mig. Jag fick inte låtsas om att han fanns. […] När det var som värst kände jag mig som den mekaniska dockan Olympia i Hoffmans äventyr. Byggd av mannen och uppdragen med en skruv i ryggen kunde hon utföra vissa begränsade konster som publiken förtjust applåderade.

Efter 24 år tillsammans på de här märkliga villkoren – bakom varje stor kvinna står en man? – dog Tor-Ivan Odulf plötsligt 1988, men hur det nu är blev Åsa Moberg ingalunda sämre som skribent. Så antingen brer hon på lite om sin egen osäkerhet i den här moderna Pygmalion-sagan. Eller så har Eliza Doolittle vuxit upp. Eller så är hennes nya man en lika märklig och ovanlig figur som Tor-Ivan Odulf.

Åsa Mobergs bok, Simone och jag, är i vilket fall som helst ovanlig. Som ni har förstått handlar den lika mycket om Åsa som om Simone, och ibland är det svårt att besluta sej för vem som är intressantare: den svenska kvinnan eller den franska, bekännelseromanen eller den litteraturhistoriska essän.

En gissning kunde vara att dom laddar varandra. Åsa Moberg studerar Beauvoir genom sig och sig genom Beauvoir, inom teman som beroende av män, beroende av mödrar, förälskelser och hemliga snedsprång, kvinnligt skapande, ångest och dödsskräck.

Här finns detaljerna om Simone de Beauvoirs bisexualitet som hon aldrig erkände offentligt, här figurerar Sveriges Jörn Donner, Harry Schein, i en viktig biroll, här grälar Tor-Ivan hela natten med Märta Tikkanen om den kvinnliga orgasmens  väsen. Skvallerpotentialen ska inte underskattas. Men det slår en att det här också är ett alldeles fiffigt sätt att skriva sina memoarer på.

Förstås också riskabelt: nån med mindre humor än Åsa Moberg skulle inte klara av ett projekt som Simone och jag. Redan titeln är ju briljant eller katastrofal.

Tvärtemot vad konventionell finkänslighet hävdar, gör bokens tvåspårighet egotrippen mindre förmäten eftersom den objektiveras, ges en större ram. De svåraste sakerna och de djupaste vattnen får en subjektiv och en mindre subjektiv ända. Jag tror det får Åsa Moberg att våga mera och att tänka friare.

Ett kapitel saknar jag ändå, eftersom dom som finns är så bra, det heter ”kvinnor och politik”. de Beauvoir kämpade tillsammans med Sartre mot Frankrikes Algeriet-politik och hon deltog i Russell-tribunalen mot USA:s Vietnamkrig i Stockholm 1966, men var hennes politiska engagemang så pliktskyldigt och ovidkommande som till exempel den amerikanska biografen Deirdre Bair låter förstå? Åsa Moberg är känd miljö- och antikärnkraftsaktivist, men om socialismen enligt henne är en manlig utopi, varför var då Simone de Beauvoir socialist?

Givetvis är det här också en bok om feminism, och som manlig läsare får jag ofta symboliskt på käften – med, tycker jag ibland, väl lösa slängar om hurudana männen ”är”. Samtidigt är dom två viktiga männen i boken, Sartre och Odulf, bra exempel på att också vi män kan variera våra roller. Sartre var på många sätt en mansgris, men han stödde helt Det andra könet, de Beauvoirs stora verk om mansgrisighetens historia. Odulf å sin sida hade den såkallat typiskt kvinnliga egenskapen att han hela tiden ville diskutera känslor med sin unga väninna. ”Han ville alltid prata om mina känslor”, skriver Åsa Moberg. ”Jag ville det sällan och kände inte egen mig i andra kvinnors skildringar av tysta, bortvända män. Min man brydde sig alldeles för mycket om hur jag mådde”.

Vissa av Simone de Beauvoirs väninnor klagade å andra sidan över att hon inte gav sig hän i sängen med dem – som Åsa Moberg skriver ”uppträder hon mot sina unga beundrarinnor på ungefär samma sätt som hon annars hävdar att män brukar göra på grund av bristande insikter i det kvinnliga psyket”. 

Typiskt kvinnligt eller manligt, etiketterna växlar. Jag tror inte att Åsa Mobergs mod att leva och skriva är typiskt manligt eller kvinnligt, men det ger lika spännande resultat som Simones mod gjorde. Vem som än står bakom varje stor kvinna är det en bra idé att ställa sig bredvid henne i helfigur, såhär som Åsa Moberg står bredvid de Beauvoir på bokomslaget.

Trygve Söderling

Åsa Moberg: Simone och jag. Tankar kring Simone de Beauvoir. Norstedts 1996, 271 s.